Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 27, den 6 april 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
AFFÄRER.
UR T. THEODORSSONS UPPLEFVELSER, FCR HVAR 8 DAG AF GUSTAF JANSON.
EN vanlig människas tillvaro
inträffar • det mera sällan, att hon köper
eller säljer hus, såvida hon inte har
till uppgift att mångla med dylika
mindre flyttbara men så mycket
mer värdefulla föremål. I T.
Theo-dorssons lif har det bara händt en
gång, och’han blef nöjd för lång
tid framåt. Att han icke gör om det, när han
hämtat sig efter försäljningens pröfningar, är osäkert.
Tills vidare ämnar han emellertid hålla sig lugn.
Under tiden roar han sig med att studera, hur
andra bära sig åt i liknande situationer.
Det är både lustiga och lärorika upptäckter
Theodorsson gjordt. Som studieföremål har han till en
början utvalt tre villor och deras ägare.
Första numret var en rödmålad låda, hvilken en
pessimist rådde om. Karlen trifdes inte på några
villkor. Han experimenterade med sig’själf, med
huset och tomten. I tre års tid hade han hållit på
att ändra och reparera. Villan var varm, dragfri,
låg ordentligt på en sluttning och saknade inte
diverse fördelar. Men ägaren kunde inte bli af med
den, och det var nog att förbittra hans tillvaro. Folk
visste, att karlen var smått förmögen, hade
välartade barn, en jämförelsevis hygglig mage och inga
sorger att tala om. . Hela felet var, att han inte
trifdes. Det sade han öppet och ärligt och däraf
drogo alla den slutsatsen, att ingen annan heller
skulle göra det. Alltså måste han behålla sin villa
och blef hypokondrisk på kuppen.
— Lärorikt, sade Theodorsson, när han listat ut
sammanhanget. — Karlen talar sanning; ergo tror
man, att han ljuger. Det är verkligen roligt att
intränga i affärslifvets hemligheter.
Därmed öfverilyttade Theodorsson sin nyfikenhet
på villan numro två. Den var nybyggd och hade
på sätt och vis en historia.
När Theodorsson själf flyttade in i sin långt ifrån
oäfna bostad, lade han märke till en större grop i
närheten. Vid regn eller under snösmältningen på
våren fylldes den af vatten, och leran i botten jäste
och myggen frodades där och gjorde små utflykter
in på grannarnes områden. Gropen förargade de
kringboende och de ville ha bort den. Men platsen
kostade tjugofem öre kvadratfoten, och ingep hade
lust att satsa något nämnvärdt för en egendom, som
sluttade inåt från alla sidor. Följaktligen fanns gropen
kvar ett helt år, tills plötsligt en liten axelbred karl
dök upp bredvid den. Karlen spottade i det
stillastående vattnet, tittade ett tag på omgifningen och
gick raka vägen till villabolagets kontor och frågade
efter priset på gropen. Så snart han mottagit svaret,
smålog han tungsint och skakade sitt hufvud.
— Ni jämkar väl litet? fortsatte han för säkerhets
skull. Sådant tillhör de enklaste grunderna för
tomtspekulation.
Man var precis inte ovillig till.
Då blef den lille karlen riktigt ledsen och gick
med en bedröfvad hufvudskakning. Men nästa dag
kom han igen och frågade, om man inte hade lust
att jämka en smula till.
Nåja, i värsta fall gick man in på det med.
Så ledsen som karlen då blef, hade man aldrig
sett någon tomtspekulant på det villabolagets kontor
förut. Men följande dag var han åter där och jämkade.
Han höll ut en månad. Efter den tiden fick han
tomten nästan till skänks. Det var just, hvad han
önskat, och veckan därpå började han bygga i
vällingen.
Theodorsson gjorde sig ärende förbi platsen hvar
dag och följde bygget med lefvande intresse. Han
blef bekant med den lille, numera allt annat än sorgsne
karlen och sporde, om det verkligen var affär att
bygga på en sådan plats.
— Om? frågade den lille karlen och såg belåten
ut. — Nya villor gå alltid åt. Å ligger dom i gropar
som den här, säger man förstås, att dom ä’
skyddade mot blåst från alla sidor. Ser herrn, jag har
byggt flera tjog villor på spekulation, å jag har märkt,
att folk är alldeles vilda efter gropar.
Theodorsson böjde sig för den större erfarenheten
och protesterade inte.
— Man kan ju också bygga på kullar, fortfor den
lille karlen säfligt. — Då talar man naturligtvis om
utsikten eller något annat. Jag förtjänade ett par
tusen lock på en villa i höstas, å köparen hade ändå
bara utsikt in i grannens kök. Men han var nöjd
med läget och har tackat mig skriftligen och
munt-ligen flerfaldiga gånger. — Den lille mannen suckade
djupt och bjöd Theodorsson på snus. Han var
tydligen en välvillig och förstående själ.
— Det ska bli roligt att få se, hur det går, sade
Theodorsson tankfullt.
— Visst går det, svarade den lille och antydde ett
leende.
Theodorsson beslöt att följa den blifvande villans
öden. Han iakttog, hur sopor och skräp kördes ned
i gropen och stjälptes kring grunden. Gropen blef
småningom mindre djup, och när villan omsider var
färdig, planerades med några lass jord rundt omkring.
Den lille mannen -trollade* fram en rad gräsmattor
och planterade några träd här och hvar samt satte
upp en skylt vid vägen: Villa till salu.
— Nappar någon på så groft bete, vill jag inte
vara den jag är, sade Theodorsson till sig själf.
Ett par dagar efteråt ångrade han sitt yttrande.
Långt innan färgen torkat och tegelpannorna lagts
på taket, var villan .såld. Det var tre spekulanter
som sprungo i kapp om den. Theodorsson gick
ogeneradt i vilian och åhörde dispyten, då köpet
afgjordes. I egenskap af granne bevittnade han
sedan köpekontraktet — Theodorsons tjänstaktighet
är känd — åhörde grälet, som föregick handlingen,
och hjälpte till att afstyra slagsmålet, som hotade.
Den lille mannen stod med tårar i ögonen och
suckade, han kunde inte göra annat än låta villan
gå till den högstbjudande.
Spekulanterna viftade med tusenlapparne under
hans näsa, slungade mördande blickar på hvarandra
och skreko i ett kör. Slutligen afgick en af dem
med segern, och de båda andra aflägsnade sig
ursinniga. .
Den lille karlen skref gråtande under kontraktet
och lofvade att vidtaga några ändringar, som den
ifriga köparen önskade. Sedan tog han. sina pengar
och gick i Theodorssons sällskap.
— Ser ni, det gick, sade han ute på vägen.
Köparen stod, bredbent och lycklig, i ett fönster
och viftade åt dem.
— Jag undrar, hvad han ska göra för en min, när
villan börjar sätta sig, mumlade Theodorsson.
— Den kommer nog att sjunka ganska jämt,
menade den lille karlen. Han märker det inte. Å trifs
han bara från början, gör det ingenting, .hurudan
villan ä’.
Orden röjde en van villabyggares
människokännedom, och Theodorsson visste af egen erfarenhet,
att de innehöllo sanningen.
De gingo vidare, och den lille karlen uttryckte
på sitt tungsinta sätt, att den långe spekulanten med
helskägget och pincenezen, han, som bråkat mest
och visat sig munvigast, var hans kompanjon. Hans
- 425 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
