Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 50, den 14 september 1913
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
JULIA HÅKANSSON.
EMMA MEISSNER.
Foto. Bamnqvitt, Stockholm, Kliché} Bengt Silfvertparre.
60 ÅR DEN 4 SEPT.
Efter senaste porträtt.
Fru Julia Håkansson fyllde den 4 sept. 60 år och var därvid
föremål för stor och hjärtlig hyllning icke blott från person-.
ligen närstående utan äfven från de många, som i tacksamt
minne bevara de högtidsstunder af intensiv konstnjutning hon
med så slösande frikostighet skänkt dem.
Julia HåKansson framträdde först sent — år 1886 — inför den.
svenska teaterpubliken men till gengäld fanns i hennes
uppträdande intet af debutantens osäkerhet, hon var den borna, fullt
utbildade konstnärinnan med alla de egenskaper, som
tillförsäkra seger, parade med skönhet, intelligens, temperament mod
och lidelsefull hängifvenhet för det valda lefnadskallet. I rent
tekniskt hänseende upphunnen af andra, kanske öfverträffad af
någon står hon dock som den skådespelerska, hvilken genom
Foto. Jœger, Sthtm, 0 KHcAé: Bengt SVJvertpwné,
INTRODUCERAR TANGO A OSCARSTEATERN
i den senaste operetten.
sin varmblodiga fascinerande konst i högre grad än någon annan
förstått att ingjuta lifvets ande i diktens gestalter, tvingande
åskådaren att känna och lida med dem. Bland hennes förnämsta
roller kunna nämnas Magda i "Hemmet", Anna Hjelm i "Kung
Midas", Nora, Hedda Qatler, Marie Qrubbe o. a.
*
Den nya sällskapsdansen Tango, hvilken med Paris som
utgångspunkt eröfrat hela kontinenten, introducerades hos oss
vid Oscarteaterns premiär den 6 sept. på "Den glade äkta
mannen", där den dansades àf fru Emma Meissner och den unge f. d.
affärsmannen Orvar Björk, tidigare anställd som afdelningschef
hos Nordiska kompaniet i Stockholm. Bada de uppträdande
hade inhämtat sin konst hos den parisiske tangoprof. Dagobert.
SKUGGORNAS STAD. FÖR HVAR 8 DAG AF BO BERGMAN.
ET är en blank och blåkall dag — en
af dessa plötsliga höstdagar som
kunna komma midt i högsommaren
och försvinna utan att lämna andra
spår efter sig än en obestämd ångest
i sinnet, en dof känsla af att det
snart är slut igen med ljuset. Jag
står i Upsala och ser ned för
järn-brogatan. I fonden höjer sig slätten som en kuliss;
det är alltid så i vissa dagrar. På hela gatan syns
icke en människa. Alba longa lyser hvitt och långt.
Klockorna börja ringa, jag vet inte hvarför, men jag
tycker att de ringa öfver alla mina minnen häruppe
och jag begriper inte hvad jag hade här att göra i
denna dag. Ingen känner jag i staden längre, och
jag känner knappast staden själf. Det gamla är
bortsopadt eller undanskjutet. Det-nya har
ingenting att säga mig.
I ett par timmar har jag ströfvat omkring, ensam
och rådvill. Jag har ätit middag på Gästis; det
satt-summa två studenter i den mörka matsalen. De
voro sportklädda och talade nationalekonomi, och
de drucko pomril. På nationen stod allt på vid
gafvel, posten låg kringströdd på ett bord i vesti-
bulen, läderfåtöljerna i stora salen, tidningshyllor
och schackbräden buro ett fint lager af damm, och
en dammkolonn dansade i solstrimman som inte
nådde fram till prins Eugens svarta slottstafla. Jag
rymde och jag kom till Fyris, som trög och lat
strök öfver sjögräset på bottnen, och jag hittade
Flustret, dödt, öfvergifvet, en bikupa utan bin. De
berömda almarna, som susat öfver så många glada
esteter, tycktes sofva i eftermiddagsljuset. En
ensam svan seglade på dammen — men ingen Leda
fanns inom synhåll. Och spårvagnarna rullade tomma,
och de hörde förresten inte till mitt Upsala och
inte heller den lilla löjtnanten som kom ut från
Gillet, det var nya uppfinningar alltsammans,
förbannade nya moder som inte angingo mig,
främlingen, den urmodige...
Och nu står jag alltså, som sagdt, och ser ut
öfver en bit af slätten — slätten som jag först här
lärde mig älska. Molnen kasta sina sopande
flygskuggor och så kommer solen igen; det är vackert,
det ger taflan rörelse, det är det enda som lefver för
min blick. Jag vänder mig med saknad från synen
och går in i kyrkogårdspromenaden, Här börjar det
lida till kvällen, luften grånar, och i de höga kro-
- 793 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:45:35 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/14/0809.html
