Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 17, den 26 januari 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Forts. fr..sid. 263.
den. Det är eftervärlden, som skall känna Matouchka
i grund och botten. Eftervärlden skall bedöma
och-döma henne. Men heller ingen annan!
Arbeta och skratta! Dygnet har så få timmar;
och lifvet så få dagar. Matouchka har snart fyllt
sina sextio. Och hon hoppas säkert på ännu tjugu
ar. Men hvad är tjugu år? Tanken finns som ett
moln någonstans på Matouchkas himmel. Men hon
ser ogärna dit. Många år eller få, så skola de
hastigt förrinna i glädje och arbete. Därför vill hon
endast se glada människor. Vägra att uppfylla en
bÖtl, det är henne en plåga. Hon har skrifvit det
till filosofen och krönikören — att vägra är henne
en plåga. Och tortyr är ohyggligt och en dödsdom
undertecknar hon aldrig! Sådan är Matouchka. Må
eftervärlden veta det!
Hon älskar djur och barn. Hennes egen son togo
de ifrån henne. Nu tar hon andras barn. Markof,
sexåringen, måste besöka henne hvarje dag. Han
fifflar konsten att tyrannisera Matouchka. Hvad
ijätpfer det, att hon är fet och nära sextio år — på
Ola* friaste hon krypa och vara Markofs häst. Ibland
kör han henne i spann med generaler, ibland med
Sachka, som endast räknar två och tjugu vårar.
Och Matouchka kan inte annat än skratta. Hon
skrattar så att Sachka måste hålla henne under
armarna för att hon icke skall falla.
Så kan de tyrannisera henne, barn och tjänare
och hundar. Och det finns också andra, som
behandla henne som en madame Quelconque. Hur
grälar han inte, den gamle Strogonof, hennes
medspelare i whist. Hur läxar han inte upp Matouchka!
Och hon säger:
— Låt honom vara! I femtio år har han varit en
brumbjörn. Och hvarken ni eller jag kan förändra
honom.
Äfven detta måste hon berätta för filosofen. Alla
smådrag. De stora dragen känner hela världen.
Kvinnan i purpur och hermelin känner hela världen.
Men kvinnan i stubb! Den naturliga, rättframma,
enkla, godmodiga Matouchka, lilla mor. — — —
Klockan tio på slaget gör hon uppbrott och drar
sig tillbaka till sofkammaren. • Marja! Natacha
lvanovna! Ingen svarar. Sir Tom ligger nedanför
sängen och viftar makligt på svansen. Sängen är
icke bäddad. Hon går ut i betjäntrummet. En
grå-hårig lakej sitter och spelar kort med en yngre
kollega. De spritta upp, stå som tända ljus. Men
Matouchka gör en mild åtbörd med handen och
säger ödmjukt:
— Om en af herrarna skulle vilja göra iordning
mitt rum, så kan jag ju under tiden sköta hans kort.
Den yngre lakejen försvinner hastigt som en
dröm. Matouchka talar vänligt med den äldre,
gäspar, ser sig omkring. Hvar är Sachka? Hvar
håller han hus, den slarfven? Aldrig är han
tillstädes. Och Natacha?
Hon stiger in i tjänarinnornas rum. Det är mörkt
därinne, hon ser ingenting, hon hör blott två
hvi-skande stämmor. Natacha!. ropar hon. En stol
slås ikull. Den gamle lakejen skyndar till med ljus.
Matouchka använder sina ögonglas. Och därpå drar
hon sig hastigt tillbaka.
— Förlåt, mumlar ’hon. Jag tror, att jag störde.
Hon säger icke ett ondt ord. Hon säger: Den
ena tjugu, den andre tjugutvå. Kaka söker maka.
Nu vet vi, hvarför Natacha är så sen om morgnarna,
och hvarför Sachka försummar sig —.
Det är allt, hvad hon säger. Men hon har fått
ett par skarpa veck vid mungiporna. Och
öfver-läppen sugs in i luckan efter en. förlorad tand.
