Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 33, den 18 maj 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
upp tre hundra blanka krigare hvar. Han hoppas få
nöjet ge sig af, hvart det nu var, och springa efter
fjärilar och diverse annan ohyra. Tre hundra lock när
vi gå mot lågkonjunktur? Nej, då köper man hällre
Qrängesbergare för sina pengar. Om man har några.
Jag bad honom som sagdt stänga dörren utifrån.»
Han lär ha varit hos åtskilliga andra och babblat om
samma sak. Fjärilar — det var också en affär!
Behåll karlen för dig själf, är du hygglig! — Frid!
Löfskog kom igen och satte sig stel och rak på
stolen. — Jo, ser du gamle gosse, det går så fasligt
långsamt att få ihop pengarna till resan. Doktor N.
frågade, om jag inte var för gammal. Sådant prat!
Och professorn tar inte emot. Jag har sökt honom
tre gånger på två månader. Skrifvit också förresten.
Men han har inte svarat. Men jag får nog ihop
pengarna ändå, tror du inte det? Hä, hä, hä!
Skrattet klingade iiksom nött.
— Med andra ord, det går inte!
Löfskog sprang upp och stod stram och rak som
en soldat i gifakt.
— Jo då, jo då! Du kan väl inte tro, att alla
svara nej. Gamle gosse, säg! Hä, hä, hä! — Det
var åter den gamle Löfskog, som hoppades och
trodde. — Ser du, jag håller på att spara själf också.
Men det går syndigt långsamt. Jag sålde
vinterrocken i höstas/ Men de gaf mig bara tjugo kronor
för den. En splitter ny rock! — Jo, jag går
sommarklädd nu. Men det gör ingenting. Det finns
för resten ingen eldstad, där jag bor. Och så
kur-sade jag litet böcker efter far. Det blef hundra
kronor. Jag har sått in hvart enda öre på bank. Hör
du, bankerna är väl säkra? Det står så mycket om
skoj och bedrägeri i tidningarne. Ja, visst, det finns
ju inspektion och sådant där. Ja, början är gjord,
men det fattas två tusen och några hundra. Utan
dem vågar jag inte resa. Jag måste ha en ordentlig
utrustning. Annars kan jag inte börja.
Lof skogs förhoppningar tycktes sjunka gradvis,
allt efter som han talade, och Ivansson kunde ej
annat än säga:
— Tappa bara inte sugen, så...
— Ne-ej då, var lugn för mig. Tack ska du ha,
gamle gosse! Jag tror pengarne komma, säkert...
Men det är så retfullt att vänta... aldrig annat än
vänta. En dag är ingenting att tala om, inte en
månad heller, men tolf... det är mycket det, då man
inte har annat att göra än gå och fråga folk, som
aldrig hör på en. Herre Gud, alla människor är
snälla och hyggliga, men fjärilar förstå de sig inte
på. Tänk, det vackraste som finns bryr man sig
knappt om.
Ivansson mönstrade besökaren. Gamle Löfskog
var förändrad. Ekvatorns sol hade ej förmått knäcka
hans energi, men de många mil, han här hemma
gått förgäfves, hade slitit. Hjässan lyste kal och
blank, och mustascherna hängde strfpiga och hvita.
— Du, började han åter på sitt nervösa sätt —
dom där skåpen, vi talade om för några månader
sedan, du har väl inte beställt dem ännu? — Det
var bra. — Det är inte värdt att göra det, förrän
jag rest. Men det blir alldeles säkert af, tror du
inte det? -Hä, hä, hä, gamle gosse. Jo,-du, hä, hä,
hä. • Om du visste, hvad det är roligt att’få springa
upp till dig emellanåt. — Två tusen och några
hundra — hvad i all världen är det? Bara jag tänker
på, hur många olika slags fjärilar det finns tycker
jag det är ett intet. Fjärilar du... stora och små...
alla möjliga färger . så fint tecknade .. hvilket stoft
p¾ vingarne.. purpur och guld... Hela luften fylld
med dem. I hvarenda blomkalk sitter en, kanske
två. Och så flyga de... byta plats... lyfta, sväfva
genom rymden.. Flygande blommor, du... lefvande
ädelstenar... hvad...?
