Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 22, den 2 mars 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERNST SCHOUG.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIt-A
Det svenska veterinärväsendets häfdatecknare,
tillika en af den svenska djurläkekonstens och
veterinärhygienens främste samt en af djurskyddssakens
pioniärer i vårt land, f. läns- och stadsveterinären
Ernst Schoug fyller om få dagar 75 år.
Ernst Hjalmar Theodor Schoug är nämligen
född i Skara den 2 Mars 1838. Föräldrarne voro
borgmästaren därstädes Johan Schoug och hans
maka Sara Holmberg. Som bekant är Skara i viss
mån den svenska djurläkekonstens födelseort, i
det den lärde och skicklige Peter Hernqvist med
beundransvärd energi 1775 lyckades därstädes
åstadkomma upprättandet af en veterinärinrättning.
Hern-qvists lärjunge Sven Adolf Norling, väl mästaren
underlägsen i lärdom, men hans like i lefvande
intresse och aldrig slocknande nit såväl som i
praktisk förmåga, fullföljde hans verk; 1821 lyckades
han åstadkomma, att en veterinärinrättning anlades
jämväl i hufvudstaden: det blef början till det
nuvarande veterinärinstitutet. När detta 1856 i den
svenska veterinärvetenskapens tredje märkesman
Johan Gustaf Hjalmar Kinberg fick en egen
föreståndare och Norling återvände till Skara för att
helt ägna sig åt läroanstalten därstädes, kom han
lagom för att gifva den unge Schoug, som just
absolverat tvivialskola och gymnasium, för lifstiden
beståndande intryck icke blott af sin öfverlägsna
och enastående förmåga som praktisk lärare, utan
ock af den medkänsla med djurens lidanden,
hvil-ken Schoug omtalar såsom för honom
utmärkande. När Norling 1858 gick hädan, fortsatte Schoug
sina studier under Kinberg i Stockholm och
utexaminerades från veterinärinrättningen därstädes 1861..
Sitt första förordnande i statens tjänst fick han
redan år 1858, sålunda för icke mindre än 55 år sedan,
då dåvarande kronprinsen sedermera kung Carl XV
höll storläger på Axvalla hed. Efter en kortare
tjänstgöring i Ronneby utnämndes han år 1863 till
"läns-djurläkare" på Qottland, där han i nära två
årtionden hade sin verksamhet förlagd och med rastlös
ifver hängaf sig icke blott åt den egentliga
djursjukvården, utan äfven åt alla andra uppgifter,
genom hyilka han kunde tjäna husdjursskötseln.
Sålunda var han lärare i detta läroämne vid länets
landtbruksskola samt en följd af år ledamot af
häst-premieringsnämnden, medlem af
Hushållningssällskapets förvaltningsutskott och äfven dess
skattmästare. Under åren 1867—68 företog han med
statsunderstöd en studieresa till Kontinenten och
Danmark samt hade år 1873 i uppdrag att i Skåne
studera den då utbrutna koppsjukdomen bland får.
Tre år därefter företog han åter på offentligt
uppdrag en resa till Kontinenten.
Härförutom fann Schoug under sin Gottlandstid
tillfälle till författarskap i jordbrukets tjänst. Han
utgaf sålunda "Handledningar" i får-, häst- och
svinskötsel, om hvilkas framstående egenskaper i sin
mån vittnar, att två af dem blefvo på finska
hushållningssällskapets föranstaltande öfversatta till finska.
Afvenledes började Schoug nu det arbete i
djurskyddets tjänst, hvilket i sinom tid inbragte honom
Svenska djurskyddsföreningens stora medalj. År
1875 stiftades nämligen på hans initiativ Gottlands
djurskyddsförening, hvars sekreterare han blef.
Föreningen fick genast en i hög grad nitisk och
öm-hjärtad beskyddarinna i prinsessan Eugenie. Det
an-tages ock, att det varit han, som ingifvit de bekanta
fröknarna Hägg att använda en del af sin
förmögenhet till storartade donationer för de lidande djuren.
