Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 20, den 16 februari 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F. W. THORSSON.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SILA.
Det är egendomligt att tänka sig, att det
socialdemokratiska partiet ännu för tio år sedan endast
räknade fyra medlemmar i Sveriges riksdag. Redan
1896 hade partiets chef, redaktör Hjalmar Branting
gjort sitt inträde i andra kammaren, men ända till
1903 års riksdag förblef han den ende, som inom
folkrepresentationen häfdade det nya klasspartiets
synpunkter. Först vid 1903 års andra-kammarval
fick han partikamrater att härvid rådföra sig med:
den 24 september nämnda år valdes för Västerås
järnarbetaren Viktor Larsson och den 26 september
för Malmö muraren Nils Persson samt för Ystad
parkföreståndaren F. W. Thorsson. Alla tre tillhöra
fortfarande riksdagen och det kan särskildt om de
båda sistnämnda sägas, att de i dess arbeten gjort
goda och ej obetydande insatser.
Fredrik Wilhelm Thorsson är född i Stora
Köpinge församling af Malmöhus län den 30 maj 1865.
Tidigt var han olycklig nog att förlora sina föräldrar
och fick dela så många andra föräldralösas lott att
"komma på socknen". Sålunda blef den lille
Fredrik utackorderad och satt i skomakarelära. Det
var emellertid en gosse med godt gry i sig,
han lärde yrket ordentligt och utöfvade som
utbildad skomakaregesäll med framgång detsamma
icke blott på en del olika orter i vårt land, utan
äfven i Köpenhamn. Liksom socialdemokratiens
pioniär i Sverige, hr August Palm, blef han i
Danmark vunnen för det nya ekonomiska
betraktelsesättet, och sedan han 1888 återflyttat till hemlandet,
dröjde det icke länge, förr än han vann namn och
rykte som en af socialdemokratiens förnämsta
agitatorer af den arbetande klassen. Sedan han fått
anställning som föreståndare för Folkets park i Ystad,
ägnade han sig helt åt den nya åskådningens tjänst
och fick snart mottaga äfven yttre bevis på
förtroende af sina partivänner. Af dem insattes han redan
1893—94 i de "folkriksdagar", hvilka vid denna tid
anordnades för att framdrifva industriarbetareklassens
första stora politiska önskemål: den allmänna
rösträtten till riksdagens andra kammare. Det skulle
som bekant dröja ännu halftannat årtionde, innan detta
önskemål realiserades, men långt innan detta skett
fann man i Ystad, att hans kraft var så pass
betydande, att åt honom 1898 trots den 100-gradiga
röstskalans välde bereddes en plats inom
stadsfullmäktigeförsamlingen. Fyra år därefter invaldes han
som ofvan nämnt i andra kammaren.
Redan så tidigt som den 29 januari 1903 blef den
nye riksdagsmannen i tillfälle att hålla sitt
jungfrutal. Regeringen hade till åstadkommande af medel
för genomförande af 1901 års härordning funnit sig
böra föreslå bl. a. en höjning af
brännvinstillverkningsskatten. Häremot protesterade Thorsson. "När
man framkommit med den meningen, att man skulle
tillgripa högre beskattning å rusdryckshandteringen
för att kunna värna landet mot yttre fiender,
smärtar det mig mycket — ehuruväl jag anses som en
samhällsomstörtare — att man inslagit på den
principen att med af kastningen af en af landets mest
härjande inre fiender bekämpa en utifrån
anstor-mande fiende. Jag tror, att vi här slagit in på en
felaktig taktik, en taktik, som förr eller senare skall
bringa olycka öfver vårt land. Det synes tydligt
af den beräkning, som här är gjord, att man från
regeringens sida icke tänkt sig, att man på detta
sätt skulle hämma rusdryckshandteringen, och i
sådant fall tyckes den meningen, som länge arbetat
sig fram här i landet, äfven hafva fått sin sanktion
af regeringen, att ett-förhöj dt pris å rusdryckerna
icke verkar hämmande på rusdryckshandteringen
utan endast minskar tillgången på närande föda för
de samhällets medborgare, som äro mest i behof
däraf. Ur dessa synpunkter ber jag som
representant för arbetareklassen få yrka afslag å de här
framställda skatteförslagen".
