Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 12, den 22 december 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEORG NORDENSVAN.
TILL PORTRÄTTET
Konstkritikerns kall hör utan tvifvel till de mest
kräfvande och svårfyllda. En konstkritiker skall
först och främst själf vara ett stycke konstnär, en
artistiskt seende och kännande själ, en klarögd
kännare af tekniska metoder och problem. Men han
får icko låta sig på konstnärers vis ryckas med af
sina stämningar eller sina subjektiva intryck. Han
måste bevara hufvudet kallt men aldrig låta
hjärtevärmen slockna. Han måste pröfva och döma med
det ständiga målet för ögonen att göra hvar och en
rätt, så vidt det står i mänsklig förmåga att skilja
kärleksfull och sann gärning från lycksökande
skicklighet och tomt prål. Historien måste ha
mognat hans omdöme och gifvit det den nödiga
balansen men den får ej ha bundit hans syn med den
kammarlärdes fördomar. Af hans
framställningskonst kräfves på en gång exakt klarhet och
suggererande fantasi, men hvarken precisionen eller
flykten får bli själf ändamål. Konstkritikern skall draga
undan förlåten och själf stiga åt sidan.
Den karaktäristik här gifvits är gjord med Qeorg
Nordensvan i tankarne och han kommer den rätt
nära, hela hans lifslopp och läggning synes ha
förutbestämt honom för det värf han med sådan
heder för sig själf och sådan fromma för vår kultur
har fullföljt genom en mansålder. Qeorg Gustaf
Nordensvan föddes i Stockholm den 3 Dec. 1855.
Hans fader var generalmajoren Otto Nordensvan.
Efter 1874 aflagd studentexamen ämnade han liksom
sin äldre broder Carl Otto, öfverste och militär
skriftställare, ägna sig åt officersyrket, men
nödgades på grund af en bröstsjukdom lämna
krigsskolan. I stället ingick han som elev vid
Akademien för de fria konsterna. Från arbetsåren i denna
skola och närmast efteråt har han i sin 1885 utgifna
berättelse Figge lämnat liffulla, äfven konsthistoriskt
intressanta skildringar. Redan dessförinnan hade han
utgifvit uppmärksammade romaner och noveller. Det
var pannan, icke pänseln som skulle bli hans vapen.
Men man märker i hans berättarkonst alltjämt
konstnärens seende öga och målande handlag, och dessa
stilistiska egenskaper skulle komma honom till
gagn vid utförande af sitt betydelsefullaste
lifsar-arbete, det konstkritiska och konsthistoriska. Georg
Nordensvans insats inom dessa områden kan
måhända ej tillfullo uppskattas om man ej blickar
tillbaka på läget vid hans framträdande.
Konstkritiken låg till stor del i inkompetenta händer såsom
hörande till den periferiska journalistiska på
gränsen till krönika och kåseri. Konsthistorien förde
vid universiteten ett tynande lif hoplänkad i ett
omaka förbund med litteraturhistorien. Betecknande
är, att man ännu på 1890-talet förberedde sig till
inträde på museibanan genom litterära monografier.
Och med näraliggande aktuella perioder sysslade
FÖREGÅENDE SIDA.
forskningen sällan. Så bildar Qeorg Nordensvans
första stora konstbok: Svensk konst ooh svenska
konstnärer (1891—92) på sätt och vis epok. Ett
helt århundrades brokiga och ojämna svenska konst
var här hopförd under ordnande synpunkter. Efter
hvart annat skildras konsten i Rom, i Paris, i
Diissel-dorff, i MÜnchen och i Paris igen, alla försöken att ta
upp de främmande värdena och på dem bygga en ny
svensk konst. Men ej bara konsten skildras utan
äfven konstlifvet i de romerska osterierna, i
Diissel-dorffs malkasten och på Montmartres höjder.
Känsligt och lefvande frammanas alla dessa svenska
konstnärsöden, och den skall vara bra kyligt lagd,
som ej lär sig att hålla af rätt många af de gamla
hedersbröderna, så artistiska i sina maner som vi nu
aldrig kunna återfinna dem bland de lefvande
konstnärerna. På detta standarverk ha följt en hel rad
gedigna konsthistoriska öfversiktsarbeten: De
bildande konsterna under 19:de århundradet, (1900),
vittnande om vidtfamnande kunskaper och lugn
blick, Bildkonsten och Sveriges Kpnst från
1700-talets slut till 1900-talets början, ett par
koncentrerade och populära böcker, flera å A.-B. Ljus’
förlag utgifna konstnärsmonografier, en historik
öfver konstnärsklubben, en bok om Gripsholm och
framförallt den i år af slutade på grundliga studier
byggda Allmänna konsthistorien.
Det sista arbetet visar bäst, hvilken sällsynt fond
af verkligt vetande, som ligger bakom Qeorg
Nordensvans konstskriftställarskap. Detta vetande
har gjort honom till en försynt och sansad kritiker
utan öfverdrift i lof eller tadel — egenskaper hvilka
ej alltid uppskattas till deras verkliga värde af den
publik som läser sitt blad för att bjudas vältillagade
färdiga omdömen eller slagord och för att erhålla
sensationella intryck.
För denna art af konstkritik har Qeorg
Nordensvan varit för förnäm. En anspråkslös och stillsam
förnämhet är också utmärkande för hans personliga
uppträdande, vare sig som kritikern med pennan
och antekningsbladet i handen eller som medlem
af statens inköpsnämnd, i hvilken senare egenskap
han ofta uppträdt vid utställningar i och utom
huf-vudstaden. Mer och mer har Qeorg Nordensvan
öfvergått från dagspressens stridande led till de
vetenskapliga arbetarnes. Tills dato har han dock
mera ägnat sig åt öfversikter än åt specialforskning,
ehuru alla hans arbeten bära prägeln af den
vederhäftighet och kärlek till uppgiften som känneteckna
vetenskapsmannen. Det finnes nog journalistiska
vetenskapsmän. Qeorg Nordensvan är den
vetenskaplige journalisten och har såsom sådan genom
klok granskning och värdefulla, vidt spridda,
böcker gjort sin stora, gagneliga insats i vårt folks
fostran till konstnärlig kultur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