Till sorg och saknad för hela Gottland sökte och
erhöll emellertid Schoug 1882 transport till
länsveterinärsbefattningen i Malmöhus län. Här mötte
honom ett större verksamhetsfält, så mycket
betydelsefullare, som icke blott Malmöhus län såsom
det i jordbrukshänseende framskridnaste har det
dyrbaraste kreatursmaterialet, utan också stråkvägen
för djurexport och- import där går fram, hvadan de
största uppgifter där åligga veterinärpolisens
handhaf-vare att å ena sidan i möjligaste mån förhindra
kreatursepidemiers införande utifrån och å andra
sidan förebygga sådan spridning af inom landet
uppkomna farsoter bland djur, som kan gifva
främmande stater en ofta kärkommen anledning att
stänga sina gränser för import härifrån. Det gällde
för Schoug på en gång att vara på vakt mot
sådana hemska smittsjukdomar som svinpäst och
mul-och klöfsjuka och att icke genom öfverdrifven
försiktighet och nervositet föranleda förlustbringande
afbrott i samfärdseln. Med det vaknaste intresse
och ett nit, som icke visste af svårigheter, förstod
han sköta sin svåra ställning och när någon gång
kritik inställde sig, blef han ingalunda svaret
skyldig; man erinrar sig t. ex. hans polemiska inlägg
1894 om "Mul- och klöfsjukan på Harlösa gård".
Som länsveterinär kvarstod Schoug ända till 1908.
Tre år förut hade k. m:t "till betygande af sitt
nådiga välbehag öfver hans på veterinärväsendets
område utöfvade långvariga gagnande verksamhet"
tilldelat honom medaljen "Illis quorum meruerelabores".
Under hela sin tjänstgöring som länsveterinär i
Malmö med undantag af sista året var han tillika
stadsveterinär. Ortspressen vittnade på sin tid, alt
han i denna egenskap "ofta med utveckling af rent
personligt mod" varit på vakt till det allmännas
skydd mot de sanitära faror, som dåliga
korffabri-ker och ogenerade slakterier medförde.
För höjandet af veterinärkårens ställning har S.
varit synnerligen verksam. I Skånska
veterinärföreningen, som 1891 stiftades af honom jämte
veterinärerna Bendz och von Zweibergk, var han
ordförande ända till 1907. I Svenska veterinärföreningen
blef han ordförande år 1894 och hedersledamot 1898,
en ära, som före honom endast vederfarits Kinberg.
I flera andra veterinärföreningar är han hedersledamot.
Dessa hyllningsgärder äro välförtjänta yttre
bevis på, hvad den svenska veterinärkåren och det
svenska veterinärväsendet ha honom att tacka för.
Det var .till icke oväsentlig del hans kraftiga och
insiktsfulla ingripande, som hade till följd
veterinärundervisningens omorganisation och reformering,
och det är i yrkeskretsar väl bekant, att han under
stridens gång fick mottaga skarpa hugg för sin
medverkan till Skaraskolans upphörande 1889. Men för
honom betydde saken allt, det personliga intet. Sin
pietet mot fädernestadens traditioner som svenska
veterinärvetenskapens vagga har han gifvit vackra
uttryck åt i de historiska skrifter rörande
veterinärväsendet, hvilka i alla tider skola räknas som
grundläggande: hans "öfversikt af svenska
veterinärväsendets historia" (1899), hvilken bygger på
omfattande egna källstudier och lämnar rika äfven
kulturhistoriska bidrag, och hans "Två veterinärhistoriska
studier" (1910), i hvilka han tecknar Linnés,
Hern-qvists och Norlings betydelse för djurläkekonsten.
För öfrjgt har Schoug äfven materiellt varit i
tillfälle att räcka veterinärkåren en hjälpande hand;
bl. a. öfverlämnade han och hans maka 1897 ett
större belopp till Svenska veterinärföreningens
understödsfond.
Säkerligen skola på 75-årsdagen en mångfald
välönskningar inströmma till åldringen med det varma
hjärtat och ungdomliga sinnelaget. Men långt flera
skulle de bli, om icke de varelser, hvilka ha honom
att tacka för mest, hörde till de stumma och "osjäliga".
- 338
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
