Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 39, den 29 juni 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AXEL VON MATERN.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Det torde icke vara för mycket sagdt, om man
påstår, att generallöjtnant Axel von Matern hör till
vår armés mest populära generaler. Med
beklagande mottogs därför i vida kretsar den
underrättelse, hvaråt dagspressen gaf spridning, att
generallöjtnanten skulle komma att af gå ur aktiv tjänst
redan nu, i sammanhang med inträdet af
pensionsrätt för honom på grund af uppnådda 65 lefnadsår.
Lyckligtvis besannade sig denna underrättelse dock
icke. Med obruten hälsa och full andlig vigör har
generallöjtnant von Matern för visso ingen
anledning att redan nu draga sig tillbaka från ett befäl,
vid hvars utöfvande han är i stånd att ännu
åtskilliga år framåt göra fäderneslandet de största tjänster.
Axel von Matern är född i Hjärtums församling
af Göteborgs och Bohus län den 4 juni 1848 och
äldste son till framlidne kaptenen Johan Fredrik von
Matern och hans likaledes framlidna maka
Charlotta Lovisa Katarina Nycander. Efter att ha
genomgått krigsskolan på Karlberg blef han vid tjugo års
ålder underlöjtnant vid Göta artilleriregemente 1869
och löjtnant vid samma regemente 1875. Det dröjde
ej länge, förr än han här riktade uppmärksamheten
på sig genom sin mindre vanliga begåfning och
följden vardt också hans inkallande i generalstaben,
vid hvilken han 1879 blef löjtnant och där han tillika
fungerade som stabsadjutant
Nu följde en tid af ansträngande och gagnande
militärt arbete, hvilket emellertid i sin ordning satte
frukt i vackra befordringsframgångar. Sålunda blef
han år 1881 kapten i sitt regemente och fungerade
1888—94 såsom stabschef vid tredje
arméfördelningen. År 1890 hade han blifvit utnämnd till major
vid generalstaben och tre år senare vardt han
öf-verstelöjtnant i armén samt 1894 vid Skaraborgs
regemente. Efter ytterligare tvenne år utnämndes
han till öfverste och chef för Västgöta regemente,
ett chefskap, hvilket han nu i åtta års tid utöfvadt,
för att slutligen 1904 mottaga utnämning att vara
generalmajor och chef för andra arméfördelningen.
År 1911 vardt han generallöjtnant.
Under snart ett årtionde har generallöjtnant von
Matern nu beklädt det höga förtroendeämbete, som
ett arméfördelningschefskap innebär. Hvad han
därunder uträttat, undandrager sig af naturliga skäl till
allra största delen den utanför ståendes bedömande,
Landskapsmålaren, Otto Hesselbom afled den 20
juni i sitt hem i Seffle i en ålder af 64 år.
Hesselbom var bördig från Ånimskog på Dal, där
fadern brukade en liten gård. Tidigt faderlös,
kvar-stannade han i hemmet som moderns hjälp i
arbetet, kom tjuguårig till Stockholm och fick
anställning hos en målaremästare. De närmaste åren voro
fyllda af bekymmer och hårdt arbete för utkomsten.
Utbytet af yrkesmålarens handtering mot
resepredikantens verksamhet bringade icke Hesselbom den
tillfredsställelse han väntat, och efter några år
griper han åter till penseln nu för att söka
förverkliga sin sedan ungdomen närda förhoppning att nå
fram till konstnärsskap. Med en energi som aldrig
slappnar, en uthållighet som aldrig tröttnar arbetar
han sig steg för steg fram på den inslagna banan,
kopierar taflor på Nationalmuseum och säljer sina
ja, t. o. m.. iakttagande. Men man misstager sig
säkerligen icke, om man tillskrifver honom den
hufvudsakligä, äran af, att andra arméfördelningen
den dag i dag är kan göra anspråk på att intaga en
rangplats bland den svenska arméns hufvudenheter.
En utomordentlig organisatorisk förmåga kommer
härvid naturligtvis i främsta rummet i betraktande.
Men underskattas skola ej heller de
förtroendein-gifvande personliga egenskaper, hvilka
generallöjtnant von Matern städse vetat att lägga i dagen
gentemot befäl såväl som trupp: ett lefvande
intresse för lifskallet, en aldrig sviktande humanitet,,
en välvilja, hvarom ingen ens i den lägsta
ställning-kunnat misstaga sig. Han är en truppledare af det
slag, som ovillkorligen hos sina underlydande
fostrar en god militär anda, emedan en sådan så helt
uppfyller honom själf.
Det är bekant, i hvilken hög grad anspråken på.
vår armés och enkannerligen på våra officerares
fältmässighet under de senaste årtiondena skärpts.
I all synnerhet ha de kraf ökats som ställas på de
kommenderande generalerna. I vår tid hafva de
förr ej så tunnsådda hofmannageneralerna öfvergått
att tillhöra det otänkbaras värld. För den nya
officerstyp, som trädde i stället, torde generallöjtnant
von Matern vara en af de mest framträdande
representanterna. Af artilleristen von Matern har i hvarje
fall blifvit en af vårt lands skickligaste arméledare
i stort, med obestridlig fältherreblick. Klarhet i
uppfattning och raskhet i beslut samt snabbhet och
fasthet i utförandet äro kännetecknande för
generallöjtnant von Materns arméledning. Ännu är i friskt
minne det utomordentliga sätt, hvarpå han bestod
profvet vid fjolårets stora manöver, då arméer af i
någon mån fältmässig storlek i vårt land för första
gången ställdes emot hvarandra för fredsöfningar.
Generallöjtnant von Materns militära nit och
intresse ha icke hindrat honom att tillika ägna
uppmärksamhet och kraft åt allmänna angelägenheter.
I politiskt hänseende närmast att betrakta som
moderatliberal har han vid mer än ett tillfälle nämnts
som kandidat till krigsministerposten. I
Helsingborg, hvilket samhälle har förmånen att räkna
honom som sin medlem, har han invalts i
stadsfullmäktige, i hvilken korporation han sedan några år
tillbaka intager vice-ordförandeplatsen.
dukar för billigt pris i cigarrbutikerna därmed
vinnande en knapp utkomst. Hans arbeten, redbart
gjorda men o viga i penself örningen förråda dock;
begåfning och uppmärksammad af ett par af
professorerna vid Konstakademien vinner han, 40-årig,.
inträde som extraelev vid akademien.
Ännu hade dock Hesselbom en mödosam väg att
vandra, innan han nådde fram till målet för sin sträf—
van. Först så sent som 1897 på den stora
Stockholmsutställningen slog han igenom som konstnär.
Framgången följde honom nu alltjämt, hans taflor
uppmärksammades på utställningar i utlandet och
förskaffade honom en framskjuten plats i vår
konstnärliga värld. De mest kända alstren af hans
pensel äro den i all sin naivitet gripande, af hustruns
död inspirerade taflan "Julafton vid grafven" en
gammal man som placerar en tänd julgran på en.
OTTO. HESSELBOM †.
- 610 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
