Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 42, den 20 juli 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RYMMERSKAN.
FÖR HVAR 8 DAG AF MARI MIHI.
NDERLIQA och onyttiga jämförelser
mellan förr och nu drager man upp,
då man läser om, huru Axel
Oxenstierna tvang Richelieu att som
ambassadör i Paris mottaga Hugo
Gro-tius. De år, då den genialiske
holländaren bara var en utfattig, af
andras hjälp beroende landsflykting,
hade Richelieu aldrig besparat honom sin
känslo-lösa hårdhet, sitt mest. förödmjukande öfversitteri.
Och hans eminens ville inte finna sig uti att se
samme man som det mäktiga Sveriges sändebud.
Hellre då skriftligen, under brefhemlighetens skydd,
förödmjuka sig på afstånd inför svenska kanslern,
än att i Louvre, där han ägde så många fiender,
skänka dessa den triumfen att få se honom buga
sig för Qrotius. Därför skref han de mest
bevekande bref med begäran att någon annan skulle
sändas i stället.
Svaret blef, att utnämningen icke stode att
återkalla. Dock, Richelieu gaf inte tappt, utan nya
ku-rirer med nya förslag — och nya afslag —
galopperade natt och dag på hundramilapass mellan de
franske och svenske premiärministrarne. Med
kuf-vande af all sitt sinnes stolthet, med uppbjudande
af sina aldrig öfverträffade diplomatiska möjligheter,
anhöll Richelieu alltjämt att blifva förskonad från
Qrotius — tills Oxenstierna, som tröttnade på
korrespondensen, kort och kärft dekreterade, att
svenske ambassadören Qrotius l:o skulle mottagas af
en marskalk af Frankrike samt 2:o föreställas för
hans allra kristligaste majestät konung Ludvig XIII
af en prins af blodet.
Hvilket allt också skedde!
Så långt med Richelieu. Men med Qustaf Adolfs
änka kom han aldrig ur fläcken. —
Och ändå var det han, som en gång fört henne
in i riket. Om den gamle kanslern någonsin hade fog
att önska någon af sina handlingar ogjord, helt visst
var det denna. Maria Eleonoras broder, kurfursten af
Brandenburg, var af statsskäl obenägen för en
förbindelse med oss. Men modern, tillräckligt mycket
kvinna, tillräckligt mycket tyska och tillräckligt
mycket Hollenzollern för att ge alla hänsyn och
betänkligheter på båten då det gällde ett giftermål,
och att desslikes i samma farkost instufva all
världens politik, då såsom här ett stormrikt parti
vinkade, hon rådde helt sonika herr Axel Gustafsson
Oxenstierna att rymma med prinsessan. Och för
all säkerhets skull följde svärmodern med på flykten.
- Som en rymmerska kom Maria Eleonora hit,
som en rymmerska lämnade hon ossl
Egendomligt för resten att tänka sig: den
betänksamme, allvarlige, dödligt respektable Axel
Oxenstierna enleverande en ung och fager prinsessa.
Ty vacker var hon. Till den grad, att då monsieur
d’Avaux skulle öfverlämna sina kreditiv på rikssalen,
både han själf och hela hans lysande, stolta svit,
hvilka sannerligen skådat sköna kvinnor vid det hof,
där Anna af Österrike och hertiginnan af Chevreuse
strålade, inte kunde taga sina ögon från henne. Om
inte d’Ogiers utgjutelser i hans dagbok äro en
förälskad mans, så vet jag inte hvad det skall vara.
Och man kan öfver hufvud inte förklara denna
oerhörda långmodighet förmyndareregeringen visade
inför hennes nycker och oefterrättligheter, än som
försakad af hennes bländande, mannavettsböjande
behag.
