Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 44, den 3 augusti 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MODERN EROTIK,
FÖR HVAR 8 DAG AF ULLA LINDER.
ODÄRN EROTIK! sade hon med en
röst full af ringaktning och ironi,
medan hon lutade sig långt ut öfver
verandaräcket och kastade små
hvete-brödkulor åt de tre stora,
blågrön-skiftande påfåglarna som, i
medvetande om sina praktfulla och
måleriska företeelser majestätiskt promenerade fram
öfver gräsplanen upp mot husfasaden.
— Modärn erotik! Hon! — Det skulle roa mig
att höra det ämnet nagelfaras i en afhandling —
— O, Gud bevare oss! mumlade mannen med det
guldgula pipskägget hastigt nerifrån sin korgstol och
sina rökskyar. Vi ha väl nog af "vrövl" om den
saken.
— Vrövl, ja! sade hon stridslystet. Men inte en
saklig och objektiv behandling, så som ett akade
miskt vetenskapligt ämne tages itu med. Jag menar
inte att jag vill höra det dryftas så, som mr. Bellac
gör det hos Pailleron och inte som hr Rasmussen i
"Camillo Cantori".
— Ni förstår väl, att jag med förtjusning skulle
anmäla mig som opponent, tillfogade hon efter en
paus och slängde en hvetebrödskula med kraft midt
i pannan på den största påfågeln, som visserligen
hajade till men sedan svalde och höll till godo.
Modern erotik! Ordet — begreppet — det är "vrövl"!
För det första är den erotiken inte modärn, och för
det andra är den modärna erotiken inte erotik.–––
Himmel, lägg mig ett lämpligt kraftord på tungan,
så att min vrede må upplösa sig i stillsamma ångor
och fördunsta!
Just då kom det en frisk vindpust nerifrån
parken som förde de långa påfågelsstjärtarna åt sidan
med sådan kraft, att deras ägare ofrivilligt kommo
ur sitt majestätiska lugn och trippade till några små
struttande steg. Samma vindpust medförde också
svalka till den lifliga damens heta panna och
lågande ögon. Hon betraktade leende familjen på
verandan och fortsatte en stund tyst att rulla
hvete-brödskulor.
Sedan började hon igen med muntrare röst.
— Vill Ni höra ett litet reseäfventyr jag hade —
eller rättare sagdt ressällskap! — från Köpenhamn.
Jag hade tagit Gjedser—Warnemiinde och inte
Sassnitz eftersom jag i alla fall måste till
Köpenhamn ett tag för en viss orsaks skull nu på
vårsidan. Nå, ärendet därinne var snart uträttadt. Efter
en dags uppehåll i hufvudstaden vid Sundet var jag
klar att fortsätta resan, och tog elfvabåten på
förmiddagen för att i god tid på eftermiddagen hinna
till mina vänner i Småland som väntat mig ända
sedan förra sommaren.
Det var inte så särdeles många resande på båten.
Påsk hade ju rätt nyligen varit med sin
folkvandring öfver från Skåne till Köpenhamn för
vårmodernas och sommarhattarnas skull. Jag
promenerade hela tiden på däcR, eftersom luften var så mild
och vädret stilla, och under promenaden, betraktade
jag naturligtvis mina få medpassagerare, eftersom
jag intet annat hade att företa mig.
Det var ett ungt par som intresserade mig
sär-skildt.. Jag kunde inte låta bli att följa dem med
ögonen oupphörligt, och så gjorde jag upp för mig
deras lefnadshistoria, lilla kärleksidyll och nuvarande
omständigheter. De sågo bra ut båda. Han var
smärt, rätt lång, med vackra, manliga drag, präktig
hållning-, käck blick, mörkbruna, enligt sista
dandy-modet stubbade mustacher och detta vissa något
som kännetecknar den födde gentlemannen och
militären.
„Ty omisskänneligen var han militär.
