Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 18, den 2 februari 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
PARIS SISTA HÄSTOMNIBUS SISTA FÄRD skedde häromdagen
änder stor tillslutning från allmänheten, för hvilken dessa nu
kasserade kommunikationsmedel varit af utomordentlig betydelse.
(Forts, från sid. 283.)
sjön var i halfva sin vidd uppfylld af holmar, små
och stora, men mest små, klädda med björk- och
granskog och skilda af smala eller bredare sund af
högst olika djup. Här spelade vindarne nyckfullt in.
Särskildt i dag, då vädret syntes obeslutsamt, kunde
en gassig stiltje i lä af en granholme plötsligt
efterträdas af ett vindkast, så hattarne ville sina färde.
De många sunden gjorde rodden rätt villsam. Man
såg ej vatten framför sig långa sträckor i sender.
Och när som här två kyrkbåtar fått några
båtlängder emellan sig, kunde den ena långa stunder ligga
dold för den andra.
För hvarje gång den främre båten försvann,
mörknade Sven Olofsson än ytterligare, och hans
befallning ljöd i all sin lågmäldhet skarpare i tonen än
förut.
Till sist tycktes hela denna lek blifva honom för
mycket. Just som ungdomsbåten för tionde
gången gled ut i en korsled och försvann, sträckte sig
Sven med en hastig rörelse efter en åra. Men hvad
han egentligen ämnat företaga sig därmed, var
alltjämt ovisst, då plötsligt någonting inträffade.
I stället för stojet och skratten där förut, hvilka
så länge förtretat häradsdomaren, ljöd ett
mång-stämmigt skri där bortifrån och fick snart gensvar
i hans egen båt. Där gaf hans svärmor hals, det
värsta hon i sin visdom förmådde.
Häradsdomaren förstod genast, hvad som inträffat.
Han fann det rätt naturligt, så som tokarna
handskats med sin öfverfyllda båt. Och han fann äfven
svärmodern rätt begriplig. Men i alla fall vardt
honom hennes nödsignal för mycket.
Med en rapp sväng af ena åran fick han båtsidan
längs en holme, där han trots hennes gensagor satte
gammelmoran i land i sällskap med en af drängarna.
Därefter var det, som om ett tryck fallit ifrån
honom — om det nu var svärmodern eller någonting
annat. Med en rapphet, som man ej nyss skulle
ha tilltrott honom, fick han årorna ut och i arbete.
Den kvarsittande drängen glömde i häpenheten att
begagna sina. Men de behöfdes ej häller, så som
långbåten nu flög för de båda susande
husbondeårorna.
Häradsdomarens ansikte var närmast blårödt, och
nu bröt åskan löst. Båten skar ut i det breda
sundet, där en frisk kultje-blåste, hvilken väl bar
skulden för olyckan. Ty i vattnet fäktade och
sprattlade, simmade och gallskrek hela den käcka skara,
sorrio nyss packat ena kyrkbåten.
Båten själf med ett *par vidhängande
ungersven-ner, som försökte krafla sig upp på kölen, befann
sig redan långa vägar åstad och i drift mot öppet
vatten.
Sven Olofsson stoppade midt i flocken af
simmarna. Han tog märke och letade och under tiden
vickade han med en åra för att hålla båten kvar.
Så böjde han sig pilsnabbt öfver relingen.
— Elin? Qudskelof, mumlade han, fångade i
vattnet och drog, en lycklig fiskare, med ett tag hela
Björkgårdsmoran upp i båten. Elin nästan log i
svängen, så påminde den henne om första gången
han lyft henne på dansbanan.
Men husbonden log inte. Hans ansikte liknade
fortfarande ett åskmoln — ett moln i verksamhet
med blixt och dunder.
Än en gång halfstöp han öfver båtkanten, fick tag
i en ljuslett kaluf och hade unge Jerker på väg till
aktertoften.
Det skrek och bad rundt omkring, kältade till
höger och grät till vänster, men åskmolnet
arbetade synbarligen oberördt. För hvarje gång en arm
sänktes och blixtrade, drog den en dyrbar
människobörda ombord.
Allt skedde med fullkomligt lugn. En snabb
befallning åt drängen för jämviktens skull, en lika
snabb rörelse öfver relingen, en sväng i luften. Likt
glittrande jättefiskar svingades hela toksällskapet
ombord.
En hade gått till botten, en annan kraflat sig i
land på en holme, två lågo och drefvo på kölen af
en uppochnedvänd långbåt, som skulle skaffa dem
en hälsosam tur öfver till andra sidan sjön. Men
nio sutto räddade i häradsdomarens farkost. Och
bland dem var häradsdomarens egen hustru.
Åskan hade urladdat sig, och det hade varit en
ovanligt nyttig åska. Häradsdomaren var i alla tider
en stark och rådig man, men han undrade ofta efteråt,
hvar han skulle fått krafter till detta jättearbete, om
ej ett samladt raseri legat och pressat i hjärnan och
musklerna.
När åskan urladdat sig, blir det först regn. Både
Elin och svärmodern och de öfriga kjoltygen gräto
förstås under återfärden.
Men efter åskregn kommer sol. Skrattet böljade
i ansiktet på Sven Olofsson, hvarje gång unge
Jerker skyggade för hans blick. Och skrattet böljade
i husbonderösten, när han i barsk ton bad de
landstigande packa sig sina färde och inte visa sig
mera på Björkgården under hela sommaren.
Och solen skrattade riktigt ur bägge
häradsdomareögonen när ungmor lade sina våta armar om
"gamlingens" hals och kysste honom midt framför
hela den skamsna flocken.
I MEDDELANDE I
till H. 8. D:s Medarbetare.
Skönlitterära bidrag,
I hvilka städse i tur och ordning snarast granskas, I
HONORERAS OMEDELBART EFTER AN-
I TAGANDE eller returneras i motsatt fall der est I
I 20 öre porto åtföljt manuskript :: :: :: :: I
BLIF MEDARBETARE I HVAR 8 DAG
I Redaktionen. I
- 286 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
