Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 39, den 29 juni 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Operasångerskan fru Sigrid
Backman, till börden svenska,
som för ett par år sedan efter en
lyckosam debut vann anställning
vid operan i Elberfeld och som för
det senaste spelåret varit knuten
till operan i Kolmar, har på båda
dessa scener vunnit synnerligen
vackra framgångar bl. a. som Aida,
Venus i Tannhäuser, Juliette i
Hoffmans sagor och Marga i
Stella maris. Hur betydande dessa
framgångar varit visas bäst däraf
att fru Backman fått mottaga
en-gagementsanbud från såväl
Volks-oper i Wien som från hofoperan
i Darmstadt. Fru Backman, som
idkat musikstudier, dels i Sverige
ningstiden. Blotta minnet eller
försmaken gjorde honom
uppsluppen. Och i glädjen lät han
det vanliga kvällsplugget vara
och gick ut att träffa kamrater.
Naturligtvis blef det litet sent
— ehuru för ingen del något
nattsudd: lektorn hade aldrig haft
smak för sådant. Men
kamraterna verkade så nya efter
lof-vet, som snart var tillända. De
hade åtskilligt att berätta från sina
ferier, och det hade lektorn själf
också. Timmarna smögo, ilade,
flögo..
, Och när man kommit sent i
säng, finns det två möjligheter:
man vaknar för tidigt, eller man
vaknar för sent. Bägge sakerna
hände lektor Palmgren, först det
ena och så det andra.
Det vill säga, han hann ju i alla fall upp och i
kläderna och fick nattsäcken med och en munfull
kaffe i vrångstrupen att hosta ner på vägen till
stationen. Men fram till biljettluckan kom han så att
säga in articulo mortis, med andra ord, då biljettören
bara af medlidande eller öfverflödig pliktkänsla stod
kvar.
Lektor Palmgren hade hela vägen till stationen
sprungit med hjärtat i närheten af kaffeskvätten, det
vill säga i vrångstrupen. Han hade blygts öfver sin
försumlighet. Och han gjorde öfvermänskliga
ansträngningar för att i alla fall hinna med.
Han flåsade och vacklade sig fram till luckan.
Tankarna hvirflade af ifver. Orden ville bara inte
följa med. Tankar och ord hunno hvarandra inte fatt.
— Får jag be om en — en — en, stönade
Palmgren, just som klockan varnade ute på perrongen,
— en — hvad var det nu? Får jag be om — om
ett program — nej, jag menar — en löpsedel —
nej, nej — ett kvitto — jag menar, menar förstås
en affisch —
— En biljett, rättade biljettören otåligt, — det är
försent -!
Och verkligen ljöd just nu afgångshvisslingen.
Tjänstemannen hade på läpparna en uppmaning,
som kunde räddat hela situationen. En uppmaning,
mera kort än artig, och med detta innehåll:
— Spring, för tusan, människa! Biljett kan ni
köpa se’n! På tåget —
Men tjänstemannen teg af idel ovilja. Ovilja mot
denna stammande stackare, som stod framför hans
lucka och inte kunde besinna sig på, hvad han
skulle ha, eller hvart han ärnade sig.
SIGRID BACKMAN som "Carmen
för fru Dina Edling och d:r Bratt,
dels i Berlin för Fergusson, hade
vid sin debut redan lämnat den
första ungdomen bakom sig men
framträdde till gengäld med ens
som den fullt utbildade,
högtstående konstnärinnan.
Fru B., för närvarande på
besök i Sverige, är ännu okänd för
den svenska publiken. Ett
pla-neradt gästuppträdande
på operan i Stockholm
förra året måste
inhibe-ras på grund af
operasångaren Kirschners vid
tidpunkten i fråga
iråkade sjukdom.
1 stället frågade biljettören i sin
kallaste ton:
— Hvad skulle ni alltså ha?
— Ett - ett -!
Nu började det igen. Lektor
Palmgren kände sig nära
svim-ningsfärdig. Hvad skulle han ha ?
— Ett — ett frimärke,
stammade han hjälplöst.
— Tio öre, svarade biljettören
kort. Han hade verkligen ett
frimärke. Det lät han
lärdomstoken få och smällde se’n luckan
igen midt för hans näsa. Tåget
hade i alla fall redan afgått.
Lektor Palmgren bekräftade
det en half minut senare, där
han med kappsäcken i handen
stod och insöp röklukten på
perrongen....
Lektorn befann sig på hemväg. Han var mer än
olycklig. Han var bedöfvad af olycka. Han förstod,
hur stackars Minnie måste] känna sig, när hon på
eftermiddagen inväntade hans tåg i Linköping.
Lektorn kände sig som ett mellanting af mördare
och . själfmördare. Han var förtviflad. Hans
samvetskval voro helvetiska. Han erinrade sig i en
hast med ohygglig tydlighet alla sina föregående
försumligheter, tankspriddheter, tågmissöden. Ja, i
synnerhet erinrade han sig alla de ödesdigra
gånger har kommit för sent till tåget...
Och nästa gick inte förrän på aftonen... för sent
alltså. Lektorn tillbragte förmiddagen under
promenader i stadens parker. Men vid tiden för mötet
i Linköping dref honom samvetet hem för att motse
straffet.
Minnie måste ju snart ana alltsammans. Hon
kände honom ju. Ett iskallt telegram skulle
preliminärt af straffa honom... Godt... bara det inte blef
skilsmässa!
Vid sin hemkomst fann lektorn mycket riktigt
ett telegram på skrifbordet. Han slet" upp
förseglingen.
"Käre, förlåt, försenad! Möter i stället i
morgon! Har telegraferat Linköping. Men för
säkerhets skull också till Skåne.
Din Minnie."
Lektorns första känsla var öfverströmmande lycka,
Hans nästa en viss skamsen beklämning. Tänk.
att hon i alla fall kände honom så bra!
"För säkerhets skull!"
- 622 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