— Ja, det är vackert.
— Tycker du inte vackert är ett klumpigt ord,
när det gäller fjärilar? Det ger intet begrepp om
verkligheten... bara skuggan af en skugga... Jag
tänkte sälja min säng för att få en slant till. Nu
mot vårkanten kan man mycket väl ligga på
golfvet. Men det blir så litet för den. Och när det
ändå fattas öfver två tusen... Men jag får dem nog.
Säg att du tror det. — Det är en professor vid
vetenskapsakademien... jag skref till honom för en
vecka sedan. Han har inte svarat än. Har väl ondt
om tid, kan jag tro. Men nu går jag till honom.
Om det inte blir några pengar till resan, kan han
nog ge mig en rekommendation. — Herre gud,
gamle gosse. Ta-tack ska du ha. — Löfskogs stora
labbar slöto sig i ett järngrepp kring Ivansons hand,
och gästens stirrande ögon blickade trohjärtadt in
i värdens. — Nu ska jag inte störa dig längre. Jag
kommer igen... sedan... när jag fått det här ordnadt.
Innan jag reser dit ned, vill jag taga afsked af dig
och din fru... Hälsa henne från mig... riktigt
hjärtligt. Hon bjöd på té och skrattade inte, när jag spillde
• på byxorna... inte alls. Herre gud hvad det är
roligt med snälla människor och... fjärilar. Nej adjö...!
Löfskog klämde ännu en gång Ivanssons hand i sitt
skrufstäd, lät en en öm och beundrande blick glida
öfver rummet och gick.
Den ena dörren stängdes, och en annan
öppnades. Fru Ivansson stack in hufvudet.
— Har han gått nu? — På stämmans osäkra
darrning hörde Ivansson, att hon var nedslagen.
Bägge makarne betraktade hvarandra. Den enas
blick innehöll en hel rad frågor, den andre svarade
med en axelryckning. Det var ju för öfrigt
ingenting att säga.
Liksom tvingade af en osynlig makt gingo båda
fram till fönstret. Nere på gatan svängde gamle
Löfskog ut genom porten och skred styf och rak
framåt i vimlet. Han gick som en maskin med
tvära knyckar, och... sågo de rätt...? jo, han log
— stort och bredt och gladt. Han ämnade sig raka
vägen till vetenskapsmannen, som mottagit hans
bref för en vecka sedan. På fem, sex fullskrifna
sidor hade Löfskog utvecklat sin stora plan.
Fjärilarne .. det vackraste, som fanns ... nog skulle
han bli förstådd. Januariblåsten hven hvass genom
en tvärgata. Löfskog knäppte upp sommarrocken
och drog några djupa andedrag. Det var nog bäst
att maganisera litet af den friska kylan, innan han
gaf sig i väg dit ned till hettans och febrarnes
länder. Och nu ... nu visste han igen, för hundrade
eller hundraförsta gången, att han skulle lyckas,
finna mecenaten och mottaga löftet om pengarne.
Och blott en börjat — hä, hä, hä — skulle andra
trängas om att få skjuta till resten. Han steg
ombord på den stora ostindiefararen, han gungade
redan på haf vet, han landsteg i sitt drömda paradis...
han såg fjärilarne, många, många tusen. De
fladdrade om hvarandra, de höjde och sänkte sig, de
fyllde rymden ofvan honom, de gungade i
blommornas kalkar... kysste dem. Och midt i
öfver-flödet, väljande de vackraste exemplaren, sprang
han själf...
Uppe i våningen tryckte de båda betraktarne
ansiktena mot rutan. När Löfskog var utom synhåll,
frågade fru Ivansson sakta:
— Hör du, hvad lefver- han af?
— Lilla barn... lefver af! Inte tänker han på
sådant. Han är lycklig han, som kan fånga fjärilar
midt i vintern.
- 524 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
