Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 45, den 10 augusti 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ADJUNKTENS AMERIKAFÄRD.
FÖR HVAR 8 DAG AF K. G. OSSIAN-NILSSON.
MERIKA måtte vara ett märkligt land,
mumlade adjunkten Carlén.
Han hade mumlat, sagt eller tänkt
det många gånger förut. Amerika
var ju ett land, man i Sverige fick
täta påminnelser om. Äfven om
man inte hade släktingar därute,
men det hade Garlén. Han hade
äldste bror i Newyork. Bror Edvin
hade vistats där nu i trettio år, var ledare af en
tvålfabrik och förtjänte grufligt med pengar.
Hur mycket pengar kunde adjunkten inte säga,
ty bror Eddy skröt aldrig — åtminstone inte under
de senaste tio åren. Men hvart år kom det
dyrbara presenter till jul och födelsedagen. Någon
gång också en uppmaning att resa öfver och hälsa
på, en uppmaning, adjunkten regelbundet brukade
småle åt. Hur skulle han få råd eller tid?
Fast nog kunde det varit roligt att råka ende
brodern — ende släktingen nästan: adjunkten hade
förblifvit ogift och kände sig ibland rätt ensam. Det
blef svårare med hvart år — denna sista vår i
synnerhet, då han nästan fasade för den stundande
ferien. Han hade ingen aning om, hur den skulle
tillbringas och fås att gå.
Så kom det sig, att adjunkten Carlén plötsligt
upptäckte, att han nu hade både tid och råd för en
Amerikaresa. Amerika var ett märkligt land —
roligt att ha sett det, innan de blefvo för gamla, han
och brodern. Nu var den ene fyrtioåtta, den andre
femtiotvå...
Adjunkten reste med en tysk linie, Bremer-Lloyd,
för att slippa det rökiga England och få njuta dess
längre af sjöfärden. Han hade haft så brådt att
komma i väg — eller hade bestämt sig så i sista
minuten, att han ej hunnit skrifva och förbereda.
Han nöjdes att kabla från Bremen — ett förfärligt
dyrt telegram, fann adjunkten Carlén.
Ombord trifdes han väl, nästan för väl — för
mycket mat och för litet arbete. För att få någon
sysselsättning vid sidan om promenaderna företog sig
Carlén att öfversätta Apulejus. Han ville med flit
inte tänka på sin största kärlek, Odysséen — den
enformiga Atlanten, af hvilken man såg bra litet åt
gången, var en besvikelse. Homeros "vinfärgade
haf var bra mycket underfullare och intressantare;
hans Okeanos, fastän bara en flod, bra mycket
väldigare än denna vattenöken, som flöt af allt
ångarens måltidsaffall... Då var Apulejus närmare
prosa-tidehvarfvet.
Adjunkten var rätt glad, när han efter
undersökningen och det andra bråket satte foten på kajen i
Hoboken. Underligt nog, syntes brodern inte till.
I stället omringades adjunkten af en massa krapyl,
som erbjöd sina tjänster.
Tjänster? Jag tackar! Som om adjunkten inte
hört talas om bondfångare? Bondfångare och hvit
slafhandel! Den senare gällde visserligen
hufvud-sakligen unga flickor — men ändå!
Åhnej, man aktade sig, se’n man kommit till
U. S. A. Fast man bara var en enkel adjunkt i
grekiska och latin, så var man inte så alldeles
opraktisk ändå. Och dessa människor, som inte ens
kunde tala sitt modersmål... aldrig hade Carlén hört
engelskan så rådbråkad!
Nej, tackar! Det enda adjunkten önskade, var en
bil. En bil? Jaha! Naturligtvis störtade halfva
svärmen i väg för att skaffa honom en bil. Som
om han varit blind och inte orkat se dem själf...
Bara på kif vände sig adjunkten till en helt annan
chaufför, än krapylet föreslog honom.
