Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 35, den 1 juni 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN HÖGTIDSDAG.
FÖR HVAR 8 DAG AF BO BERGMAN.
4RDSPLANEN låg black och tom,
dränkt i sol, högsommarens döda
söndagssol där icke ett lif rörde sig.
Vinden var sjusofvarlat. I den
grön-slemmiga ankdammen stod vattnet
tjockt som en välling, och på
vällingen flöto brödbitar och dun. En
skata satt på brunnskaret i frack
och hvit väst. Hon hade kommit på
gratulationsvisit, men var för tidigt ute. Och hon lät höra ett
litet hest och retligt skratt och gaf sig i väg igen.
Men nu vaknade gården. Ankorna började snattra;
en katt smög i strumplästen till sin morgontoalett.
Och en rödhårig piga slog ut ett ämbar vid
köks-gafveln medan hon sjöng sången om staden med
pärlemorsportarna. ’
Så steg gårdens herre själf ut på trappan. Han
var tidigt uppe. Han ville inte gå miste om
någonting af denna välsignade dag. I svart redingote, hvit
slips och blommig sommarväst med berlocker skred
han ut i solen med sin tolfåriga ättling vid handen.
Högtidligt som till åkallan lyfte han sitt ansikte mot
höjden och lät luften spola de oljiga kinderna; och
hans själ kände glädje och tacksamhet. Han drog
ett djupt och hygieniskt andetag genom näsan och
vände sig till sin son.
— Min son, sade han, lägg denna dagen på ditt
minne. Det är din faders högtidsdag. Himlens nåd
och barmhertighet har låtit den uppgå öfver vårt
hus. Jag vet att du gläder dig med mig. Gud
välsigne dig, mitt barn.
Den unge mannen åhörde detta tal med ett öra
som vanan i någon mån förslöat. Hans tankar
gingo till katten och hönshuset. Det hade varit
Stockholms blodbad där i går, .och ett
olycksbådande kackel lofvade åtskilligt ännu.
Men direktör Paulin fortsatte sin morgonrond.
Gästerna skulle inte komma förrän till middagen.
Man skulle äta i det fria. Bord buros redan ut,
strykbräden lades på bockar, det dukades med
blomsterkvastar och det bästa porslinet, och direktör
Paulin öfvervakade alltsammans. I salen, hvars
fönster stodo öppna, spelade fru Paulin en
morgonpsalm.
Gårdens folk kom och gratulerade med rättaren
i spetsen. Herr Paulin tackade och tog i hand.
Han inbjöd till kaffe mèd dopp på eftermiddagen,
och det negs och bugades. Nu fick han posten;
tidningarna höllo honom sällskap några timmar. Ett
par af dem hade notiser om hans femtioårsdag, och
hjärtat svällde i bröstet. Det var vackert hvad som
skrifvits om honom, och uppriktigt sagdt kunde
han inte finna att det var så alldeles oförtjänt. Väl
hade det gått honom i denna världen; men man är
sin egen lyckas smed, naturligtvis med
vederbörlig hjälp från ofvan. Direktör Paulin betraktade Vår
Herre som sin osynliga kompanjon — en förträfflig
kompanjon som inte bråkade på bolagsstämmorna
öfver utdelningen.
Och förmiddagen gick och allt var redo, och nu
blåste tåget i kurfvan. Herrskapet Paulin voro sina
gäster till mötes. Det var bolaget och en
deputation från arbetarne och så var det en journalist från
herr Paulins lif- och husorgan, en liten svartmuskig
herre med silfverstrimmor i skägget och ett hufvud
som såg alldeles för stort och tungt ut för de
sluttande axlarna och den tärda kroppen. Han höll sig
diskret i bakgrunden, fast värden klappat om honom
och kallat honom du. Med en mfn af-trött och
doft raseri gnuggade han sina rockslag, som skeno
blanka i solen, och sköt ner hatten i pannan. Hans
ögon voro rödsvullna, men blicken ännu vacker.
