Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 52, den 28 september 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
cinationsfenomenen, och nu var jag midt upp i ett
och det var min hustru!
— Har du haft... sådant där förr, före vårt
giftermål, menar jag?
— Nej.
— Vet du om det finns i din släkt?
— Det har jag inte hört talas om. Men, kära
mitt hjärta, inte behöfver du bli så perplex för det
här. Jag har aldrig grubblat på det. För mig har
det varit så naturligt alltsammans. Hvad är det för
märkvärdigt att två människor som älska hvarann
så som .. jag älskar dig, att de också kunna
meddela sig med hvarann utan att precis stå näsa mot näsa ?
Nå, jag lät det hela vara. Jag frågade visserligen
ett par kolleger i saken, men de hade ingenting
att andraga, och eftersom min hustrus hälsotillstånd
blef bättre och bättre lade sig också så småningom
min oro. Jag fortsstte att spela ande åt mig själf,
och det var en ovanligt påpasslig ande, skall jag
säga, en riktig trotjänare.
Det kom en svår tid för mig i mitt arbete. En
epedemi bröt ut i distriktet, och jag gnodde natt
och dag. Länslasarettet var öfverbefolkadt. Under
en månad kunde ingen tänka på någon ordentlig
hvila; jag såg på sköterskorna, de voro nästan lika
hvita som sina dräkter, och de voro beundransvärda.
De gjorde ett hjältearbete. Jag fäste mig särskildt vid
en lång, blond flicka med ett fullkomligt
madonnaansikte. Hon arbetade som en slaf. Men det gick så tyst
och lätt på samma gång. Det var en läkedom bara
att följa hennes rörelser. Hon sväfvade genom
rummen, och när hon böjde sig ner öfver en bädd
för att rätta på kudden eller stödja ett hufvud,
verkade hon på mig som en sannskyldig uppenbarelse
af kvinnan och modern.
Vi talades vid ibland. Hon var klok och god och
med en fond af enkel glädje, som kanske förvånade
mig litet i början, men som bara gjorde henne
mera intagande, mera friskt och varmt mänsklig.
Det blef mig till sist ett behof att se henne. Hon
lyste upp arbetet bara med sin närvaro. Vi voro
slutligen goda vänner, gamla goda vänner. Det
kom den farliga stunden när vi tyckte att vi alltid
kännt hvarandra!
En dag afled en patient på operationsbordet. Det
var en liten gosse på fem sex år. Hon — syster
Qertrud — hade stått och tagit pulsen. När den
plötsligt stannade under hennes finger, såg hon på
barnet först och sedan på mig. Det var en moders
sorg i blicken.
Då förstod jag att jag älskade henne.
Men det blef inte alls någon kärlekshistoria af.
Jag blef tämligen snart herre öfver min böjelse —
åtminstone så pass mycket att jag inte lät henne
få någon aning om den. Innerst i mig satt den
nog kvar. Men vår dagliga samvaro och det
gemensamma arbetet förtogo allt grubbel, och .det var
jag tacksam för — inte minst för min hustrus skull.
. Hon hade blifvit sämre igen, och hon liksom drog
sig undan mig. Långa stunder kunde hon sitta och
stirra på mig, men när jag såg upp, när jag tvangs att
se upp, vände hon alltid bort ögonen. Om jag frågade
hur det var med henne, fick jag alltid "bra" till svar.
— Men trött? Du är trött, inte sant?
— Litet kanske.
I själfva verket orkade hon nästan ingenting.
Husets göromål blefvo henne likgiltiga. Det kunde
nu hända att jag fick vänta på både det ena och
.andra utan rimlig orsak. Jag märkte att något
fattades i det hela, men kunde inte säga hvad. Och
|ag led af att se min hustru så olik sig.
En kväll såg jag att hon gråtit. Hon vill inte ge
skäl, skakade bara på hufvudet, det var ingenting
hon var bara inte riktigt kry.
— Men hvad är det? Du kan väl åtminstone
svara mig.
— Det är det, sade hon, — att jag tror inte du
är min längre.
— Hvad är det för dumma tankar!
— Jag hör dig inte mera! •
— Hör?
— Du kommer inte, innan du kommer. Det är
slut. Och hvarför? Jag är ju densamma. Så är
det du som är förändrad. Din tanke är inte hos
mig. Det är en månad nu sen du för första gången
steg in utan att jag visste af det...
I en blink såg jag den där operationsdagen för
mig. Det var också en månad sedan. Men högt
sade jag:
— Du är sjuk, min vän.
Min hustru smålog bara. Jag kan inte glömma
hennes leende.’ Det var ingenting bittert i det, men
heller intet tvifvel om att hon fått visshet.
Hon dog inte på kuppen. Och dock lefde hon
aldrig riktigt upp efteråt. Vårt äktenskap blef inte
olyckligt; det blef bara något annat än hvad det
kunde ha blifvit -• och det är väl så med de flestas,
tänker jag.
–––— Doktorn tystnade och rullade ihop sig
som en igelkott i soffhörnet. Hans ansikte syntes
inte i skymningen. Han svalde ett par tag.
In-geniörn hade också något i halsen. Men så kom
värdinnan och räddade situationen.
— Nu är det en smörgås, om herrarna behagar.
Sveriges första
allmänna
odlaremöte öppnades
den 20 sept. i
Viktoriasalen i
Stockholm.
Mötet som utlysts
dels för att
sammanföra landets
småbönder till
dryftande af
gemensamma angelägenheter,
dels för att söka
[á till stånd ett
hela riket
omfattande förbund
med uppgift att
tillvarataga det
mindre
jordbrukets intresser»
rönte liflig
tillslutning af
landt-män från skilda
delar af landet.
Bland
deltagarne märktes
jätten från
Tara-sjönäset, nybyggaren Elias
Salomonsson,
hvars brytning
af mark på
norrländsk kronojord så lifligt
kommenterats i
dagsprässen.
H. 8 D» STOCKLIOLMSFOTOGU i F.
ELIAS SALOMONSiSON, den norrländske
nyodlaren från Tarasjönäset, hvilkens
vedermödor tillfölje lagens bokstaf om
odlingsarbete uppväckt deltagande öfver hela landet.
F. n. i Stockholm dit han inbjudits för att
äfvenar a odlaremötet.
820 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
