Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 12, den 22 december 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Med prins Karls af Hohenzollern, den nuvarande
konung Carol I, ankomst till Rumänien börjar dess
härs nya historia. Den dåvarande fursten ägnade
sig med ifver och sakkännedom åt härens nydaning
och han hade år 1877 den tillfredsställelsen att se
sina rumänier deltaga med stor utmärkelse i
striderna om Plevna och Grivitza. År 1910 fick landet
ny vänpliktslag. Tjänsteplikten bestämdes till 21 år,
däraf 7 år i aktiva armén, 10 år i reserven och 4 i
milisen. Tjänstetiden utgör vid infanteriet 2 år,
vid de öfriga vapenslagen 3 år. Bland
kavalleriregementena finnas några, de s. k.
Kalarasch-regeme-mentena, med sin säregna organisation något
liknande de engelska Yeomanryregementena. Vid
dessa skall manskapet själf på egen bekostnad hålla
sig med häst, uniform och utrustning och tjänstgör
200 dagar. Tillströmningen till dessa regementen är
så stor att fordringarna måste höjas, det öfriga
rytteriet utgöres af 10 s. k. Roschiori-regementen.
Muhamedanerna fullgöra sin tjänsteplikt vid
särskilda i Dobrudscha garnisonerade regementen.
öfverskottet af värnpliktiga som icke uttagas till
aktiv tjänst skall, enligt lagen, ehålla nödtorftig
utbildning, hviket hittills icke skett.
I fred består häien af 5 armékårer, hvardera om
två infanteridivisioner, 2 à 3 kavalleribrigader, 2
fält-artilleribrigader, 1 pioniärbataljon och 1
trängskva-dron. Hvarje infanteridivision har 2 brigader om 2
regementen (12 bataljoner och 1 jägarbataljon), och
hvarje kava-lleribrigad 2 Bosdiori — eller
Kalarasch-regementen. Utom armékårsförbanden finnas 3
ridande batterier, 4 batterier bergsartilleri, 2 batterier
tunga och. 15 batterier lätta fälthaubitzer, 22
fäst-ningsartillerikompanier, 1 fästningspiouiärbataljon,
1 järnvägs- och bpontoniärbataljon sam 12
gränsbataljoner.
Hvarje infanteriregemente har en
maskingeväraf-delning om 3 vapen och hvarje kavalleriregemente
en sådan om 2 vapen.
Fredsstyrkan utgör omkring 4,350 officerare med
vederlikar, 90,000 underofficerare och manskap samt
20,000 hästar, och sväller ut vid krig till omkring
270,000 man, oberäknadt 4 årgångar milistrupper
och ersättningstrupperna.
År 1911 inmönstrade 39,000 man, af hvilka
endast 17,700 kunde läsa och skrifva. Denrumäniske
värnpliktige beskrifves som god soldat, villig, seg,
förnöjsam och lätt att leda. Officerarne utbildas i
särskilda skolor, hvarje vapenslag för sig. Den
ru-mäniske officeren anses hafva god utbildning, vara
plikttrogen och sträfsam, på samma gång han
sä-ges hafva benägenhet för ett muntert lif och
elegans. I sitt förhållande till manskapet är han
besjälad af medvetandet om stor öfver lags enhet.
Under kriget har det nya, fjärde vapnet,
aeropla-net, icke låtit mycket tala om sig. Sannolikt har
det gjort de stridande stora ijänster, ehuru man
ännu icke känner något därom. Ett par bedrifter i
luften ha dock blifvit kända. Två bulgariska
flygofficerare, löjtnanterna Mittoff och Bogdanoff, fingo
den 29 rov. order att genom flygrekognoscering
fullständiga ingångna rapporter om de turkiska
ställningarna öster och söder om Adrianopel. De höllo
sig till en början på 1,800 m. höjd, men sänkte sig,
då observationer på denna höjd ej kunde göras,
till 1,400 m. Turkarne öppnade naturligtvis en
häftig gevärs- och artillerield mot maskinen,
gevärskulorna hvisslade tätt omkring dem och
granatkar-tescherna exploderade i obehaglig närhet. De gjorde
den viktiga iakttagelsen, att aeroplanet vid hvarje
explosion i dess närhet på grund af lufttrycket, eller
rättare "hål i luften", nedpressades ett par hundra
meter, hvilket utgjorde en ökning i faran. De
lyckades emellertid, efter väl förrättadt värf och väl
utförd skiss, helskinnade landa hos sina jublande
landsmän.
En annan luftfärd, med sorgligare resultat,
beskrifves från Tschatalja. Piloten, som sändts att
utforska de turkiska ställningarna, höll sig ungefär
på nyss nämnda höjd, blef föremål för beskjutning,
träffades, men hade kraft att vända och landade
efter en elegant glidflykt. Då hans vänner hunno
fram till honom, satt han med händerna fast
omslutande ratten — död.
_________. G.R.
DE TRE DAGARNAS ROMAN.
FÖR HVAR 8 DAG AF IVAN BJARNE.
JU VILL, att jag skall berätta
historien. Det skulle jag också göra,
om jag inte vore öfvertygad om
att du inte skulle tro den, att du
skulle säga: en utmärkt skickligt
laved historia, men i alla fall blott
en — historia. Det är inte enbart
nöjsamt att ha en sådan skeptiker
som du till åhörare.
Det var min vän Bertil Suneson som talade. Vi
sutto som så ofta tillsammans uppe i hans skrifrum,
längst inne i hans våning vid Humlegården. Fru
Bertil Suneson — henne hade jag aldrig sett,
under vår tre månader långa bekantskap hade hon
legat vid någon badort i Sydsverige. F. ö. talade
Bertil endast sällan om henne.
Bertil hade lofvat berätta en historia, nu hade
han ångrat sig. Som jag kände honom tillräckligt
väl för att icke be honom, det skulle endast varit
att locka fram det egensinniga i hans komplicerade
natur, teg jag och sjönk hän i den lugna, rogifvande
stämning det varma rummet och cigaretterna
skapade. Vi sutto länge tysta. Utanför i parken sjöng
höstvinden orimligt melankoliska visor i de kala
träden. Det var ganska sent på kvällen. Och ibland
kunde jag genom tystnaden höra någon gäll röst
som ropade på afstånd.
Bertil tog fram en flaska vin och vi började åter
prata. — Hvad vi talade om? — om allting,
Strindberg, regeringen, fäderneslandet och historien.
Slutligen, det var då redan öfver midnatt och vi
hade suttit tysta en ganska lång stund, började
Bertil berätta "historien", långsamt, med ett hälft
frånvarande uttryck i ögonen.
— Nå, det är inte så länge sedan, två år
endast. Jag blef förälskad i henne och hon spelade
en ofantligt tragisk roll i en engelsk pjäs på en af
våra teatrar, någonting i stil med "Käty" i Gamla
Heidelberg. Hon hette Sonja, var visst finska
egentligen. Under cirka fjorton dagar satt jag på teatern
hvarje kväll, på första bänken.
Jag, tänk dig det, jag, den kalle, ironiske Bertil
Suneson, kunglig not?rie, var kär, så förälskad som
tänkas kan. Märkvärdigt nog lyckades jag hålla
det hela hemligt för mina umgängesvänner. Men
skådespelarne uppe på scenen, endast några få
meter från mig, de märkte snart nog hur det var fatt,
och Sonja, javisst, äfven hon gjorde det. Jag kände
henne inte personligen. Men det gick som det
alltid gör det i sådana fall: jag försökte bli bekant
- 188 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