Först när adjunken satt i bilen, erinrade han sig,
att han glömt lösa ut sin packning. Han måste
klifva ur igen och tillbaka till tullhuset. Där
kostade det en del prat och armbågande — Carlén
märkte, att luften i Amerika gör hänsynslös — det
kostade en del prat och armbågande, innan han fick
ut sakerna.
Tyvärr måste han efter någon tvekan anförtro
dem åt ett par misstänkta figurer i uniform. Han
följde dem emellertid tätt i hälarna och fann, att
farhågor ej varit öfverdrifna.- Uniformskrapylet ville
vankat’i väg till ett hotell, och det kräfde hotelser,
närapå handgripligheter att få dem att vända. Först
när adjunkten viftade med käppen, behagade
slyng-larna foga sig, medan ett smil — eller rättare grin
— förvred deras vedervärdiga ansikten.
När adjunkt Carlén satt i sin bil med sina
koffertar framför och omkring sig, kände han sig ändtligen
trygg. Krapylet hade redan plockat honom på en
massa drickspengar — chauffören gjorde delvis
gemensam sak med de andra. Men sedan chauffören
nu fått adressen, skulle adjunkten snart vara räddad.
Bilen flög... åh, så den flög., adjunkten skulle
njutit af farten, om han inte varit så förargad på bror
Eddy, som kunde bespara honom det här besväret.
Plötsligt stannade bilen. Voro de redan framme?
Ingalunda. De befunno sig framför en väldig
inkörsport. Och här ville chauffören utan vidare lassa
af sakerna och lämna sin passagerare i sticket.
Af hans rotvälska blef det adjunkten så småningom
klart, att porten ledde till en färja — en färja, som
skulle frakta adjunkten och hans saker öfver Hudson
till Manhattan. På andra sidan kunde "you know"
ta en annan bil och så vidare. Idel prejeri, och
adjunkten lät sig inte heller föra bakom ljuset. Han
viftade med sin käpp, och chauffören fogade sig
med ett grin. Efter att ha betalt en liten afgift
rullade de alltså med bil och allt in på färjan.
De foro en stund genom flodens gula, sotprickiga
gröt — adjunkten tänkte på Styx eller Acheron —
och så körde de genom en likadan port upp på land
igen.
Nu voro de alltså i Manhattan, det riktiga
New-York. Asfaltstinkande gator mellan hiskliga
elefanthus, mellan berg af glas och stål... På viadukter
öfver hufvudena rullade tågen fram i svarta sotskyar.
Ur luckor i gatan pustade hvit rök från de
underjordiska järnvägarna, och hvarannan minut måste
bilen vänta för en spårvagn. Gatan var en enda
trängsel af fordon. Gångbanorna voro två svarta
floder af människor. Husen ett enda vimmel af
skyltar, butiksfönster, elektriska trådar... Asfaltenstank
i hettan. Ett klockspel ringde med klämtande,
af-klippta tongångar — som från en boj ute på det
brusande hafvet, när land är i sikte.
Ja, måtte land snart vara i sikte, tänkte adjunkten.
Han fasade vid tanken att ha begett sig hit ut utan
adress att lita sig till...
Nu höll bilen — de hade farit väl en halftimme
— nu höll bilen utanför ett adertonvåningshus.
Carlén tittade upp emot kolossen, begrep ingenting.
I detta virrvarr af skyltar stod ingenting att
upptäcka. Huset var för öfrigt visserligen högt men
föga bredt. Omöjligt att tänka sig, att där kunde
rymma broderns stora tvålfabrik, hans bostad och
så vidare., och så ett dussin andra affärer till.
Adjunkten kände sig så tveksam, att han bad
chauffören vänta, medan han gick upp och tittade
efter. Lyckligtvis fanns där en hiss. Där fanns
också en rad skyltar i vestibulen där han till sin
glädje verkligen upptäckte äfven broderns namn.
Sextonde våningen... jag tackar!
Med en känsla af vidskeplig vördnad klef han in
- 717 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
