Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 17, den 26 januari 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MATOUCHKA SKRIFVER BREF.
FÖR HVAR 8 DAG AF HJALMAR BERGMAN.
U har hon trummat en hel revelj på
bordet — dacapo, dacapo, dacapo!
Och nu först kommer betjänten med
bläck, papper och panna. Hon lyfter
upp ögonglasen och granskar med
närsynt blick den dåligt tillskurna
gåspennan. Hon skakar otåligt på
hufvudet och lyfter ögonglasen mot
Sachka, betjänten.
— Hur gammal är du? frågar hon. Tjugutvå år?
Åh! Då har du inte haft tid att förstöra dina ögon
i Europas tjänst. En annan gång kan du skära till
pennan uddigare. Så kanske jag kan skrifva med
mera udd till mina kära vänner —
Hon skrattar. Den feta hakan guppar. Men Sachka
rodnar och hänger med hufvudet. Då småler hon,
kisar med ögonen och nickar* Han kan gå i frid.
Tjugutvå år! Åh! Hon lyfter de feta axlarna,-släpar
med ögonen, suckar.
Men nu är det verkligen icke Sachka, betjänten,
hon har att tänka på. Pappersarken ligga långa,
breda, hvita blanka framför henne. De locka henne
otroligt. Pannan är dålig. En bien! Hon får väl
reda sig ändå.
Fast det är naturligtvis af vikt, att hon skrifver
tydligt. Hennes franska ortografi är i alla fall en
smula bristfällig. Och ämnet är kinkigt Man vill
veta hennes åsikt om dödsstraff och tortyr. Den
italienske filosofen Beccaria har fördömdt
dödsstraffet, och nu är det en annan filosof som begär hennes
åsikt. Godt, den skall han få. Pannan sättes i
gång, den raspar och sprätter. En sådan slarfver,
den där Sachka! Men så räknar han också endast
två och tjugo — Hvad Matouchka tänker om
dödsstraffet? Åh, det är afskyvärdt!
En plump midt på det hvita arket. Den gången
var det icke pannans fel. En lång smal nos har
körts in under hennes arm, knuffar och buffar. Det
är sir Tom Anderson. Sir Tom har lämnat sin
gemål och sina lekfulla barn för att göra sig påmint
Jios Matouchka. Vet lilla mor, hvad klockan är?
Det är för längesedan skorpdags, och likväl har sir
Torns högadliga, högbenade och långnosiga familj
icke ännu sett skymten af en sockerskorpa. Sir Tom
sätter sig kapprak och famlar med framtassarna i
luften. Det blir nya plumpar.
— Marja! ropar hon. Marja Savichna, hvar håller
du hus? — Och när Marja inträder:
Ja, där är du. Men hvar håller Natacha hus?
Klockan är half sju, och jag har inte fått mitt kaffe.
Och hvad värre är, — sir Tom hungrar. Hon är då
omöjlig den där flickan! Dag efter dag.
Nu inträder äfven Natacha. Hon ställer ifrån sig
kaffebrickan. Den feta gestalten reser sig hastigt,
lifligt. Matouchka är icke särdeles lång, men hon
bär sin fylliga kropp oklanderligt.
Hon griper flickan kring handlofvarna och ser med
en skarp blick in i hennes ögon. Men under det
hon bannar, drar leendet ouppörligt i mungiporna.
— Hvad tänker du på, Natacha Ivanovna? Tror du,
att det alltid kan gå på det här sättet? En vacker dag
gifter jag bort dig, och din man lär inte bli lika
efter-gifven som jag. Natacha Ivanovna, tänk på din framtid
Natacha rodnar som nyss Sachka, hon böjer sig
ned och kysser de hvita, mjuka händerna.
— Förlåt, Matouchka, förlåt.
— Inte en gång till! säger Matouchka. Men
samtidigt suckar hon djupt och klipper ironiskt med
ögonen. Det är nu en gång så, att
tjänstefolket tyranniserar henne. Alltfrån Marja Savichna ned
till Sachka, den vackre slyngeln.
