Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 13, den 29 december 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BAGATELLER.
FÖR HVAR 8 DAG AF HJALMAR BERGMAN.
ELA natten har hon legat vaken.
Vågorna suga, glucka, kasta sig
mot kajens" grofhuggna block och
fräsa. I dagbräckningen mojnar det
af. Någonting kastas i vattnet,
måsarna samlas, skria. En dörr slås
igen af draget. Någon ropar. Steg
på korridorens matta, går, stannar, går, stannar. Det
är borstaren, som hämtar gästernas skodon.
Klockan är således sex.
Om fem timmar alltså, om fem timmar —
Två år och fem timmar. Två år har hon väntat,
och nu återstår det fem timmar. ^ Hon ligger och
stirrar mot fönstrets ljusgula, lysande gardin. Det
är bättre att ligga så, det är bättre än att stiga upp.
Det är bättre att ligga alldeles tanklös och vänta.
Hvarje andedrag för honom närmare, det är allt
hvad hon behöfver veta. Två år ha de lefvat
skilda, under två år ha de icke låtsats om hvarandra.
Under två år ha de spelat främmande, likgiltiga,
icke sett hvarandra, icke hört hvarandra.
Och nu återstår det fem timmar, knappa fem
timmar.
Gubben drar säfligt sin kratta öfver terassens
sand. En gäll barnröst joddlar till. Det är en
vacker frisk morgon, och barnungen måtte väl skrika
högt af förtjusning. Hon småler åt pojkfalsettens
skarpa nästan plågsamt skarpa toner. Nu tutar
skärgårdsbåten doft. Det är afgångssignal. Nästa
gångar det ankomstsignal. Om knappa fem timmar —
Och det var så litet, som skilde dem åt, så
oändli-gen litet, ömkligt, eländigt. En bagatell. En
bagatell — som förstört två långa år af lifvet, två
ungdomsår! Bara inte’tänka på det, inte på det. Inte
förbittra äfven denna dagen. Det är ändå så ängsligt,
så outhärdligt ängsligt. Om han nu i alla fall icke
kommer? Det kan hända så mycket — förseningar
— Eller om han ångrat —
Bara inte tänka. Nu har gubben slutat sin
krattning och lommat i väg. Men pojken skriker
alltjämt. Joddlar heter det. Antagligen gungar han på
brädan under hennes fönster.
Nej, när han skref, att han skulle komma, så
kommer han. O nej, o nej. Det vet hon väl, att han
icke låter hindra sig, om han vill.
Om han vill — om han vill?
Hvad är det egentligen för en pojke, som aldrig
slutar att skrika? Pensionen är inte stor, och hon
känner alla gästerna. Möjligen kan det ha kommit
nya gäster med kvällsbåten. Den lille spjufvern,
om han visste, hur han plågade henne med sin
gälla röst.
Och visaren går så långsamt, så outhärdligt
långsamt —
Bäst kanske i alla fall att stiga upp. Hon har ju
sin båt. Ror hon till stationen och tillbaka, tar det
en timme drygt. Ärende? Hon kan höra efter bref.
Nej, det törs hon inte. Inte fråga efter bref —
Men hon kan ro fram och tillbaka utan ärende.
Hon springer upp, kastar öfver sig morgonrocken
och drar upp gardinen. Solen står inte så högt, den
glittrar ännu mellan Tallöns grenverk. Mycket,
mycket högre skall den! Nästan fram till middagshöjd.
Himlen är blåhvit, rensopad af stormen. Måsarna
hålla ut åt sjön.
Mycket riktigt, där står pojken på gungbradan,
hoppar och skriker värre än en mås. Hon har inte
sett honom förut. Det är en spenslig gosse,
sjuk-l;gt mager och blek. Men med lungorna är det
tydligen icke något fel. Och inte heller med lifslus-
ten! Som han går på! Det knollriga, ljusa håret
är redan fuktigt mörkt af svett.
Tänker han hålla på så där hela dagen?
Utanför hennes fönster? Å nej, men snälla då —
Hon öppnar fönstret.
— Gosse lille, hvarför skriker du så? Vill du inte
leka lite tystare?
Han stannar, stirrar och gapar. Det syns, att han
ett ögonblick anstränger sig att förstå och förklara
detta omotiverade tilltal från en främmande kvinna.
Men det är bara en sekunds tystnad. I nästa
ögonblick gör han en öfvermodig liten grimage och
vänder henne ryggen.
Hon klär sig hastigt. Hon har verkligen icke brådt,
tiden är rikligt tillmätt, alltför rikligt. Nu minns hon,
att hon måste sätta upp håret på ett annat sätt.
Som han är van. Eller har hon blifvit för gammal,
för gammal — ? Två år!
Och om han ändå inte skulle komma, så måste
hon tänka sig, att det kunde finnas hinder, rent
yttre hinder.
Hon kastar öfver sig scnalen och springer ned
för trappan. Luften är kylig, men hon skall ro sig
varm. Hon skall ro ända ut till Tallön, där solen
hänger mellan grenarna. Hon springer ned till kajen,
faller på knä och öppnar båtkedjans lås.
Då hör hon ett flåsande. Pojken står tätt
bredvid henne, framåtböjd med händerna stödda mot
knäna. Hon-kan se ådernätet i hans panna genom
den mattgula hyn.
— Ska du ut och ro? frågar han, och hans röst är
obehagligt gäll. — Då följer jag med.
Hon kan inte hjälpa, att hon får afsmak för denne
själfsäkre, högröstade lille homunculus. Det har
varit så fridfullt i pensionen, stilla, tysta människor.
Och just idag skall han komma och störa friden,
den lille främlingen. Hon hoppar i båten. Då han
gör ett försök att krafla efter ger hon honom en
rätt omild liten törn. Han förvrider ans ktet som
till gråt, men ångrar sig och ger till ett förfärligt
joddlande.
- Hon ror med långa årtag ut mot Tallön.
När hon återvänder är klockan nio. Gongongen
kallar till frukost. Men hon kan inte äta. Hon kan
inte sitta stilla. Det finns icke längre något
botemedel mot ängslan. Nu vet hon, nu nästan vet hon,
att han icke skall komma. Och ännu är det två
timmar, två ohyggliga timmar.
Hon går af och an på verandan. Pensionsfrun
kommer ut och frågar, om hon inte vill äta. Nej,
nej, tack, inte nu. Hon kan inte stå stilla, hon går
af och an. Pojken ställer sig i vägen för henne.
— Men så gå då ur vägen, säger hon och tar
honom i skuldran. Han skriker till, onödigt gällt, hon
har knappast snuddat vid honom. Och nu säger
han:
— Om du inte lånar mig båten, så ska jag skrika
så du blir döf.
Pensionsfrun tar honom i armen och för honom
ät sidan. Han spjärnar emot.
— Men hvad är det då för en pojke? frågar hon.
Finns det ingen, som kan ta hand om honom?
— De kom i går kväll, säger pensionsfrun. —
Modern, stackarn, är sjuk. Hon sitter därborta i
hvi’stolen.
Det är en liten kvinna med ett rundt vaxansikte
och stora, trötta, slöa ögon. Det är naturligtvis
mycket synd om henne, den sjuka. Men hon kan
inte hjälpa, att hennes oro slukar allt annat.
Emellertid säger hon åt gossen:
— Om du är snäll och tvst ska du få låna båten.
198
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