Thorsson befann sig den gången i’ godt sällskap.
P. P. Waldenström och S. A. Hedin intogo samma
ståndpunkt och den sistnämnde karaktäriserade detta
sätt att skaffa staten inkomster "nämligen att gå och
taga dem af själfva eländet", som "rent af otäckt".
På den tiden var det annars inte så lätt för en
menig socialdemokrat att åt sig förvärfva andra
kammarens aktningsfulla uppmärksamhet. Då Thorsson
ett par månader senare i ett kort och sakligt inlägg
i en interpellationsdebatt råkade inflicka satsen, att
han "icke hade mycket att tillägga, endast ett par
ord," möttes han af bravorop! Men sällan svarslös
blef han det icke häller då: "Ja, herrarne säga bra.
Det är alltid på det sättet, när det gäller att sluta
behandlingen af en fråga, som icke intresserar
herrarne, men är det något som intresserar herrarne,
då är det icke så noga med tiden. Här gäller det
de fattigaste bland de fattiga (frågan rörde de på
grund af missväxt nödlidande i Norrland). Då är
det bra, om vi sluta snart, men om det gäller, de
rikaste bland de rika, då är förhållandet ett annat
Nyss uppträdde en talare från Norrland (hr
Kron-lund) och då blef det ett sådant surr i kammaren,
att man icke kunde uppfatta hvad han yttrade. Jag
anser, att sådant icke anstår denna kammare."
Numera behöfver Thorsson icke frukta, att
kammaren icke lyssnar till hvad han säger, äfven om
det skulle vara "endast ett par ord". Ty nu har
Thorsson gjort utskottskarriär. 1906 blef han
suppleant i tillfälligt utskott, följande år suppleant i
statsutskottet och efter ytterligare ett år (1909) ordinarie
ledamot i denna riksdagens viktigaste delegation,
ett förtroende, som han sedan dess alltjämt
bibehållit. Redan dessförinnan hade Lindmanska
regeringen tagit hans dugande kraft i anspråk för den
1908 upprättade s. k. civilkommissionen eller som
dess mindre kända officiella titel lyder:
"kommissionen för verkställande af undersökning af förhållanden
inom rikets försvarsväsende".
Numera hör Thorsson till riksdagens flitigaste
talare. Om vi räknat rätt, hade han sålunda vid
sistlidna riksdag ordet icke mindre än fyrtiofyra gånger.
Hans anföranden sakna onödig bredd, äro klara och
koncisa samt utmärka sig städse för saklighet, hvilket
ingalunda kan sägas om alla hans partikamraters.
Af den Staaffska regeringen har han insatts i den
stora försvarsberedningen, för hvars uppgifter han
kan anses äga förutsättningar dels i egenskap af
ledamot af statsutskottet, dels på grund af de
erfarenheter om förhållanden på det militära området,»
söm han inhämtat under sin verksamhet i
civilkommissionen. Han var också den, som af
socialdemokratiska riksdagsgruppen utsågs att i andra
kammaren framföra dess utredningskraf i afseende
på försvarsväsendet vid 1911 års riksdag, hvarvid
han med stor skärpa kritiserade det sätt, hvarpå
fästnings- och kasärnbyggnadsfrågorna blifvit
behandlade, ett sätt, som han ansåg vittna om bristande
öppenhet gentemot riksdagen så väl som om
bristande planmässighet.
Som initiativtagare har Thorsson mindre fram»
trädt. Han har i allmänhet nöjt sig med att
med-underskrifva partiets och nykterhetsvännernas
motioner. Men därför skall man icke klandra honom.
Det vore ingen skada skedd, om herrar riksdagsmän
i gemen lade lite mera band på sin motionslusta.
- 306 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