Nu kommer Marja tillstädes. Matouchka lägger
sig.–––––-
Midt i natten väcks hon af ett buller. Hon ropar
på Marja. Hvad—är det då? Hvarför får hon inte
sofva i fred? Marja vacklar sömntung. Det är
ingenting, bedyrar hon, rakt ingenting. Plötsligt reser
sig Matouchka i sängen. Hennes ögon förstoras
på ett olycksbådande sätt. Hon ger Marja
befallningar i samma korta korpralston, som hon användt
mot generalen. ’— Och Marja försvinner.
Efter en stund kommer hon tillbaka. Hon hade
haft alldeles rätt — det var ett rent lappri, som
förorsakat bullret. Sachka hade krupit ut genom ett
fönster 1— närmare bestämdt Natachas fönster —
ingenting mer och ingenting mindre. Marja ler
spefullt, men när lilla mor icke besvarar leendet, blir
hon hastigt allvarsam. Matouchka frågar:
— Har vakten tagit hand om honom?
— Ja, svarar Marja. Och bleknan
Matouchka lägger sig på nytt .och somnar
genast. — — —
Följande morgon sitter hon åter vid sitt skrifbord.
Hon har sofvit godt och lynnet ar förträffligt. Nu
måste hon ändtligen sluta sitt bref. Hon ringer.
I dag är det den gamle lakejen, som bär in papper
och pannor. Hon erinrar sig Sachka och vecken
vid mungiporna bli djupare. Matouchka nickar
vänligt åt den gamle. Men egentligen föredrar hon
unga människor.
Gåspennan sprätter fram öfver papperet. Som
vanligt illa formerad! Dödsstraffet? — Hon af skyr
dödsstraffet, hon vill aldrig underteckna en dödsdom.
Och tortyr? — helt visst afskyvärd. Men —
Sir Tom Anderson och hans familj göra sig
påminta, knuffas, buffas, gläfsa. Hon ringer och
ropar på Natachka. I dag bör ju flickan icke ha
någon som hindrar sig.
Men — knutpiskan! Knutpiskan måste hon om
än med blödande hjärta behålla. Själfve Voltaire
har nedgifvit, att man icke så utan vidare kan
af-skaffa knuten i det heliga Ryssland. Men väl
bölden inskränkas till straff för de gröfsta brott —
Natacha kommer med kaffet. När hon ställt
brickan ifrån sig, faller hon på knä och griper
Matouchkas klädfåll.
Nåd! Nåd för .Sachka! Sachka är dömd till
tvåhundra knut! Öfverlefver han dem skall han med
uppfläkta näsborrar anträda den långa färden till
Sibirien. -Nåd för Sachka!
Kära barn, anmärker Matouchka. Det är inte jag
som har dömt honom. Lagen har dömt honom. —
Ja, men Matouchka skall icke skrifva under? Man
har sagt, att Matouchka aldrig vill skrifva under en
dödsdom. Och tvåhundra knut är döden. — Åh,
småler Matouchka. Sachka har en kropp som en
preussisk gardist. Lugna dig.
Och när flickan icke vill lugna sig, ger. hon Marja
ett tecken att föra ut henne. Sir Tom stirrar
häpen på Natacha, som brukar förse honom med
sockerskorpor och som nu gråter på ett besynnerligt,
häftigt sätt.
. Matouchka återvänder till brefvet. Hon bevisar
ännu en gång, att knuten är nödvändig. Det är som
härskarinna hon nödgas föra dess talan. Men nu
: vill hon afsluta brefvet med några enkla ord, som
skola röja den gudmodiga, tyranniserade kvinnan.
Den dåligt spetsade pennan ger henne ett godt
uppslag. Hon skrifver.
"Mina kammartjänare ge mig hvarje morgon två
nya pannor, som jag anser mig ha rätt att förbruka.
Men när jag förstört dem skall ni icke tro att här-
. skarinnan öfver allt Ryssland yågar begära ett par nya!
Utan jag vrider och vänder dem så godt jag kan.’-
Det lät naturligt: Och hon undertecknar:
Catherine.
- 269 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