Annars var Kristinas moder den oroligaste,
om-bytligaste, envisaste, slösaktigaste, bortskämdaste,
mest förbluffande och mest oberäkneliga gestalt,
som rör sig i den besynnerliga äfventyrsroman,
som heter Sveriges häfder. Man tvekar hvilken
man skall mest beklaga, henne själf eller dem som
hade att ansvara för och bära följderna af hennes
hugskott och villon *•
Till en början vägrade hon tillstödja konungens
begrafning; han finge icke jordas förrän hon själf
ginge hädan. "Eftersom ni Hans K. Maj:t vår
högt-ärade saligaste käre herre och gemål uti lifvet föga
njutit hafva, så må oss då unnas, att vi dess
konungsliga lik oss någorlunda till vederkvickelse i
vår sorgfulla lifstid åskåda och hafva mage". Och
då begrafningen omsider ägt rum, ville hon då och
då tvinga sig till att öppna locket på kistan.
Så visade hon humör öfver att ej inväljas i
förmyndarestyrelsen — det gick ju inte an att med
regeringen införlifva en ostraffad spion, hvilken satte
en ära uti att meddela upplysningar åt våra fiender!
Därefter kom man ihop sig på skärpen rörande
dotterns uppfostran. Hennes missnöje både med
Sverige och allt svenskt hade nu slagit ut i full
blom, och det var redan från dessa barndomens år
som Kristinas håg vändes från oss. På omvägar
gjorde oss sålunda Maria Eleonora den
oberäkneligaste tjänst. Ty huru skulle det väl blifvit om
dottern stannat kvar och regerat till sin död! Hennes
alla italienska taflor och statyer och inlagda skåp
hade vi haft i behåll, men Karl X:s, måhända också
Karl XI:s gärning hade varit ogjord. Så hade vi
fått betala Veroneses L’amour heureux och Botticellis
illustrationer till Divina Commedia med att vår
storhet gått i stöpet femtio år före Pultava. —
Änkedrottningens motvilja mot hennes andra
fosterland tilltog med hvarje år och fick de allra
oförklarligaste yttringar. Sålunda hade hon fattats af
en ihållande hätskhet till våra klippor och berg!!!
Hvad de gjort henne för ondt, vet man ej. Men
bara hon, tänkte på dessa oskyldiga
naturformationer, greps hon af den häftigaste ilska — kan detta
hållas för normalt?
Efter skilsmässa från dottern valde Maria Eleonora
Gripsholm till änkesäte och drog dit med sitt stora*
nästan uteslutande af tyskar bestående hof.
Sexhundratusen kr. gaf lifgedinget årligen, och ändå
blef det naturligtvis krångel, då det skulle
fastställas. Nå, detta var säkert inte hennes fel, utan
berodde nog på åtgörande af hennes följe. Den tyska
närigheten förnekar sig aldrig, och hoffolket
benyttjade i högsta måtto hennes slappa godtrogenhet.
Mycket stulo de så att säga med varm hand.
Den värste af hela sällskapet var själfve
hofmar-skalken Pentz, befängt utstuderad galgfågel, den
där lurade drottningen till hvad som helst,
och-inför hvilkens förslagenhet t. o. m. rikskansleren kom
till korta, såsom han själf tillstår. Ty hvad
regeringen än resolverade skulle Pentzen "göra ett gly
däraf och sätta oss en näsa på".
För resten en mycket ogenerad junker,
medveten om mänskliga svagheter. Så skrifver han till
gamle pfalzgrefven på Stegeborg, att de ämnade
besöka honom viss dag — såvida jag inte mot
förmodan skulle bli onykter! — Länge tvekade man
hvad man skulle taga sig till med denna ärans
olycka: om man skulle slå hufvudet af honom, hviU
ket ju varit det mest ekonomiska, eller om man
skulle kasta åt honom en dusör och köra honom
ur landet. Man valde det senare. Han fick 10,530
daler silfvermynt jämte en allvarlig maning att draga
sina iärde och aldrig visa sig vidare — ty då! —
Så värst länge dröjde det inte heller, förrän
Maria Eleonoras slösaktighet, hennes begifvenhet på
- 668 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