Eh bien — nu är det inte fråga om det, utan om
dödsstraffet, om tortyr och annat. Det är till en
stor filosof, hon skrifver, och mera än så — till en
stor skvallerbytta! Hon vet, att hennes ord skall
gå vidare till hofven i Berlin, i Paris, i Stockholm.
Och till det lärda hofvet på Ferney, till filosofernas
monark och monarkernas filosof, till Voltaire!
Nattsömnen är ännu icke helt drifven ur
ögonvrån. Hon tömmer kaffekoppen och fyller den på
nytt. Det är ett kaffe, som Matouchka ensam kan
dricka ostraffad. Det är svart som natten och fem
koppar betyder ett skålpund finstötta bönor. Men
lilla mor behöfver någonting extra starkt. Hon
sofver icke många timmar på dygnet, och hon skall
räcka till för allt och alla. Sir Tom börjar redan
morra, släpper den halfätna skorpan, reser sig till
hälften och spetsar öronen. Det är ett tecken till
. att de första besöken stå för dörren. Gåspennan
sprätter allt ifrigare fram öfver papperet. — Sachka!
ropar Matouchka, Sachka — min snusdosa. Och
när Sachka ändtligen räcker henne dosan, har hon
knappast tid att kasta en hastig blick på det
ungdomliga, finhyllta ansiktet.
Nöjet har sina stunder, arbetet sina.
Dörren öppnas — det är det första besöket för
dagen. Generalen. Han kommer inmarscherande
som en menig. Sir Tom känner honom icke
tillräckligt, stötes af hans kantiga rörelser, lägger
öronen bákut och morrar. Generalen har förlorat ett
öga i strid med tartarerna. Och det han har kvar,
vänder han nu hvarken mot sir Tom eller mot
Matouchka. Han går rakt fram till Vår Fru af Kazan,
som ljusprydd hänger i ett af rummets hörn. Tre
gånger faller han ned inför Vår Fru och slår
pannan rätt eftertryckligt mot golfvet. Därpå vänder
han sig mot Matouchka, som stigit upp från stolen.
Och åter kastar han sig till marken.
— De grace! Hvad gör ni? Att ni inte skäms?
mumlar kvinnan. Hon skakar på hufvudet och
rynkar pannan. När generalen hämtat andan efter
sina många knäfall, ställer hon några korta, hastiga
frågor till honom. Och han svarar som soldaten
svarar sin korpral. Gör honnör, svänger om på
klacken och marscherar ut.
Men det är icke längre lönt att tänka på filosofi
och brefskrifning. Dagens långa defilé af män och
kvinnor har tagit sin början. Alltjämt följd af sir
Tom går Matouchka in i toilettrummet. Fyra
tämligen gamla och fula fröknar ägna henne sina
omsorger. Det tar en kvart. Under tiden strömma
besökande in och ut, den intimare kretsen.
Matouchka försummar icke att gnida sina kinder med
ett stycke is. Hon vill visa sina kära vänner och
väninnor, att hon alls icke är i behof af deras rouge
de Paris, deras salvor och essencer. Slutligen sätter
den äldsta fröken en liten sidenmössa på hennes
hufvud. Matouchka är färdig.
Hon stiger ut i Diamantsalen. Ett hundrade eller
så, män och kvinnor, stå uppställda utmed väggarna.
Men till en början ser hon icke ett enda ansikte.
Som om alla dessa människor i samma’ ögonblick
gripits af magkramp eller sjösjuka böja de sig sä
djupt, att hon endast ser ryggar och nackar.
Hon stiger in midt ibland dem. Så res er då,
kära vänner! Komedien har varat länge nog. Det
är ju bara en kvinna. En kvinna, som varit vacker
visserligen — en och annan har sagt: bedårande!
— men som nu är gammal nog att kallas farmor.
Une femme d’une vivacité extreme et toujour gaie
— parcequ’il faut être gaie! Intelligente? Bevars åja,
inte dum! Djup, originell? Knappast. Men arbetsam
mina vänner! Och glad i arbetet, förälskad i arbetet
— där är kanske skillnaden mellan er och Matouchka!
Så tänker hon, men säger det naturligtvis icke.
Det sparas för brefven, för filosoferna, för eftervärl-
- 263 -
Forts, å sid. 269
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
