Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 23, den 9 mars 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR S DAG ’
tillbaka. Vädret hade klarnat och kölden ökat. Hela
västra delen af himlen var fullkomligt molnfri,
emalj-blå, och i detta emaljblåa satt nu månen fastnitad
som en briljant. Baronens skugga gick på snön
med groteska Lunkentussteg. Och plötsligt började
skuggan springa. Baronen sprang, sprang för lifvet,
sprang med en enda tanke dunkande i hjärnan: att
hans barn var sjukt och att det kanske skulle dö,
om det inte kom hjälp i tid. Aldrig hade allén
förefallit honom så lång. Han hade gått den med
kvinnor sakta och lekande, och den var kort som
lyckan. Nu jagade han fram i språngmarsch, ah den
var lång som olyckan. Den växte in i oändligheten.
Träden flögo förbi som svarta fantomer med armarna
efter honom. Han sprang, flåsande under sin
kroppstyngd, genomblöt af svett, med de knutna näfvarna
boxande i luften.
Ändtligen var han hemma. Han ordnade med
budet till provinsialläkarn och lät spänna för åt sig
sjalf, och så åkte han i väg med medikamentlådan.
Han frös i släden; skjortan var en våt och iskall
trasa på bröst och rygg. Men han tänkte på sitt
barn och på flickans mor — den enda förbindelse
af någon ömmare art han haft. Den. var förbi för
många år sedan nu, men barnet var kvar. Han hade
skaffat ett hem- åt det hos stationsfolket, och Inga
hade vuxit upp under hans ögon utan att han tagit
vidare notis om henne till en början. Men med
åren hade baronens faderskänslor vaknat. De
började som en naiv nyfikenhet på det lillalifvet, som
i alla fall var en del af honom själf, och snart var
han fängslad. Hans väg bar allt oftare till
stationshuset. Han blef en mycket välkommen farbror.
Men där han nu satt och skakade i släden och
tänkte på hvad denna farbror kände för ögonblicket,
var det inte bara ångest inom honom utan det var
också en stor förvåning som öfver någon
besynnerlig upptäckt. Men han kunde inte reda ut det
hela. Han bara satt och mumlade: inte visste jag
att det var så, inte visste jag att jag var sådan, och
med det höll han på tills släden stannade vid
stationen.
•Barnet sof. En plågad sömn, tung och flämtande.
De små1 händerna knöto sig på täcket och ett
hviss-lande ljud trängde ur strupen. Doktorn undersökte
medikamentlådan och lagade till någonting; därpå
gingo de båda herrarne ut i väntrummet och slogo
sig ner vid kaminen med sina rer. De rökte
en stund i tystnad.
Så sade baronen:
— Minns du Sally?
— Den vackra flickan i messen
— Ja... Det är Ingas mor.
— Jaså, du var den lycklige. Ni oro många
so:n uppvaktade, vill jag minnas.
— Stackars lilla Sally. Hvad har det blifvit af
henne? Hvad blir det af dem allihop? Nu i kväll
förstod jag att hon inte släppt mig därför att hon
gick eller därför att jag gick. Hon är kvar i barnet
därinne. Hon vill mig något. Du måste hjälpa mig,
hör du. Ni måste rädda flickungen åt mig, annars...
Det hördes några jämmerstön därinifrån; doktorn
gick in. Baronen makade sig närmare kaminelden.
Han frös så att han huttrade.
— Nu har jag gjort hvad jag kan, och doktor
Grönberg får ta vid. Den lille mannen kom ut och
kröp i tulubben igen. Och nu ge vi oss hem till
dig så länge. Stationsmästarn .får telefonera. Se
så, jag försäkrar dig att det inte är någon fara för
ögonblicket..
För fjärde gången på några timmar färdades
baronen genom den långa allén. Han hade öfverfallits
af en besynnerlig apati, men det lilla gråa trollet
vid hans sida i släden hade återfått sitt goda humör
och hvisslade operettmelodier. Månen stod rätt
öfver allén. Trädskuggorna krympte ihop. Natten
var hvit och kall och tyst.
Just som de stego ur vid stora trappan kom en
ny frossbrytning och skar som ett isvatten genom
baronen. De togo en godnattoddy i biljardrummet
för att värma sig och gingo till sina sofrum.
Doktorn hade lofvat stanna öfver morgondagen. Han
var tidigt på benen nästa dag och tog sig en liten
promenad, medan han väntade på frukosten. När
han kom tillbaka syntes ännu ingen baron till.
— Det var en förbannad sjusofvare, murrade
doktorn. Han svälter mig ju.
I detsamma kom betjänten med hälsning från sin
husbonde. Om doktorn ville vara god och titta in
ett slag. Baron var inte kry.
1 sin stora imperialsäng, tung och vördig som
den gamla tiden, låg godsets herre och stirrade med
feberstrimmiga ögon på sin vän. Han räckte fram
sin hand; fingrarna brände som eld.
— Jag fick mig visst en knäpp i går med
språngmarschen, hväste han. Du får se efter hvad det är.
Jag är förbannadt torr i halsen.
På eftermiddagen konstaterades lunginflammation
och på kvällen blef det till full yrsel. Baronen var
ute och åkte igen i den långa allén. Den var
förfärligt lång och han hade förfärligt brådtom. Nu
sprang han; svetten dröp och hjärtat bultade. Men
ändå kom han ingenstans. Han sprang på samma
ställe. Det var som när man springer för att hålla
sig kvar på den rullande trottoaren i ett
förlustelseetablissemang. Han arbetade och arbetade. Och
långt, oändligt långt borta gick ett tåg sin kos och
ett barn vinkade i ett kupéfönster och ropade något
som han inte hörde. Det var Inga och likväl inte
Inga. •
Frampå natten kom han till sans. Han såg upp .
och mötte de små pepparkornsögonen och den
hvassa näsan.
— Hur känner du dig nu?
Men baronen svarade inte på frågan. En stund
därefter hviskade han:
— Har Karlson telefonerat? Och det är bra?
Qudskelof. Det hoppades jag knappt. Vet du, jag
har legat och tänkt på en sak. Om det går galet
för mig själf nu — jo, jo, jag vet att det står illa
till — om jag skall dö, är det inte i alla fall
underligt att det liksom är för henne, för Inga, kanske
för att hon skall få lefva ..
— Nu skall du försöka sofva.
— Men nog kan du ännu hjälpa mig, inte sannt?
En blink af skrämsel flög öfver det redan förändrade
ansiktet.
Doktorn nickade tyst.
Strax därpå sof baronen. Han sof lugnt; dragen
hade återfått sin godmodiga och trygga tanklöshet
Hans sömn var djup, och vid middagstiden öfvergick
den i en ännu djupare.
Några dagar efteråt for godsets herre för sista
gången genom den långa allén. ■ Han gjorde sig
ingen brådska. Och ändå väntade tåget på honom.
Snön föll i stora våta flockar. Från de svarta
träden lyfte svärmar af kråkor och gledo med tung
flykt genom den tunga luften. Men i ett fönster i
stationshuset satt en flickunge och lekte begrafning
med sin största docka.
- 358 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
