Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 18, den 2 februari 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I ASKLYNNE.
FÖR HVAR 8 DAG AF K. G. OSSIAN-NILSSON.
|ÄRADSDOMAREN Sven Olofsson
gick och såg ut som ett åskmoln
på söndagsmorgonen. Och likt ett
åskmoln teg han och bara förberedde
— hvilket verkade desto hemskare,
när man såg, hur stort, och visste,
_________ hur kraftigt det här åskmolnet var.
Häradsdomaren Sven Olofsson var en jätte till
lekamen och kroppsstyrka.
Egentligen syntes hans mulenhet en gåta.
Morgonen var annars strålande, en smula gassig redan,
höet var redan inhöstadt, löfven glindrade i
juliglans, klockorna ringde fjärran från öfver sjön, och
nere vid sjöstranden hördes drängarnas muntra rop,
när de gjorde kyrkbåtarna roddklara.
Men det är ju just efter sådana där molnfria och
gassiga julimorgnar åskan brukar urladda sig.
Det hade dragit upp under de närmaste dagarna,
och skälet hade varit just den för starka solen, det
för glada glittret, det för muntra glammet bland
ungdomarna på Björkegården.
Hela våren och försommaren, allt sedan bröllopet,
hade det för öfrigt glammats hos häradsdomaren.
I början hade han deltagit själf, han var ju inte så
värst lastgammal, något år öfver fyrtio bara. Men
hans hustru var de sjutton åren yngre, och därför
fann hon ett långvarigt skämt roligare än han.
Och nu under slåttern hade glädjen stått särskildt
högt i tak. Mor Elin var ovanligt vacker, det hade
alltid varit en ring af manfolk omkring henne, och
ännu syntes den inte ha glesnat. Det var
förunderligt, hvad morän hade godt om släktingar, och
hvad de släktingarna hade godt om tid. På
Björkegården skulle det då aldrig behöfva saknas extra folk
till slåtter och skörd.
Häradsdomaren gladde sig inte längre åt den stora
arbetsvilligheten. Hur detta stoj och larm förtretade
honom, allt detta lösmynta prat och nojs. I själfva
verket vardt ej heller så värst mycket uträttadt.
Ungdomarna — de manliga som de kvinnliga —
föredrogo att roa sig. Medan gårdens drängar och
pigor räfsade, vålmade och körde in, lekte svågrarna
och svägerskorna och alla de andra aflägsna fränderna
och fränkorna midsommarlekar. De sprungo i dans,
de täflade i idrott, ooh de sökte — med alla
gäcksamma och retfulla medel — få häradsdomaren med
i detta lekande och täflande apespel . . .
Häradsdomaren strök sig öfver sin släta haka och
stirrade buttert utåt sjön. Månne det inte snart
skulle bli omslag i vädret? Det syntes vågor på
vattnet mellan holmarna. Och en hastig kåre riste
då och då i de rasslande asplöfven.
Sven Olofsson hade ej hittills haft skäl att ångra
något, som han företagit sig, och han hade ej
hittills ångrat sitt gifte. Elin var inte bara ortens
fagraste husfru, hon var förståndig och förtänksam
i hushållet, och fast de vid giftet — som vanligt på
landet — sett på ekonomien och ägorna i främsta
rummet, så hade häradsdomaren trott sig ha fått
hjärtat på köpet. Så ståtlig och stolt man var han,
att han tyckte sig kunna vara säker på sin sak i
det fallet.
Och Elin — ja, inte fanns det någonting att
förebrå henne, inte. Det var nu bara detta lekandet
och larmet, som räckte väl långt efter bröllopet.
’ En olycka var, att hustruns släkt skulle bo så nära
Björkegården. Och inte hade Sven hjärta att tala
med Elin heller. Hon var så mycket yngre än han.
Hon måste ju ha sin ålders lust och lek. Äfven
om det skar och skrällde i hennes husbondes öron.