Hon var mycket ljus, hvit i hyn, skär på kinderna,
ljusblå i ögonen, smärt och fyllig på en gång, klädd
med en diskret elegans, tailofmade resdräkt,
hyper-modärn hatt, högklackade lackskor och så de där
genomskinliga silkesstrumporna som äro så en
vogue nu.
De sågo gränslöst kära ut båda två. Så där
löjligt men betagande kära som i den första, obrutna,
lifskraftiga ungdomens tid, då omgifningen blir som
luft, och själfbehärskning en svår sak. Alla lade
märke till dem — och smålogo i mjugg. Det
syntes så tydligt, som om de burit sina vigselselattester
på ryggen, och de voro splitter nygifta, i
smekmånadens hetaste kärleksrus.
Bakom den breda skorstenen funno de en smal
liten bänk, där de kröpo ihop som ett par
fågelungar. Hon med ansiktet upp mot hans hals. Nu
var ju inte en tillstymmelse till sjögång, men det
lär ju finnas de som ej tåla propellerdunkandet en
gång och inte kunna åka på spårvagn utan att må
illa. Till dem hörde väl unga frun.
En sneglande medlidsam blick skänktes de båda
af hvarje förbivandrande passagerare, och så log
man, ett litet spydigt, men öfverseende leende.
Jag tänkte mig att de voro danskar, möjligen
schleswigare eller nordtyskar. Säkerligen hade
bröl-loppet stått för någon dag sedan, och nu skulle de
på brölloppsresa upp till Stockholm. "Stackars lilla
fågelpar!" tänkte jag. De brydde sig inte ett tecken
om att folk skrattade åt dem nu, men tids nog kom
väl icke desto mindre den dagen, då kärleken
svalnade af och miste sin fascinerande och förblindande
glans. Och jag tyckte i mitt hjärta att de voro bra
söta, där de sutto på sin lilla bänk bakom skorstenen.
Så förlorade jag dem ur sikte i landstigningens
och tullbehandlingens spännande ögonblick.
Här måste jag göra en bekännelse. Jag hade
tyvärr under denna utländska resa lefvat öfver mina
tillgångar. Ja, hade verkligen — mot min vana det
försäkrar jag — så dåligt beräknat debet och kredit,
att min reskassa nu, då jag hamnade på svensk
botten, bara innehöll några fattiga kronor. Om jag
haft något att förtulla, så hade det blifvit skandal.
Emellertid hade jag begärt att få ett "rek" mig
till-sändt till "Malmö p. r.". Men intet "rek" fanns att
få ut i posthuset, dit jag strax begaf mig efter
landstigningen. Situationen kändes en minut något
pinsam, men därefter öfvervägde jag lugnt och
pas-sionsfritt, gick så resolut bort till järnvägsstationen,
fram till luckan och begärde min biljett, till X
station, tredje klass. Men då jag frågade efter priset,
hörde jag själf att rösten lät rädd. Emellertid
stämde det dess bättre ungefär med min portmonnäs
innehåll, jag fick till och med 3 öre i behållning.
Den tilltänkta middagen — jag hade att vänta ett
par timmar på mitt tåg, — fick naturligtvis
inhibe-ras och tiden tillbringa med att "titta på stan" i
stället. Sedan på tåget hade jag ju inga utgifter,
och stadsbudet vid framkomsten fick tagas på krita.
Då tiden var inne, steg jag alltså gladeligen in i min
kupé, lycksalig öfver att det ingen öfvervikt blifvit.
Vid det ena fönstret sutto ett par välklädda,
grå-håriga herrar midt emot hvarandra och samtalade
halfhögt och ifrigt, framåtlutade och med hufvudena
tätt ihop. För öfrigt var kupén tom. Då slog jag
mig ned vid det andra fönstret och gjorde mig
hemmastadd där. Utrymmet var förträffligt, luften god,
ressällskapet det hyggligaste och stillsammaste man
kunde begära.
Ännu en passagerare kom till, innan vi lämnade
Malmö, en lång, gråklädd dam med ett distingueradt
utseende och en kappsäck som bar en hel del på-
- 693 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
