Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 52, den 28 september 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
erSS) ¾rtSti«nÖr den *• Vf Htteratur rätt fåtaIi^
grupp toriattare som uppväxt under åttiotalets ve
nombrottstid och genomsyrats af dess Ydéermen
voro födda for sent för att hinna vara med om Æ-
lttSrStH0ra hllerfr^ chan^ment à vue. De b efvo
icke färdiga att debutera, d. v. s. icke
förberedelse-vis färdiga med sig själfva, förrän en litterär
högflod numro tva brutit in med anspråk på att ha satt
de nyss vunna markerna under vatten, delvis
åtminstone Det var ett omslag i väderleken som kunde
forkyla rosten äfven på den bäste. En hel ny
litteratur vaxte upp, hvars upphofsmän visserligen i allt
väsentligt stodo på åttiotalets botten, men i sina
böcker inte låtsades därom. Verkligheten stod för
dem i samma illusionslösa dager som för realisterna
sjalfva, men de läto den vara. Per Hallströms
debutbok hette betecknande nog "Lyrik och fantasier"
Levertins "Legender och visor", Heidenstam gick
med Hans Alienus till antiken, Selma Lagerlöf med
Qösta Berling till den svenska nyromantiken.
Så mycken förnyelse-var mer än hvad som kunde
presteras af den lilla grupp författare hvarom här
talas och till hvilken framför allt hör Bo Bergman
och Hjalmar Söderberg. De hade för starkt och för
nyss tillägnat sig åttiotalets åskådning; den varför
dem kanske framför allt en samling beska och
allvarliga sanningar, som smakade de flesta människor
mycket illa att höra och som man följaktligen inte
kunde upprepa nog ofta. Att de också smakade
förkunnarna själfva rätt illa, var en sak som måste
bäras med manlig resignation. Här har man själfva
källan till Hjalmar Söderbergs patos liksom till Bo
Bergmans inspiration. Man måste skatta lifvet
efter hvad det verkligen går för, man får inte längre
leka med en föreställning hvars falskhet man en
gång genomskådat. Blef man också på så vis
tämligen lätt ekiperad och frös man rätt grundligt i
gråvädret medan de andra gingo omkring i sina tjocka
och varma fördomar, så visste man åtminstone med
sig att man var hederlig karl och så kunde man
åtminstone med godt samvete, göra spektakel af de
andras dumhet. Och frös man rent för mycket,
kunde man också göra vackra vers af sina känslor.
Det mesta och bästa af Bo Bergmans diktning är
just jaglyrik som sprungit fram under den djupt
kända motsättningen mellan den gamla människans
Eden och verklighetens öken, i hvars sand alla fyra
paradisfloderna för länge sedan torkat in.
Hjalmar Söderberg som den minst lyriska och
mest intellektuella af de två blef först färdig. Midt
på nittiotalet kom hans debutbok ut och den
motsvarade i så måtto alla sin författares
förväntningar som den verkligen väckte anstöt. Men
dessförinnan hade en ny katastrof ägt rum i den
litterära världen. Med all sin beundran för det egna
decenniets män, hade dock de båda vännerna Bo
Bergman och Hjalmar Söderberg oförvilladt
fasthållit vid Strindberg som den störste. Han var själfva
prototypen, sanningssägaren, som aldrig väjde för
eget eller andras obehag, han var inkarnationen at
hela den nya tiden, den stora förargelseklippan som
trotsade hvilka bränningar som hälst. Och nu
af-föll han! Tillbad de gudar han förut förföljt och
förföljde dem han förut tillbedt. ’
>Han kom tillbaka, han böjde sin panna,
han slog sig för mannen: jag visaae fel
Hans röst var en dom när han bad att få stanna
i dalen och ärfva sin arfvedel
af nåden från ofvan till alla de snälla
små öken som följde sin gamla skälla*,
skref Bo Bergman och hans ord tolkade bésvikel-
BO BERGMAN.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
sen hos dem som älskat Strindberg och nu imd^
sig se honom utelämnad till fien¾et
Det var sålunda mycket som hade passerat när
¾a¾Jffi °Def ^ Fl, Ut Sitt ^rs^lfk¾
lie Sna wDet Var 5eller ingen de*™tbok i van-
IL ? g’ han var redan en känd man och
dikterna slogo genast igenom. Här fanns icke något
a^ nybörjarens nödvändiga ensidighet, det var en
2Jm¾-Ü}a5s • ^ionomi man mötte och en redan
ni Äad Tskon?tnär- Inflytelserna äro många
vPH^nh°/Va+rCk+e, undandölJas; där finns språklig
påverkan af nittiotalets lyriker, minst dock af Frödikg,
en tydlig böjelse för den Heine’ska versforrKin
som sa lätt lånar sig till dräkt åt en stämning af
tapperi: bekampadt svårmod, och där finns eko af
Kar feldts nya valthornsklanger. Men det hela är
dock prägladt af en alldeles bestärf¾
författarindividualitet. En god dikt af Bo Bergman är icke att
taga miste på: den är präglad af det vackraste,
pär-lemorskimrande vemod, enkel, melodiös och af en
rörande ärlighet i känslan.
Hvad Bo Bergman sedan dess utgifvit i bokform
ar till kvantiteten icke mycket. En samling utsökta
noveller, "Drömmen", och en ny diktsamling, "En
människa". Hans framstående egenskaper som
prosaist torde för öfrigt vara rätt öfverflödigt att
framhäfva för Hvar 8 Dags läsare, hvilka sedan länge
känna honom från denna sida. * Hans prosa
kännetecknas af vederhäftighet utan tyngd, en deciderad
motvilja mot fraser, klarhet och förmåga af mjuk
nyansering. För dessa goda egenskaper har har¾
äfven fått riklig användning som kritiker.
Bo Bergman är som sagdt icke produktiv, men för
författare af hans art kommer det icke heller an
därpå. För dem är dikten lifvets helgdagsstunder,
ögonblick af lycka och makt, då det outtalade och
outtalbara låter gripa sig och blir till uttryck. Han
har flerstädes tolkat den känsla, hvarmed
diktningens sporadiska utbrott fyller honom, men kanske
aldrig vackrare än i dessa rader:
>Jag läser om klockan som sjunkit
i djupet en gång.
Min själ är det rörliga djupet
och klockan min sång.
Min dikt är en klocka på botten
af hafvet som går.
Den klämtar — men ödsligt och stilla
i ödsliga år.
Du darrande klockklang i själen,
jag hörde dig nyss.
En man ligger vaken med våta
kinder och lyss.»
* *
Till slut några biografiska notiser.
Bo Bergman är Stockholmsbarn liksom den ii
dessa rader väl ofta omnämnde Hjalmar Söderberg.
Han är född den 6 oktober 1869 och han har
fràn-sedt en kort sejour i Uppsala där han aflade den
icke så särskildt betungande juridisk
preliminärexamen 1889, varit verksam i sin födelsestad, från 1902
som postexpeditör och efter 1905 som
litteratur-och framför allt teaterkritiker i Dagens
Nyheter-Årtalen för hans böcker äro "Marionetterna" 1903..
"Drömmen och andra noveller" 1904 samt "En
människa" 1908. Sedan 1905 är han gift med
Hilde-degard Hedén, dotter till kontraktsprosten Olof Hedén.
Birger Bœckström.
* 1 detta sammanhang kunna vi meddela att vi f¾Bo
Bergman kommer att äfven under 1914 - liksom under 1913 -
mottaga ett antal noveller, och detta med ensamratt for H. 8 U-
- 818
V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