Se där — där glammade det redan uppe på
gårdsplanen! Nej, mor Elin var inte med. Hon hölls
283
ännu i spiskammaren med matsäcksförningen.
Kyrkvägen öfver sjön var lång fram och åter.
Men där gormade ånyo den ljuslette spolingen,
Jerker från Spåntorpet, fattiglappen, matfriaren . . .
Häradsdomaren öfverraskade sig med att ha hårda
ord innanför tungan. Rättnu kunde de kanske slippa
ut. Bäst hålla tillbaka. Sven Olofsson kände både
sin röst och sina krafter.
Men det gjorde inte Spåntorpa-Jerker. Han hade
sin särskilda fröjd att utmana storbonden på
Björkgården, "gamlingen", som gift sig med Jerkers
syskonbarn.
— Se goddagen, utropade Jerker högljudt, medan
han närmade sig husbonden och med ena handen,
som höll en hästsko, vinkade en flock
söndags-klädda ungdomar efter sig. — Nu skall vi pröfva,
om det är sannt, som de säga —!
Några af ungdomarna hyssjade, andra skrattade,
medan Jerker förtroligt nalkades sin långvägsfrände.
— Hvad är det, som är sannt, sporde denne
plötsligt i en ton, så att Jerker halfryggade.
. — Är det sannt, sporde Spåntorparen, sedan han
hemtat sig, — att I är så stark, att I förmår böja
en hästsko med blotta näfven?
— Kan väl vara, svarade "gamlingen"
godmodigare, än Jerker förmodat.
— Böj då denna här, log Jerker och räckte fram
hästskon, som Sven Olofsson blott skänkte en half
blick, hvarefter han vände ryggen till och vankade
i väg neråt mot båtarna.
—■ Hahaha, han mäktade inte, log den ljuslette
skämtaren.
— Nå, mäktar du kanhända själf, sporde litet
spotskt mor Elin, som i detsamma kom ut på
gårdsplanen.
— Se här, sade Jerker stolt, då den rostiga skon
bröts af på midten för en rask knyck.
Ungdomarna nojsade, men mor Elin kastade en
orolig blick efter husbonden, som redan stod nere
i båtbacken — utan att dock synas företaga sig
något. Hon tyckte, att Sven varit sig så olik några
dagar. Men så var han ju också så mycket äldre —.
När båtarna skjutits i vattnet, blef det förstås en
strid om platser och åror; ungdomarna hade af det
myckna firandet blifvit alldeles ostyriga.
Slutet på öfverläggningen blef, att Sven Olofsson,
hans svärmor och ett par drängar togo ena
långbåten, medan all ungdomen packade sig i den andra.
Glammet, stojet, öfvertalningarna, kanske också
makens envisa tystnad lockade ungmor Elin öfver
i ungdomens båt, som tunglastad, som den var,
skyndsamt lade från land och under sång och skämt
roddes ut öfver den soliga insjön.
Häradsdomarens svärmor betraktade spefull sin
måg. Hon var några få år äldre än han, men tyckte
sig nu oändligt visare. I kärlekssaker — och här
var verklig kärlek med i spelet, det förstod
svärmor — betedde sig en fyrtioårs karl ej stort
klokare än en tjugoårs.
Sven Olofsson mörknade alltmer. Han kunde
godt tagas för ett sammanpressadt åskmoln, som
kom glidande öfver sommarsjön efter en båtlast
lättblodig och aningslös ungdom.
Svärmor kände ett grand beklämning blanda sig
i öfverlägsenheten. Hur månne det skulle se ut på
vattnet, när åskmolnet ändtligen urladdade sig?
Ännu behärskade han sig. Han syntes lugn ända
till lojhet eller lättja. Inte grep han i någons åra
inte. Drängarna fingo ro, själf gaf han bara en
enstafvig befallning här och där, när kosan måste
ändras.
Och det måste den tidt och tätt. Den milsvida
(Forts, å sid. 286.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