Mekaniskt räknade han med fingrarna några lösa
slantar i byxfickan. Det kunde på sin höjd bli fyra
och sjuttiofem. Och han grinade illa.
Sedan1 man borstat dammet af sig gick man till
bords. Festföremålet hade en fet herre till höger
och en mager herre till vänster om sig. Den fete
hette Isaksson och var garfvare och styrelsemedlem
i Aktiebolaget Paulin & C:o; den magre var fru
Paulins bror. Midtemot satt värdinnan med
kompanjonen, herr Teofron Lundgren, till kavaljer. Han
såg ut som ättika och peppar och sirup tillsammans,
och den lilla svarta tidningsmurfveln betraktade
honom med oförställd beundran och fasa.
Nu talade herr Paulin.
Han hälsade sina gäster välkomna och gladde sig
att på denna för honom så betydelsefulla dag se alla
dessa värderade representanter för det idoga och
framgångsrika arbetet samlade vid sitt bord.
Därefter talade herr Lundgren för herr Paulin; det
var festtalet. Sirapen. Han ville tacka för de gångna
åren och de stora insatser herr Paulin gjort Nu
förenade sig alla i den enstämmiga hyllning som
redan af pressen brakts jubilaren. Ingen visste bättre
än talaren hur välförtjänt den var. Ett tack till
vännen Göran Paulin och ett lefve för honom. Och
så "lefdes" det och så talade herr Isaksson för fru
Paulin i egenskap af maka och moder, och fru Paulin
grät. Därpå fick arbetaredeputationen nysta upp
sitt, och ändtligen steg åter herr Paulin fram.
Han hade icke ord för sin rörelse. Men han ville
tacka alla, alla. Han började med Vår Herre och
slutade med arbetarförmannen Larsson, och under
deklamation tillkännagaf han sin afsikt att skänka
femtusen till en begrafningskassa.
Nya tacksägelser. Nya vivatrop.
• Den lille journalisten skref med luggen i pannan
och sin bloc notes i knät. Invärtes grät han af
raseri; han hade inte fått så mycket som en sup.
Och han fick ondt i magen af pomril. Han förbannade
sitt yrke. Han kände sig sorgsen till döden. När
middagen var öfver gick han och satte sig med
kaffet och cigarren på ett gungbräde ett stycke ifrån
det Öfriga sällskapet. Han tänkte på gamla
Upsala-dagar och på den tidens Göran Paulin och Ulrik
Berg — den siste var han själf. Det var hemskt
som det hade gått. Men så är det när man har en
lyra i sin själ. Vete fan, hvad Paulin hade i sin,
om han nu hade någon själ. Bräcka! mumlade han.
Men så återgingo hans tankar till de fyra och
sjuttiofem i fickan. Kanske man i alla fall skulle
kunna slå sig en liten vigg. Inte säger en man nej
som fyller femtio år och står i tidningen. Pressen
är en makt. — Här sitter du och filosoferar, sade
Paulin. Han kom och slog Berg på axeln, Kära
bror, det var inte i går vi träffades. Och hvem
kunde ana att det skulle vara du som... Säg mig,
du fick talet?
— Jo, sade Berg.
— Och hur har du det nu egentligen?
— Inte så bra som du.
— Nå, nå. Men du ser kry ut. Litet hvit i
skägget bara. Gamla patriark!
Paulin tog honom under armen. De gingo in.
Det suckade och morrade i Berg. I ett skåp i
värdens" arbetsrum stod en lång brun butelj.
— Du säger inte nej till en liten konjak, tänker
jag. Paulin hade omsorgsfullt låst dörren efter sig.
Han lät en hal blick glida öfver sin gäst.
— Tack, gamla gosse.
Berg började återfå en smula aktning för sin värd.
Han tömde glaset i ett tag.
— Än dU Själf? Forts, å sid. 554.
- 551 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
