Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 30, den 27 april 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUDWIG VAN BEETHOVEN,
hvars IX symfoni utgör en af musikdagar-
nes program.
MUSIKFESTEN I GÖTEBORG.
TILL 100-ÅRSMINNET AF RICH. WAGNERS FÖDELSE.
Göteborgs Orkesterförening
anordnar den 23—25 april en
storslagen musikfest. den andra
af mera omfattande art, och
denna gång egnad
hundraårs-minnet af Richard Wagners
födelse. — Hufvuddelen af
programmet ut gör es af valda frag
ment ur "Parsifal" samt
Beet-hovens nionde symfoni.
Framförandet af dessa Jätteverk,
under Vilhelm Stenhammars
dirigentskapy sker med den
stora, ypperliga
göteborgsorkestern och med solisterna
Allén Hinckhyfrån Metropolitan
operan i New York, Otto Wolf
från Hofoperan i Miinchen, Nils
Svanfeldt, Stockholm och Julia
Claussen från /(. Teatern i
Stockholm i Parsifal samt de
två sistnämnda och Anna Munch
Köpenhamn, i symfonien. Sista
dagen gtfves ett bl ändad t
Wag-nersprogram med den unge
holländaren Dirk Fock som
dirigent
RICHARD WAGNER,
hvars "Parsifal" till stor del för förstå
gången i Sverige uppföres.
Det är en heder ej endast för Göteborg men för hela vårt land, denna musikfest. Den visar på en
till det högsta drifven musikkultur, frambragdt under år af allvarligt målmedvetet arbete. Och alla
de - såväl det praktiska och det ideella arbetets ledare som orkesterns medlemmar — förtjäna en
varm eloge jör hvad som i och med denna andra musikfest bringats till verklighet. Då särskildt
"Parsifal" för första gången i Sverige framföres så, med hänsyn till förhållandena, möjligast
fullständigt, ha vi ansett en kort redogörelse vara af intresse.
RIGHARD WAGNER OCH HANS
TILL MINNESFÄSTEN I GÖTEBORG DEN 23-
’ PARSIFAL".
-25 APRIL 1913.
Luttrad i långvariga, hårda strider står nu, då hela
den musikaliska och kulturella världen reder sig att
högtidlighålla ett af sina största minnen, Richard
Wagners konstnärsgestalt som en af de mest
imponerande, ej endast inom musikhistorien, men i
kulturens historia öfver hufvud. Han står som
segrare; vapenrasslet omkring hans person och
gärning har tystnat, när numera ett svagt eko af den
en gång så hårda kampen når oss, är det från håll,
där man fruktat att ej på annat sätt alls bli
observerad ...
Den tyska musikens världsherreställning,
förberedd af de klassiske mästarnes konst, är genom
Wagner säkerställd. Men därmed är ej det
uttömmande omdömet om hans lifs stolta gärning sagdt.
Liksom han, i skarp motsättning till sina
föregångare, själf åt sig skapade de från qperalibretto till
verklig diktning höjda dramerna, så var och förblef
dramdiktningen utgångspunkt och mål för musikern
Wagner. Men hans sträfvan härvidlag måste
nödvändigtvis föra till en kritik af
teatermissförhållandena i allmänhet och i sammanhang härmed af hela
konstens ställning. Ur kampen för dramats sanning
växte fram kampen för den tyska kulturen. Den
långa, heta striden gällde i grund och botten långt
ifrån en blott musikalisk fråga. En så öfver all
världen exempellös händelse som Bayreutherspelen
bildar en gränssten också i litteraturens historia.
Ty det är inte fråga om musikuppföranden, om än
så idealiska, det är det nationella dramat genom
den starkaste samverkan af diktning och musik,
så, som Lessing, Mozart, Schiller och Jean Paul
trodde och hoppades. Det var mot konstens ned-
- 470 -
dragande till ett af det internationella modet
influe-radt förströelsemedel och för en nationell gestaltning
af dramat som det högsta uttrycket för tysk kultur
och som ett uppfostringsmedel i Schillers mening,
Wagner stred. Ej musikern Wagner, utan
dramatikern Wagner, för hvilken tonen och ordet voro
likvärdiga i uttrycket för den konstnärliga idén, är
det, som i dagarne firas all världen rundt. Den
oerhört viktiga roll, som musiken spelar i Wagners
drama som egentlig utgångspunkt och grundval för
det hela, bringar ju hans gestalt musikhistorien
närmast. Men därför får det ej förgätas, att hans
gärning, på samma gång den är fortsättning och
utveckling af Bachs, Mozarts och Beethovens, också
räknar släkt med Shakspeares och Schillers. I sin
geniala dubbelbegåfning som diktare och musiker är
Wagner en af de högsta och friaste gestalterna i
hela utvecklingens historia. Tämplet på Bayreuths
kulle står nu som ett lysande vittnesbörd om
gra-nitfast tro och oerhörd konstnärlig vilja till seger,
det kröner en lång, förbittrad kamp mot ett helt
folk - för ett helt folk.
Redan tidigt umgicks Wagner allvarligt med tanken
att söka ena konst och religion i ett drama. Mellan
de båda såg han ett helt naturligt sammanhang, en
uppfattning, som ju var historiskt berättigad.
Ursprungligen voro konst och religion ett, den förra
utan den senare otänkbar. Kulturutvecklingen skilde
dem, på skilda stammar från gemensam rot buro
båda skilda frukter. Men icke dogmatisk religion,
och naturligtvis långt mindre någon för operans scen
(Forts, å sid. 480.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
