Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 35, den 1 juni 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CAROLINE ÖSTBERG.
TILL PORTRÅTTET Å FÖREGÅENDE SIDA
Det i våra dagar från många håll så häcklade
konsttemplet vid Gustaf Adolfs Torg, rest "Påträs Musis",
anklagas ofta för att- förspilla sina stora traditioners
art Med huru mycket fog operaledningen kan taga
åt sig de förebråelser, som ligga i dessa anklagelser,
må vara osagdt. Fast visst är, att de senaste årens
svenska operahistoria haft att anteckna flera
besvikelser och nederlag än segrar. Därmed må dock
inte anses fastslaget, vare sig, att vederbörande
vanvårdat sitt kräfvande värf, eller att vi skulle befinna
oss i en nedgångsperiod af sångligt — kulturellt
intresse. Men det har funnits vissa skeden, liksom
det ännu, tro vi, kommer att ofta finnas, då det
legat en mera än tillfällig glans öfver vår opera,
och vi kunnat bevara minnet af dagar, som nu kallas
"klassiska".
En sådan tid med "klassisk" färg och doft öfver
sig var den, hvilket särskildt de äldre „
musikhabi-tuéerna varmt erinra om, då Caroline Östberg, den
nu sextioåriga operadivan, stod i sitt flor.
Det var en hel ny tid, som bröt in med Caroline
Östbergs första framträdande på operett-tiljan och
senare på operan. Det kom med henne, påstå hennes
minnesgoda beundrare, som ett nytt ljus öfver många
gamla färglösa motiv och arior, och den glans af
sprittande ungdom, genialitet och dramatisk talang,
som Caroline Östberg spred kring sig i otaliga roller,
gjorde kvällarnas teatertimmar till fest. Som kvinna
rikt bortskämd af en slösande natur, hvilken skänkt
henne alla en ståtlig, parant apparitions företräden,
som konstnärinna full af eld, gratie och talang med
röst och mimisk begåfning, kunde hon i
osedvanligt mått bjuda äfven den kräsnaste allt.
Operettens klang- och jubeldagar räckte henne
vid hennes första uppträdande en roll sådan som
titelrollen i Boccaccio, hvilken hon 1879 första
gången utförde. Så följde snabbt med stigande lycka
hennes öfvertagande af de stora sopranpartierna i
Lille hertigen, Bronislavas roll i Tiggarstudenten,
Serpolettes i Cornevilles klockor, furstinnans i
Kosackflickan jämte många andra af den då som nu
så populära operettrepertoaren.
Det blef också tidigt uppenbart, att "la grande
Caroline" hade större uppgifter att öfvertaga än de, som
operettens djupgördlade musa lade på hennes axlar.
En stämma sådan som hennes med sina
outtömliga fonder af välljud och skönhet, sin så sällsynt
kristallklara ton och tillböjlighet för koloraturfacket,
måste gifvetvis hora hemma på vår främsta lyriska
scen, där ännu ekona hördes från den senaste
"klassiska" periodens näktergalar. År 1883 debuterade
Caroline Östberg också på operan. Det var som
Aima i "Friskytten". Debuten fick ett lyckadt
förlopp, men följdes inte af debutantens definitiva
kvar-stannande vid institutionen, utan hon fick ännu
tillfälle att — särskildt under en sexårig
engagements-tid vid Nya teatern 1879—85 — fira triumfer som
en den glada operettens mest hänförande prestinna.
In- och utländska turnéer lockade henne äfven allt
som oftast ut, men allt fastare blef hennes ställning
vid Kungl. teatern, där hon som en hyllad primadonna
dock vann hufvudsegrarna under sin lysande
konstnärsbana.
Ännu sedan hon 1906 definitivt lämnade
operascenen, ringer i öronen hennes namn hvarje gång
musikvänner mana fram en Elvira i Don Juan, en
Rezia i Oberon, en Margot i Hugenotterna, en
Margareta, en Helena i Mefistofeles, en Elisabeth i
Tann-häuser, för att inte draga ut längre på listan af
hennes stora roller.
Många ha efter Caroline Östberg velat fylla det
tomrum hon lämnade. Det är inte vederbörandes
eget fel, att de inte lyckats. Ty det är inte lätt att
på en gång äga själen full af eld och strupen af
silfver. Det är blott de utvalda, konstens egna
gudbarn, som fått alla^gåfvor. Därpå beror det
emellertid, att Caroline Östbergs namn och stämma ännu
lefva kvar inom de murar, som rymma den
stockholmska opera-världen, äfven sedan hon själf lämnat
den. Det är nämligen ett helt stycke tid, ett
mar-keradt storhetsskede, som dröjer sig kvar med
hennes minne. Det vore lyckligt, om det kunde
hjälpa till att påskynda den nya tid, som vår
sångkultur åter börjar längta efter och kräfva.
Då och då vill man åter se förebud till denna
och inte sällan inträffar detta samtidigt med. att
någon debutant, ledd och fostrad af Caroline Östberg,
beträder tiljan såsom sånginstruktris och lärarinna
fortfar hon nämligen att åt ett yngre släkte skänka
i något af den brinnande tro på konsten och dess
mål, som ledt henne själf fram till de största
triumferna, och vunnit åt henne de vackraste segrarna,
en konstnärinna kan räkna: en hel generations
beundran, tacksamhet och hänförelse.
&Ur fotografi. - ggeMf Bengt Silfvtrsparr*
DEN FINSKA KÖREN SUOMEN LAULU med sin dirigent mag. Heikki Klemetti konserterar d. 2 juni i Stockholm. (Text å sid. 560)>
- 546 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
