Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 35, den 1 juni 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(Forts. fr. sid. 551.)
t-¾¾f¾intestarkt-
HVAR 8 DAG
Det
är min hus- det
föste ,f¾med mS Ä, ¾*- T^ ¾„"
nom i nacken drog hanTansJkÄn31"-11^ sá« h°-
_______tnuui valu, ocn när han såg
honom i nacken drog hans ansikte ihop sig af obehag.
Jt___Mx fodradt. Berg fräste mellan tänderna.
Och af en sådan skulle han nedlåta sig att vigga.
Naturligtvis skåpsöp mannen. En sá’n f*»-*—-*
och dvrt skulle det
XrPaXfhÄäUeniinger
att erinra, sig
„„. uti cimra sig någonting, kved sakta, slet sitt
skägg som job och förbannade sitt öde. pi«+*«*~+
fähund! Och det va sS’ n¾1 sån fört»nTad
händerna på Dombron f SÄ s,om #* Pá
taddisstegen oä ISSXdP n¾den-och klättrade Pá
gränd! L„ ¾ffi¾5 ¾¾1 g¾enf
¾Berg, också lamnaW^¾^¾¾¾
Gästerna hade spridt sig öfver ägorna Fr, Hpi
lustvandrade med fru Paulin i têten Mr¾dgården
några underhöllo sig med’husets ättiingsomS
& °m«Sin° Ä 0Ch sina förståndsfåfvon V¾
SÄ ¾^^S0Set och dra<* sitt kaffe. Berg
styrde ditåt och inlät sig med rättaren. Han vann
strax hans hjärta. De försvunno hastigt i
flygelbyggnaden, och när de kommo ut efter en
halftim-me ansåg Berg att hvad stunden kräfde af honom
var ett tal - inte sådant där drafvel som pratats
vid middagen, utan ett verkligt tal, ett tal där
hjär-, tat var med, ett tal för gamla vännen Göran som
visserligen var en fähund, men i grunden en
beskedlig man, en ärans man som i dag firade sitt
guldbröllop med tillvaron...
— Mina herrar, började han.
Sällskapet hade kommit tillbaka från promenaden;
man samlades i grupper kring talaren. En viss oro
. kunde, afläsas på de flesta ansiktena.
— Äfven jag står här som en representant, det
vågar jag säga, som en representant för... arbetet,
för det fria arbetet, mina herrar... Friboren är jag,
och jag tänker fritt Jag vill också tala fritt. Det
är inte om pampen, utan om vännen, den gamla
studenten Göran Paulin, det var en man det, gossar,
och roligt ha vi haft och roligt ska vi få... Nej,
tusan, det få vi aldrig mer. Du har blifvit hög,
Göran. Du ser ner på dina vänner. Akta dig, min
gubbe lilla, sådant slutar illa. Där rimmade jag. Det
kan inte du, Göran. Du har ingen lyra i din själ.
Men Marcus Brutus är en ärans man... Egentligen
skulle jag säga att jag tagit miste på dig, Göran,
alldeles förbannadt miste Men Marcus Brutus ar en...
Här greps talaren af en stark och välvillig arm
och försattes i skymundan. Han gjorde inga större
invändningar. Han blef plötsligt liten som ett barn;
det stora svarta hufvudet med den släckta blicken
tycktes hänga alldeles löst på halsen. Och han grät
sakta och ihållande.
Direktör Paulin stod mörk som.en åskby. Men
han bemödade sig att småle, och sällskapet
bemödade sig om detsamma. Det lilla ledsamma
intermezzot skulle inte få störa. Den välsignade dagen
var inte slut ännu. Emellertid fick man mat igen,
och efter en timme voro gästerna instufvade i
kupén och på väg till staden.
Direktör Paulin hade kysst sin hustru till godnatt
och gick sin ensamma kvällsrond. Ensam med
skuggorna. Ensam med sig själf. Han förjagade
med våld alla tankar på Berg som so i sm
förnedring i lilla gästrummet. Det.blef tids nog att
göra upp räkningen j^ morgon,
stå syndaren,
mOch¾ngi?knhan till sin hälft, som satt och grät
på sängkanten. Han tröstade henne värdigt, klädde
af sig lika värdigt och somnade som en gud.
Men samtidigt vaknade Ulrik Berg i gästrummet
Han reste sig upp, tog sitt gamla lurfviga hufyud
mellan sina händer och skakade det som for att ta
- 554 -
iuroannade sitt öde. .__.„
återvände minnet; han blef klarvaken och spik nyk
ter nå pn minut. En vild skrämsel fick makt mor
Han hade bara en tanke: att
ter på en minut,
honom. ""
SSn? 0Sy"’ig Sá **"" -¾ –dedad¾’
Tyst kröp han i kläderna och praktiserade sig ut,
Det var inte ett lif att se. Hela gården sof. Han
smog på tåspetsarna öfver gräset, genom grinden,
ut pa landsvägen. Och med tunga steg började han
gå åt staden till — en liten besynnerlig vålnad i
den matta, ängsliga halfdagern. Omkring honom
stod skogen grå och stum. Det doftade från mossan
där daggen föll; en ångande fukt sväfvade i luften.
En nattfågel sprang i gräset, lyfte ett slag och
började springa igen. Det såg hemskt och spökligt ut.
Efter en stund kom en mjölkkärra och Berg fick
åka. Han nådde staden i gryningen.
Direktör Paulin hade haft en mörk dag, när
kvällstidningen kom. Han vecklade upp den litet
brådskande, hittade sitt namn och läste.
— Se här, sade han och räckte den åt sin hustru.
Hans ansikte bar ett mildt och förklaradt uttryck.
— Och du tror att det är han som skrifvit det
här? frågade fru Paulin.
— Det står ju U. B. under.
— Den stackarn, sade fru Paulin.
— Det är i alla fall en verklig begåfning. Ett
sådant referat gör inte hvem som helst. Det är ju
glänsande. Och man blir inte sämre af att ångra sig.
Direktör Paulin lyfte åter ansiktet mot höjden för
att bada det i sin skapares nådiga solsken.
FRÅN SKÄDESPELARVEGKANS GARDEN PARTY Ä HASSEL
BACKEN Av armed den sceniska kongressen af slutats: frökei
Märta Brogren och herr Schröder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
