Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 43, den 27 juli 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN OMUSIKALISK.
FÖR HVAR 8 DAG AF, K. G. OSSIAN-NILSSON.
}E tre barnen voro nästan oskiljaktiga.
Hela somrarna lekte de tillsammans,
än i slottsträdgården, där det fanns
en hel indianvigvam full med
leksaker, än i stathusen, där det fanns
svart bröd, som smakade underbart,
och härliga rofvor, som kunde
urhål-kas till de präktigaste lyktor eller fyrtorn.
Inga barn lekte bättre samman. Aldrig tecken
till strid eller oenighet. Aldrig saknades någon i
trion, om ej sjukdom var orsaken.
Letade man på slottet förgäfves efter unge grefve
Herbert, så behöfde man bara höra efter hos Hans
Anderssons. Där red han just käpphäst rundt det
enrisade golfvet. Fröken Beate-Marie red vid hans
sida och jämnåringen Anders måhända något steg
bakom.
Ingen af kamraterna visade, något öfversitteri,
men hemmansägaresonen tycktes i alla fall veta
sin ställning. Måhända var det orsaken till
sammanhållningen. Måhända också skälet till, att
bekantskapen ej sades upp vid mognare år.
Anders var i själfva verket lika hemmanstadd på
slottet som arfvingen Herbert eller arfvingens kusin,
fröken Beate-Marie. Han kände hvarje vrå i den
väldiga byggnaden. Han deltog i lekar och måltider
och delvis äfven i studier. Och det var ganska
naturligt, att när grefven sände Herbert till universitetet,
hemmansägaren skickade Anders till samma ställe.
Herbert visade ingen vidare studielust. Det enda,
som stort intresserade honom, var musik. Godset
hade dåliga affärer, och Herberts universitetslif
kostade pengar. Han blef också snart hemkallad
för att lära landtbruk och fästa sin håg vid
allvarligare ting.
Samtidigt greps naturligtvis också Anders af
hemlängtan. Fadern fann ingenting att invända, och
gamle grefven var förtjust, att den stadige Anders
nu som förut skulle stå vid hans sons sida.
Hemmansägaresonen lydde blott släktblodets
kallelse, när han satte handen till plogen. Han var
ättling till plöjare i många led, han hade
arbetsmänniskans disciplin i kropp och själ och bar ej
pá nedärfda frestelser.
Hvad beträffar unge Herbert, så tedde sig hans
problem ej lika enkelt. Hans släkt hade frambragt
statsmän, krigare och konstnärer i brokig växling
— och väl äfven en och annan jordbrukare af facket.
Alla dessa yrken kämpade som möjligheter och
frön i ädlingens själ. När de kämpat ut, återstod
som egentlig fallenhet musiken.
Grefve Herbert var en af gjord musikerbegåfning.
Nästan på egen hand inhämtade han, hvad andra ej
uppnått med de skickligaste lärare. När han
fantiserade på sin flygel, lyddes till och med den
omusikaliske Anders. Den unge virtuosen hörde själfva
noterna sjunga. Han kunde ligga på sin soffa och
läsa partitur och under tiden spela med ena handen
i blotta luften.
— Hör du inte, hur vackert det låter? När du inte?
Anders smålog och nickade god mening. Han
begrep egentligen denna stumma musik lika mycket
som all annan. Han förmådde, uppriktigt taladt, inte
skilja på "Sjungom studenten" och "Gubben Noak".
Men han höll af, och han beundrade sin vän
Herbert, och han var intelligent — och intelligent nog
att begripa, att det här var fin musik, fast hans öra
ej fullt räckte till att njuta den.
Äfven fröken Beate-Marie var musikalisk. Det
var ett band bland de många, som förenade
kusinerna. Hon vardt också allt vackrare. Anders kunde
timvis sitta och betrakta henne under en quatre-mains
eller en duett. När då Herbert stundom vädjande
såg sig tillbaka öfver axeln, kunde han finna stora
klara tårar i "publikens" ögon.
— Ser du, ser du, log unge grefven mot sin
kusin, ser du? "Orfeus sjöng". — själfve Anders
njuter pärlorna i din strupe eller under dina fingrar.
Anders smilade vemodigt, medan ögonfukten
hastigt torkade. Han hade beundrat Beate-Maries
marmorprofil eller guldglansen öfver hennes hår.
De tre vännerna voro, om inte just oskiljaktiga
som förr, så rätt ofta tillsammans. Det gick
naturligtvis en smula stelare till mellan de vuxna än
mellan de forna lekkamraterna. Lika söker lika, och
Anders var det främmande elementet. Han kunde
ibland finna sig öfverflödig. Och ibland förstod han,
att han egentligen var nödvändig som förkläde.
Fröken Beate-Marie var i all sin förnämitet
fattigt folks barn. Gamle grefven hade ofta måst räcka
systern och svågern en hjälpsam hand. Beate-Marie
hade han tagit sig an från tidigare år. Men hans
egna affärer voro redan så pass invecklade, att han
inte kunnat lyssna till bönerna att bekosta den lilla
sångfågelns utbildning till konstnärinna.
Konsten, konsten, den stora konsten — det var
Beate-Maries stora trånad och stora sorg. Anders
undrade ibland, om hon egentligen höll hälften så
mycket af kusinen som af hans klaver — eller sin
egen röst.
Det var en underlig liten tillfällighet, som afgjorde
kusinernas ställning till hvarandra.
Ett zigenarband hade på några dagar slagit sig
ner strax utanför herrgårdsparken. Gamle grefven
ville omedelbart kört bort dem, men gaf efter för
sina ungdomars förböner. Både Herbert och
Beate-Marie hyste ett slags litterär-romantisk sympati för
vandringsfolket. De besökte lägret och beundrade
främlingarnas underliga, ursprungliga musik. Dé
sökte reproducera den hemma på flygeln och drömde
i flere dygn artistiska zigenardrömmar.
En vacker vårmorgon togo de sig en promenad
genom trädgården och parken. Det var ännu löflös
vår, och temperaturen hade länge varit nyckfull.
Efter häftig värme hade kommit stark köld. Nu
återvände så småningom värmen ... Isstyckena
dansade för andra gången utför bäckfåran. Vattnet
låg .svart och speglade nätet af bruna, svällande
kvistar.
Plötsligt gjorde Beate-Marie en rörelse som för
att vända om mot slottet. Men Herbert, som gjort
samma upptäckt som hon, lade handen på hennes
arm och hejdade henne.
Framför dem, på andra sidan bäcken, hukade en
ung zigenarkvinna. Kläderna hängde i paltor kring
hennes bruna lemmar. Öfver halsen gick en smal
strimma som märke efter ett piskrapp... Den unga
kvinnan hade vecklat ut ett litet bylte, hon burit på
armen. Ett nyfödt barn, som hon nu doppade och
sköljde i den kalla vårbäcken. Små isflak gledo
alltjämt tätt förbi den röda lilla kroppen. Lillen kved
sakta — tills kvinnan åter svepte in honom och
försvann med honom bland parkträden.
— Ack, Herbert, snyftade Beate-Marie: hon hade
igenkänt lägrets unga sångerska, — och Herbert,
det är inte roligt att vara zigenerska längre — —
I nästa sekund fanns det i parken och hela
världen endast två människor. Anders existerade inte.
Han hade också ögonblickligen vähdt sig bort —
vändt hem till sin gård. Han förstod, att han inte
längre behöfdes ens som förkläde.
Herberts och Beate-Maries bröllop firades med
all pomp och ståt. Men Anders, som var marskalk,
gick och såg lidande ut.
- 677 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
