Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 13, den 29 december 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERMAN LINDSTRÖM.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SWA
"Bland våra biskopar hafva alltid varit och äro
några snillen,, ganska många utmärkt goda
hufvu-den och sällan någon, som ej i någon riktning
fördelaktigt utmärkt sig: detta är ingen ringa
anledning till dessa statsämbetsmäns anseende; men
där-bredvid bör dock anmärkas, att i synnerhet på de
senare tiderna sällan eller aldrig ens halfva antalet
af biskopar varit sådana, som ådagalagt teologiska
insikter."
Sådan är den snillrike Johan Henrik Thomanders
karaktäristik af det samtida Sveriges biskopar vid
förra århundradets midt. Innebär den ock någon
öfverdrift, har den dock i sig icke så litet träffande.
Sedan dess ha förhållandena förändrats: en nutida
Esaias Tegnér skulle visserligen icke kunna göra
sig- någon förhoppning på att få inflytta.på östrabo,
och af Sveriges nuvarande biskopar finnes det
ingen, som icke med ett visst mått teologiskt vetande
förmår uppbära sidenkåpan och den veckade
doktorshatten. En och annan menar måhända, att till
gengäld snillena och "de utmärkt goda hufvudena"
blifvit sällsyntare på biskopsstolarne. I hvarje fall
händer det dock i våra dagar icke så sällan, att den
utmärkta begåfningen och den djupa teologiska
lärdomen förmäla sig hos dessa ämbetens innehafvare.
Säkert ha de gjort det hos den nuvarande
stiftsherden i Vexiö, biskop N. J. O. H. Lindström, hvars
snart inträffande sjuttioårsdag gifvit H. 8. D.
anledning att presentera hans bild på sitt föreliggande
nummers första sida.
Nils Johan Olof Herman Lindström är född i
Borrby i Skåne (Kristianstads län) den 28 december
1842, son till kantorn och organisten därstädes
Gustaf Lindström och hans maka Carolina Brinck.
Hans egenskap af läshufvud upptäcktes tidigt och
så sattes han i skola i Ystad, från hvars
elementarläroverk han 1861 kom till Lund och aflade
studentexamen. Vid dess universitet ägnade han sig
till en början åt studier för den filosofiska graden
med hufvudvikt på den klassiska filologien: när han
vid den karolinska högskolans jubelfest 1868 fick
mottaga den filosofiska lagern, var det på grund af
en disputation öfver ämnet; "De legis XII tabularum
reliquiis" eller, på svenska, "Om de bevarade
åter-stoderna af de 12 tailornas lag", Men därefter
kastade han sig öfver på de teologiska ämnena. Det
var på den tiden icke så lätt att i Lund aflägga
teologie kandidatexamen, som det sedermera blifvit;
Carl Ülbers hade vid denna tid tagit den
kyrkohistoriska lärostolen i besittning och han fordrade af
tentanderna for denna examen icke blott kunskaper,
utan ock den särskilda slags begåfning, hvarpå
professorn ensam innehade kriteriet. Men för Herman
Lindström erbjöd detta lärdomsprof lika litet som
det föregående några svårigheter; han absolverade
detsamma redan 1874. Därefter blef han prästvigd,
tjänstgjorde en kortare tid som vice pastor vid
Lunds domkyrka och vann därunder ett rykte för
framstående andlig valtal ghet som redan 1876
föranledde hans kallelse af patronus till kyrkoherde i
Qlemminge och Tosterups församlingar, ett af Lunds
stiffs bästa pastorat.
Som kyrkoherde ägnade sig Lindström med stor
nitälskan åt folkskoleväsendet och tjänstgjorde i
icke mindre än sexton år (1878—94) som
folkskoleinspektör. Under denna tid var han ledamot i den
1884 tillsatta kommittén för granskning af
folkskolans läroböcker, äfvensom i den kommitté, som
1888 verkställde omarbetning af normalplanen för
undervisningen i folkskolan. Men detta intresse
för skolans angelägenheter hindrade honom icke
från att samtidigt med ifver ägna sig åt kyrkans, och
han steg snabbt i de hierarkiska graderna. Redan
1886 vardt han tjänstgörande extra ordinarie
hof-predikant, 1889 utnämndes han af sin biskop till
kontraktsprost i Ingelstads kontrakt och såväl 1888
som 1893 hedrade hans ämbetsbröder honom med
val till prästerlig ledamot för Lunds stift i de nämnda
år sammanträdande kyrkomötena. Vid Lunds stifts
prästmöte 1891 fungerade han som præses och
ut-gaf i denna egenskap en afhandling "Om synden,
dess väsende och ursprung", hvilken vittnade om
omfattande lärdom och betydande teologiskt
sKarp-sinne.
Det anseende, Lindström sålunda förvärfvat sig,
gjorde, att det ej väckte synnerligt uppseende, när
Växiö stifts prästerskap, då det 1894 gällde att finna
en efterträdare på S:t Sigfrids stol till den lärde
Goethe-öfver sättär en biskop Johan Andersson, med
stor samstämmighet riktade sina blickar på
Qlemminge prästgård. Lindström erhöll första rummet
på förslaget och utnämndes äfven af k. m:t den
25 oktober samma år till biskop öfver Växiö stift.
Som sådan har Lindstöm utmärkt sig framför allt
genom ett träget och betydelsefullt visitationsarbete.
Motsatsen mellan kyrkliga och frireligiösa var vid
hans ämbetstillträde synnerligen skarp, men har
under årens lopp allt mera utjämnats. Många
orsaker ha bidragit härtill, men bland de icke minst
betydande är att räkna den uppryckning, som
åstadkommits inom kyrkan och dess prästerskap genom
den nye stiftsherdens personliga ingripande. Hans
verksamhet har emellertid tagits i anspråk äfven
utanför stiftet. Så har han varit ordförande i den
stora prästlöneregleringskommittén, liksom senare
i kommittén för uppgörande af förslag till ny
organisation af stiftsstyrelserna. Sedan 1909 har han
varit en af dem, som af k. m:t tillkallats för att
genomgå bibelöfversättningskommitténs förslag till ny
kyrkobibel. Biskop Lindström har anseende för att
i kyrkliga ting vara ytterst konservativ, men hans
lärdom och goda hufvud ha hindrat honom att i detta
värf gå det, låt vara fromma, bakåtsträfveriets
ärenden, och erhåller svenska kyrkan i Gustaf V:s
kyrkobibel den efter nutida språkbruk och grundtexter
rättade öfversättning af den Heliga skrift, hvilken i
snart halftannat århundrade fåfängt förbidats, är det
till icke ringa del hans förtjänst. Därom bör
sär-skildt erinras till 70-årsdagen.
För öfrigt har biskop Lindström naturligtvis som
själfskrifven ledamot deltagit i alla kyrkomöten, som
hållits efter 1894. Att han därvid anslutit sig till
den konservativa riktningen är nyss antydt. Men
äfven motståndare ha skänkt honom sitt erkännande
för den talang och vältalighet, hvarmed han försvå
rat sin ståndpunkt. Är 1900 uppfördes han på
ärkebiskopsförslag.
Som vältalare hör han utan gensägelse till vårt
lands största. När han gripes af sitt ämne, växer
den oansenliga gestalten, ögonen skjuta efter
omständigheterna kalla blixtar eller värmarde lågor,
anletsdragen upplysas och genomskimras af den
skönhet, som råder i andens värld. Måtte det
ännu i många år varda honom förunnadt att med
sin vältalighet väcka och uppbygga, trösta och
vederkvicka!
- 194 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
