Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 49, den 7 september 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
modern var bara ett eko af sin man, den religiöse
lektorn. Skulle Samuel få litet rikligare
musiknäring, fick tanten ta sig af honom. Och det gjorde
hon — med den påföljd, att unge Sam snart gick med
operagriller i hufvudet. Det behöfdes ett maktspråk af
pappa för att — åtminstone skenbart — få dem därifrån.
Det var inte utan, att inte tanten ibland själf
tyckte, att Sam började bli besynnerlig. Han
älskade att förklä sig som ett stort barn, han gick i
en underlig, upphettad teater- och romanluft — blott
desto instängdare, som allt skulle döljas hemma i
hemmet.
Tanten fann sig till sist i faderns maktspråk.
Sam var ju så ung, och några års landtluft kunde
göra hans nerver godt. Men ändå brummade hon
högt och tydligt emot "tyranner". Och hon lofvade
att hålla ögonen på stackars Samuel.
En vacker dag fick hon också höra underliga
historier om "barnets" lif därute i öknen. Sam yrade
om nätterna, hette det, och ibland också om
dagarna — om söndagarna på predikstolen.
Då bärjade sig tanten inte längre. Hon utförde
en gammal föresats. Hon "tog sitt barn till sig".
Det vill säga: hon reste ner i skogsöknen själf och
satte bo för dem båda.
* * *
Snart blef det lektorns tur att höra nyheter.
Han hade redan gjort sin son ett besök och känt
sig — bortskämd stadsbo som han var — helt
beklämd i de låga och fuktiga rummen i
komministerbostället.
Nu skulle allting se så helt annorlunda ut. På en
höjd ett stycke från gården låg en tvåvåningsvilla,
af trä visserligen, men med torn. I villan
reside-rade tant Malin och hennes fosterbarn,
komministern. Med en hushållerska och en sällskapsdam åt
tanten och en betjänt åt komministern.
Samuel skulle vara lika underlig som någonsin.
Om söndagarna kunde han predika, så tårarna
droppade som ett regn i bänkarna. Han mässade så
det klang. Och det fattades aldrig åhörare — eller
åskådare. Ty af åtbörder och allt, af en vana att
sminka sig och bränna håret var det tydligt, att
Samuel trodde sig stå på en scen och utföra en
roll och ingenting annat.
Om hvardagarna fortsatte han kommedispelet
hemma. Han, sällskapsdamen och betjänten klädde
ut sig och spelade opera. Medan tant Malin satt i
sin loge, fläktade med solfjädern och applåderade.
Det var för tokigt alltsammans.
Vidt och bredt ryktades det om komministern, som
spelade teater och höll hof. Ty hof var det att hålla
betjänt och sällskapsdam, kantänka. Hof var det att åka
ut i glänsande ekipage efter tandem och betjänter i
livré på bocken. Men prästerligt var det inte.
Det tyckte snart själfva tant Malin. När det gått
om något år, tyckte hon, att barnet kunde ha lekt
nog. Men det tyckte inte barnet Samuel var mera
än någonsin inne i spelet.1 Och han hade fått
sällskapsdamen med sig.
Sällskapsdamen var en halfgammal ungmö med
en stor, i yrket förvärfvad smidighet. Hon visste
på pricken utforska sina herrskaper, deras nycker
och egenheter. Hon hade snart kommit på det
klara äfven med Samuel Wassers. Sällskapsdamen
spelade, sminkad och pudrad, alla de kvinnliga
operarollerna. Det är möjligt, att hon gjorde det
utan baktankar. Men en gång, då hushållerskan
fått bevista en föreställning, slog den obildade
människan till ett flatskratt och sporde tant Malin:
— Di spelar, liksom di var förlofvade — där fattas
bara gullringarna —!
Tant Malin knyckte på nacken. Men redan nästa
förmiddag foro hon och Samuel på visit till
prostgården. Hon insåg, att det inte längre gick an att
afsöndra sig från den verkliga och bestämmande
publiken.
De fingo det hjärtligaste mottagande. Prosten
Alin var en ungdomsbekant till lektor Wasser. Han
hade mången gång tänkt ingripa — för faderns
skull. Men nu var ju ingen skada skedd. Här satt
pastor Samuel i en trädgård full med
körsbärsblommor, och under ett af de vackraste träden stod
enda dottern, blond och hvit och svagt rosig som
en körsbärsblomma.
Pastor Samuels ögon lyste. Majdofterna kändes
så sköna. Solen var så varm. Jordångan steg.
Syrenerna knoppades. Det var, som om han för
första gången förstått, att naturen kan vara vacker
— att lifvet kan vara ljuft och poetiskt utan smink
och kulisser.
Besöken i prostgården blefvo sedan rätt täta —
ehuru inte så täta, som både tant och prosten och
en blond adertonåring önskat och hoppats.
Teaterfebern brann under pastorns stackars brända lockar.
* * *
En vacker dag på hösten hade tant Malin ett
allvarligt samtal med sitt "barn". Men på alla hennes
böner och föreställningar hade Sam endast en
hufvud-skakning. Operan och sällskapsdamen hade fått
ett fast grepp om hans sinnen.
Då rynkade tant Malin ögonbrynen. Hon mindes,
hvem som brukat kunna leda och böja den
gen-sträfvige — mindes, hvem som drifvit grillerna ur
hufvudet på hennes stackars barn. Och hon tog
på sig en sträng min och utbrast i en ton, som
härmade lektorns så nära som möjligt:
— Du inlägger denna dag till kapitlet om ett par
månaders tjänstledighet. Jag svarar för — jag och
prosten svara för, att din ansökan beviljas. Och du
reser i denna dag på väg till Italien —-
— Italien — ?
– Ja, just Italien — marsch, och stör mig nu
inte längre!
De logo bägge, tanten och hennes skyddsling.
De märkte, att de spelade en scen tillsammans.
Men tantens replik hade gjort verkan. Det bor en
förtrollning i namnet Italien.
Sam Wasser öfverraskade sin tant med att lyda.
Han var nu en gång en lättböjd och lättledd yngling
på trettio år. Han reste...
Ett år gick. Han besåg allt hvad drömlandet har
fagert. Han såg, hur olika dess verkliga kulisser
voro de måladecdärhemma. Han fann att äfven i
operalandet naturen var natur.
Så fick han en telegrafisk kallelse hem. Hem till
tant Malin. Hon låg hårdt sjuk. Han rusade med
kurirtåg till hennes bädd.
Det var en smula skumt i hennes kammare. Hon
såg aftärd och slocknande ut. Han kastade sig på
knä vid sängfoten, och smärtan skar honom som
en knif i hjärtat. Detta var en gång en verklig
känsla. Stackars tant — hans vän, hans enda —!
— Jag testamenterar dig allt mitt, sade tanten, —
med villkor, att du tar afsked från prästämbetet —
— och kastar en blick på min svärdotter. —
Sam upptäckte först nu, hvem som stod gömd
bakom skärmen. Ung Märta hade nyss suttit vid
"svärmoderns" fötter. Hon var blondare och
hvi-tare än någonsin. Men vid de sista orden skiftade
hon färg. Det såg ut, som om körsbärsblomman
plötsligt blifvit ett körsbär.
Ett verkligt och intet operakörsbär. Sam Wasser
fann sig med ens stå med en gammal och en ung
hand i hvardera af sina. Han grät och lofvade. Och
han förstod inte, om han grät af glädje eller af sorg.
- 778 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
