Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 16, den 19 januari 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET GÖMDA BREFVET.
FÖR HVAR 8 DAG-AF HJALMAR HÖGLUND.
OLSKENET stal sig in6 mellan
gardinerna och föll i en smal, klar
strimma öfver soffans gröna tyg
och ett stycke upp öfver väggen,
där den med sin slutspets belyste
ett manligt fotografi och gaf åt detta
något af själ och lif i jämförelse
med de öfriga fotografierna i skuggan. Men allt
eftersom tiden skred fram följde solstrimman med,
gled bort från porträttet och halkade ned från
soffan, nådde så en kakelugn, kröp sakta förbi denne
och träffade omsider den andra väggen, stötte där
mot en säng, höjde sig en smula och föll öfver de
mjuka kuddarna och öfver ett blekt och tärdt
kvinnoanletes förklarade leende.
Den sjuka hade med stilla tålamod följt
solstrimmans sakta skridande kring rummet, hade sett dess
sken öfver de manliga dragen inom porträttramen
och hade sedan med spörjande väntan följt dess
glidande tum för tum, tills den slutligen nådde
sängen och till sist med sitt klara ljus föll in öfver
henne själf, och det var då hon log det förklarade
leendet.
Sköterskan blickade upp från sitt handarbete och
såg henne le.
— Har ni drömt något roligt nu? — frågade hon.
— Ja, det var nog bara en dröm. Jag såg
solstrimman falla in genom fönstret, och jag har sedan
följt den och väntat på den och legat här och tänkt
som ett barn, att om den bara hunne hit till mig
utan att skymmas af moln, så... Ja, skratta ni
gärna åt min barnslighet, för barnsligt var det ju,
men jag tänkte, att om strimman nådde mig utan
att bli skymd, så skulle det vara ett tecken där
ofvanfrån, att jag skall nå ljuset och förklaringen.
— Och det var därför ni log så godt?
— Just därför — och så för’ något annat. Ja, det
är kanske rent af synd att tänka på något sådant
samtidigt med det andra, men jag vill tro, att jag
för tillfället är som ett barn, och dem förlåtas ju
mycket. — Jo, ser ni, jag såg strimman falla öfver
hans porträtt där på väggen, och det föreföll mig
som om han lifs lefvande såg på mig ur solljuset,
och då tänkte jag också, att om strimman nådde
mig utan att skymmas, så skulle det vara en
hälsning från honom, att han förlåtit mig och att det
är bäst som det är.
— Har ni då förbrutit er mot honom?
— Förbrutit — det är för lindrigt sagdt. Jag har
en gång stulit från honom, stulit hans bästa själslif
från honom, det vet jag, och kanske stal jag än
mera från mig själf, och det är för den förbrytelsen
jag i många år längtat efter förlåtelse.
— Ja, ni skall få höra alltsammans. Så här var det:
— Han där borta och jag, vi ha en gång varit
fästfolk och förlofvade. Det var en salig tid. Den
tiden fanns det emellan oss en brygga af förståelse
och andligt samlif och vi gåfvo hvarandra det bästa
vi ägde, allt sådant där som man har hjärta och
sinne så fullt af, när man vill hvarandra riktigt
innerligt väl. Så kom brytningen. Jag trodde inte i
början, att det var en brytning på allvar. Jag ville
endast straffa honom en smula för hans i mitt tycke
ogrannlaga tanklöshet, men omständigheterna och
min egen dårskap gjorde det till en brytning för
lifvet Det var bara en lumpen småsak från början,
ett sådant där oting, som ibland faller öfver en men
som i grunden inte har med hjärtelifvet att göra.
Det var en i andras närvaro synbar
ouppmärksamhet från hans sida som först sårade min fåfänga
och gjorde mig ond, så att jag i häftigheten1 stötte
honom bort, och m’ed hjälp af en väninnas insinua-
tioner lät jag min förtrytelse svälla ut och stötte
honom bort för andra gången, när han kom för att
söka försoning. Kort derefter lämnade han orten.
Men då kom jag till besinning och satte mig ned
och skref ett ödmjukt och ångerfullt bref till honom,
ett ärligt bref utan pryderi och tillgjordhet, hvari
jag-biktade allt för honom. , Om jag då afsändt det
brefvet, så hade nog allt blifvit godt igen. Men
tror ni jag gjorde det? Nej bevars, egenkärleken
har så pass djupa rötter, att man inte kan förmå
sig att rycka upp dem med ett enda kraftigt ryck,
och när jag skulle afsända brefvet, så stod jag där
åter tvekande. Hvarför skulle jag underkasta mig
och taga all skuld? Han finge väl komma igen en
gång till, så skulle han ej längre bli bortstött, tänkte
jag, ty att han skulle komma igen, det tog jag för
gifvet. Och så lade jag brefvet i min skrifbordslåda
i stället för i närmaste breflåda. Men han kom icke,
kom aldrig åter, och mitt bref blef liggande i
skrif-bordet. Allt var slut.
Sedan dess ha många år gått. Han gifte sig
slutligen och har nu hustru och barn. Men tror ni
icke som jag, att äktenskapet ofta endast är en
ekonomisk fråga, är en yttre lefnadsform, som
samhällsskicket trugar på storhopen utan att gifva
motsvarande inre valuta och samlifsförståelse?
— Det andliga samlifvet makarne emellan är väl
det förnämsta i äktenskapet.
— Ja, nog skulle det vara så, men jag tror, att
själen, anden eller det inre lifvet, eller hvad ni nu
vill kalla det, kan hungra, fastän han eller hon bo
inom väggarna af ett eget hem. Och jag vet, att
han hungrade, hungrade tills han blef slö af
likgiltighet, blef en arbetsmaskin, som fyllde sin
arbetsplikt men ingenting mera, ty det bästa, det finaste
hos honom, det som egentligen gaf honom hans
värde, det fick och tog aldrig näring inom hans
äktenskap. Det hade varit min lott, ensamt min
lott, att gifva honom den — ja, vet ni, jag har ibland
gladt mig åt hans andliga hunger.
— Det var en ful och egoistisk glädje.
Den sjuka reser sig upp på armbågen.
— Tycker ni det! — sade hon med tårskimrande
ögon. — Ja, om ni visste, hur ofta jag bedt Gud
om hjälp att öfvervinna den synden, och jag är
lycklig öfver att jag på sistone varit den kvitt. Och
nu tror jag också, — fortfor hon och sjönk tillbaka
mot kudden, — att han resignerat och förlåtit mig,
och när jag kommer upp, så skall jag brännna det
där brefvet och tänka, att allt ändå är bäst som det är.
— Ja, ni skall tänka, att det är bäst som det är,
ochl så skall ni söka hålla er lugn och hvila ut, —
sade sköterskan vänligt och lade kudden till .rätta
under hennes hufvud. Men inom sig tänkte hon,
att den sjuka nog aldrig skulle komma upp för att
bränna brefvet, och när hon en vecka senare slöt
samman de slocknade ögonen, så hade hon själf
glömt det.
Men när den dödas anhöriga strax därefter
började granska hennes tillhörigheter, så funno de
brefvet, och som det var försegladt och frankeradt och
försedt med tydlig adress, så blef det skildt från de
öfriga papperen och lagdt på ett bord, och där fann
en annan det och lade det oombedd i närmaste
breflåda, och så kom det gömda brefvet åter i dagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
