Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 15, den 12 januari 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
— Då — inföll ögonblickligen fru Envisa —
kommer han inte att trifvas på det här stället —
— Men mor då!
Det var dotterns första ord sedan fästmannens
inträde.
— Och inte hos dig heller, tillade husets
härskarinna med en befallande blick på dottern.
— Det blir väl min sak, svarade Elsa lågmäldt,
men i tonen kunde modern känna igen sig själf.
— Kan da öfvertala styrman att bli i land,
skyndade den gamla att tillägga — så — så har jag
ingenting emot. Han ser ju hygglig ut.
— Och det är han också, skall mor veta,
gen-mälte dottern — och jag blir vid honom, om han
stannar på sjön eller i land och —
— Då kommer du inte här i huset, sade modern
hotfullt.
Elsa reste sig.
— Jag kan gå medsamma, sade hon lugnt, men
oböjligt, — och — och — vi ta Lisa med oss —
— Det — det — behöfs väl inte, invände gamle
Alberg, som nu åter riktade blicken inåt rummet.
— Antingen, förklarade Elsa sitt ultimatum, — ber
mor Alfred vara välkommen, eller gå vi alla tre på .
ögonblicket.
— Aldrig med min vilja, svarade fru Lovisa,
gifter sig någon af mina döttrar med en sjöman.
Andre styrman reste sig och bockade tafatt, och
med en rörelse, som om han gripit i en ratt,
öppnade han dörren och steg ut.
Elsa bevärdigade ej föräldrarna med en blick. Hon
skyndade uppför vindstrappan och in på sitt och
Lisas rum. Den lilla sof redan, men väcktes och
kläddes, och med henne på armen och det
nödvändigaste i ett knyte vandrade fru Envisas dotter ner
och ut samma väg hon kommit.
Ingen därnere bad henne stanna eller sade
öfver-hufvud ett ord.
På söndagen lystes det, och inom några veckor
var fru Envisas dotter en sjömans lyckliga hustru.
I sitt föräldrahem satte hon ej sin fot, och fru
Lovisa sade sig ingalunda sakna henne. F. d.
styrman Alberg sade ingenting, men det gjorde han
också konsekvent. Det var omöjligt att få ett ord
ur honom. Sina fristunder tillbragte han mest
utomhus eller uppe på dotterns öfvergifna rum.
Fru Lovisa hade ännu en välsignad sömn, men
en natt vaknade hon i alla fall vid, att hon hörde
någori gå på vinden. Hon lyddes och tyckte, det
lät som hennes gubbes steg.
Och då stegen aldrig stannade, blef hon nyfiken.
Han måtte ha gått upp på rummet igen, och det var
där han nu trampade omkring. Trampade och
trampade. Inbillade sig kanske, att han trampade sitt
gamla styrmansdäck, eller hvad han inbillade sig.
Det var rakt omöjligt att få en blund i ögonen med
det trampet öfver sitt hufvud.
Fru Lovisa upp och i tofflorna och uppför
vindstrappan så försiktigt som möjligt. Hon hörde nu,
att gubben också mumlade någonting för sig själf.
Utanför dörren stannade hon och lyssnade. Jo,
gubben pratade — pratade som med en liten,
jollrande och gnolande, medan han ideligen trampade
på i en takt, som om han sökt hålla jämna steg
med ett barn.
Nu — nu sjöng han — nej, nu grät han för sig
själf, snyftade och grät, som han själf blifvit barn
på nytt.
Fru Lovisa förmådde inte längre,stå ut med detta
hams, utan ryckte upp dörren och mötte en
underlig syn.
Där gick hennes gubbe’ halfklädd och ledde .en
U. löjtn. å
K. Flottan 82,
komm.-kapt.
I. gr. i res. 92.
—
Skeppsredare i
Stockholm 86,
verkst. dir. i
Red.-a.-b. [-Sverige-Kontinenten-]
{+Sverige-
Kontinenten+}
96. Led. af
Riksdagens
Andra
Kammare 1900-07, led. af
handels- och [-sjöfartskommittén-]
{+sjöfartskom-
mittén+} m. fl.
Utnämndes
till envoyé i
Japan 1906.
G. O. WALLENBERG.
Envoyé — Tokio.
50 år 6 jan.
lappdocka vid handen, och dockan var förstås
så-klutad med alla Lisas små aflagda kläder.
När dörren rycktes upp, afstannade emellertid på
en gång vandringen, gråten och mumlet. Den gamle
sökte hastigt gömma dockan bakom sin rygg.
Detta var då för galet!
Fru Lovisa visste inte, om hon skulle skratta eller
gråta, men hon gjorde intetdera. Sade bara helt kort:
— Här går du och bränner ljus utan nytta...
Hvarpå hon hastigt blåste ut ljuslågan. Hon var
ängslig kantänka, att Alberg skulle upptäcka tårarna
i hennes egna ögon.
Men nästa morgon skickade hon bud på Elsa.
Elsa kom och hade med sig sin tillfälligtvis
hemmavarande man samt naturligtvis lilla Lisa.
Gubben Alberg, som tillbragt dagen bakom
trädgårdshäcken, kom dem till mötes. Han upptäckte
dem på långt håll, han hade ännu sjömanskikaren
i blicken.
När han såg den lilla, störtade han emot henne
med tre riktiga pojkskutt. Sedan satte han sig på
huk midt i vägen och bredde ut armarna.
Och när lilla Lisa sprang i hans famn, lyfte han
henne i vädret, ställde henne åter på fötter, lyfte
henne igen, kramade henne och nästan dansade in
med henne, medan tårarna runno utför hans
skrattande ansikte.
Men sedan fru Envisa hälsat dottern och magen
välkomna —med ett eller två knappa ord — måste
hon stryka sin gubbe med handen öfver kinden.
Och det hade inte händt på de sista femton åren.
MEDDELANDE
till H. 8. D:s Medarbetare.
Skönlitterära bidrag,
hvitka städse i tur och ordning snarast granskas,
HONORERAS OMEDELBART EFTER
ANTAGANDE eller returneras i motsatt fall derest
20 öre porto åtföljt manuskript
BLIF MEDARBETARE I HVAR 8 DAG
Redaktionen,
- 229 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
