Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 22, den 2 mars 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALMQUIST SOM TOPOGRAF
FÖR HVAR 8 DAG AF FIL. D:R RUBEN G:SON BERG.
Författaren till "Törnrosens bok" har äfven med
rätta skördat berömmelse som en af de första svenska
hembygdsförfattarna. Södra Uppland har genom
honom blifvit en af vår litteraturs klassiska bygder,
och Qrimstahamn, Skällnora kvarn och Danderyds
prästgård — för att endast nämna tre namn — äro
ju tack vare honom införlifvade med vår dikt på ett
mer lefvande sätt än många stora slott och små
städer.
Men Almquist var icke endast hembygdsskildrare
utan en landsskildrare som få. Vi finna rika taflor
öfverallt i hans böcker från de mest skilda delar af
Sverige, kanske är det endast Norrland, som
saknas i hans verk liksom i vår äldre vitterhet öfver
hufvud. Det var inte något litterärt mode, som kom
honom att på detta sätt söka poetiskt kartlägga vårt
land; och knappast handlade han så af någon teori.
Det var hans outtröttliga intresse för allt mänskligt
och hans brinnande lust att iakttaga och teckna sig
till minnes.
Att det inte bara gällde litterära synpunkter, utan
att det i själfva verket var en
älsklingssysselsättning för honom att införlifva svenska landskap med
sitt sinne, det visas af hans förtroliga bref. Äfven
i dem, utan en tanke på att hvad han skref skulle
offentliggöras, hängaf han sig med utomordentlig
intensitet åt denna sin älsklingsböjelse.
Det är lätt att illustrera detta
ur hans korrespondens ur olika
tider, både från hans ungdom
och hans äldre dagar. En
ovanligt förtjusande bild lämnade han
i det bref från den 17 juni 1827,
som jag just har framför mig.
Det är riktat till systern Louise,
hans synnerligen förtrogna, och
afsändt från Vadstena, där han
då vistats en vecka.
"Wadstena är visst en liten
stad, skrifver han, men har
ändock flere Egenheter och Behag.
Det-hus vi nu bebo är i
synnerhet behagligt. Det är som det
icke vore uti en Stad, det är
om-gifvet af Trädgårdar. Här i min
kammare ser jag genom ena
fönstret ut öfver en vik af Vettern,
genom det andra ser jag
Kungsträdgården samt ett stort
gammalt Slott, som Gustaf Wasa
byggt och som står med sina
svarta spetsiga Torn emellan de
höga löfrika gröna Trädkronorna.
Rundt omkring Slottet går en
ganska bred och djup graf, full
med vatten, och vanligtvis klar
som en Spegel...
Hvad annars staden Wadstena
beträffar, så har den! en egenhet,
att bebos nästan af blott
Fruntimmer. Jag gick i går rundt
omkring hela staden. Gatorna äro
långa, krokiga och smala. Husen,
utom några stycken, äro så små
som Grindstugor i Upland, ty på
långliga tider har här icke varit
någon eldsvåda, så att husen stå
qvar från gamla tider. Men
öfverallt mellan dessa små kojor äro
nätta vackra trädgårdar, så att
alltsammans ser högst trefligt och
godt ut. Och i hvartenda fönster
som jag tittade in uti såg jag
ETT ALMQUIST-MINNE.
RASMUS NIELSEN †.
I den höga åldern af 87 år afled härom
dap-en i Köpenhamn en på sin tid mycket
bekant man, gårdsägaren Rasmus Nielsen.
N. var en af de tre personer, som vågade
lifvet, då det gällde att rädda den ur landet
flyende Karl Jonas Love Almquist öfver
Öresund, hvilket vid detta tillfälle var
våldsamt upprördt af en storm, hvarunder flera
olyckor ägde rurr»
Den store författaren blef, som bekant,
ställd under åtal af den ökände procentaren
Schveden för förfalskning och
förgiftningsförsök. Den 11 juni 1851 flydde A. från
Stockholm, seglade så den 19 s. m. från
Helsingborg till Helsingör, där han under
några dagar uppehöll sig hos Rasmus
Nielsen, och fortstte öfver Bremen och London
till Amerika.
De tre oförvägna räddarne, hvilka nu alla
äro döda, mottogo anonymt en dussör af
150 riksdaler.
Knyppeldynor samt Qvinspersoner bredvid. Ty
hela staden gör icke annat än spetsar och
merän-dels mycket vackra spetsar. Alla dessa spetsar,
knippelpinnar, flickor, gummor, arbetsamma och
tysta, i de små fönsterna i de små husen med alla
de nätta trädgårdarna, ger åt det hela ett
besynnerligt och mycket vackert intryck."
Så skildrar Almquist vidare, hur "en ofantligt stor,
alldeles röd kyrka" reser sig bland alla dessa små
stugor, och hur man bredvid den ser en blå kyrka,
"byggd af Sankt Brita". "Emellan den röda och
den blå kyrkan ligger den gamla klosterträdgården,
som fordom varit ryktbar för sina präktiga frukter,
och som ännu är ganska vacker. Af bären i denna
trädgård pressade nunnorna en myckenhet saft som
de sålde i medeltiden, och ännu finns en stor
massiv press, hvarpå de pressat sina bär. I forntiden
var här icke mindre än 80 nunnor för beständigt
Klosterinrättningen afskaffades för 200 år sedan,
men likväl fingo enskilda, som ville* blifva nunnor,
inträde i klostret 100 år efter. Jag har talat med
en rådman här i staden, som haft en mycket
gammal släkting, och denna hade för honom berättat
sig i sin ungdom hafva sett 3 de sista nunnorna
gå omkring här i trädgården. Dessa 3 voro då
mycket ålderstigna, alldeles ensamma kvar ifrån en
förgången tid, och blefvo slutligen underhållna på
härvarande hospital. Dessa 3 hade
i sin späda ungdom gått in i
nunneståndet och sedan lefvat
hela sin tid fram med mycken
stillhet. — Men, ehuru allt detta
nu är förbi, synes likväl hela
Vadstena än i dag bibehålla den
urgamla klosterkaraktären; och
deras spetsarbeten, hvaraf de
lefva, är själf en lemning från
Nunnornas konstflit."
Från denna med historisk
stämning sammanväfda idyll kommer
Almquist in på en hemsk
verklighet, då han skildrar sitt besök
på stadens korrektionshus, där
allehanda "försvarslösa" fingo
försörjning. "Jag har varit inne hos
dem, och det var verkligen bra
ohyggligt. Det var flere
hundrade Personer, som till största
delen alla slitit spö eller utstått
andra straff samt numera ej kunde
vara i tjänst hos någon människa
utan underhållas här af Kronan
och ej få slippa löse. De gå
mest och drifva på deras gård och
se eländiga ut. När någon
främmande kommer, storma de alla
omkring den med småsaker som
de här göra och vilja sålunda få
en liten smula förtjenst.
Härinne-lyckt skickar jag lås och
nycklar, som dessa Uslingar i olyckan
gjort, och det kan vara till ett
minne af dessa arma Varelser.
— Annars är meningen att de
skola nyttjas som grannlåter:
örhängen eller dylikt."
Hur litterärt är ej detta, fastän
okonstladt nedskrifvet och
äm-nadt bara för systern, som
visserligen inte känner till alla dessa
människor, om hvilkas
förhållanden brodern skrifver, men om
hvil-ken det säkert gäller att: "efter du
• Kliché! Bengt Silfve.rxparrc
- 341 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
