Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 1, den 5 oktober 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
utan uppgaf partiet som hopplöst. Seeraren reste
sig glad och nyter och gick sin väg.
Nu, då partiet var slut, kunde jag inte neka mig
den lilla grymheten att artigt visa den slagne det
drag, med hvilket han kunde ha räddat sitt skinn.
— Verkligen ? Ja visst! Och han slog sig för
pannan och okvädade sig själf med alla de
invektiv, som en schackspelare i ett dylikt dystert
ögonblick aldrig skonar sig själf för: nöt, fä, idiot!
— Ni öfverdrifver, sade jag. Den som sitter
bredvid och ser på ett parti har ofta lättare att se
det rätta draget än den som är midt inne i spelet.
Och jag är viss om att er motspelare inte heller
såg draget, i så fall skulle han inte ha nekat sig
det nöjet att påvisa det, sedan ni redan hade
uppgifvit spelet.
— Nej, naturligtvis, svarade han — för resten,
det här partiet skulle jag egentligen ha vunnit!
Ack, herr doktor, ni skulle ha sett ställningen för
tio minuter sedan, strax innan ni kom! Behagar
ni ett parti?
— Gärna, svarade jag. Men jag är inte doktor.
— Är det möjligt? Hvad är ni då?
— Bokhandlare.
— Ah — så gissade jag alltså ändå rätt på sätt
och vis! Och hvilken nationalitet?
— Isländare, drog jag till med. (Ty jag tänkte,
att jag kanske kunde komma att förlora partiet, och
i så fall behöfde han ju inte veta att jag var svensk).
— Högst intressant!
Vi började spelet. Partiets förlopp kan jag
lämpligast karaktärisera med samma ord som min
motspelare hade begagnat om sitt förra parti: jag
"skulle" egentligen ha vunnit det, men han vann det.
Hans seger hade den verkan, att han tycktes fatta
sympati och intresse för mig. Plötsligt halade han
upp ett enormt visitkort ock räckte mig det. Jag
läste:
HENRY R. HOUSTON-MAYER
Qrafolog. Institut, Leipzig 5. Box 42.
Jag låtsades söka efter ett visitkort men fann intet
och improviserade ett namn ur Havamal.
Hr Houston-Mayer fiskade upp en reservoarpenna
ur västfickan och räckte mig den:
— Jag är grafolog, som ni ser, sade han. Om
jag blott en gång haft ett skriftprof af en viss
handstil till undersökning, igenkänner jag den sedan
ögonblickligen bland tusen, bland tiotusen. Jag läser
människors karaktär, deras vanor och böjelser, ur
deras handstil. Jagjäser deras lif — hufvuddragen
af deras förflutna och af deras tillkommande. Jag
läste en gång i en mans handstil, att han var en
hvad man kallar korrekt och till och med litet
egenrättfärdig person, som minst af allt trodde sig själf
vara i stånd att begå ett brott — och som dock
skalle begå ett brott! Det är sex år sedan dess.
För tre veckor sedan begick han brottet! Vill ni
inte ha den artigheten att skrifva något på
baksidan af detta kort — hvad som helst, på ert eget
språk, som jag inte förstår, eller på hvilket språk
som helst: jag tar skriftprofvet med mig hem, jag
underkastar det en noggrann undersökning; i
morgon vid den här tiden kunna vi ju träffas här
och ta ett parti schack — jag är skyldig er
re-vanche! — och sedan lämnar jag er en utförlig
karaktäristik, gjord på grundval af ert skriftprof.
Om ni finner karaktäristiken träffande, kan ni betala
mig 5 mark om ni vill, i motsatt fall — ingenting!
— Herr doktor, svarade jag (jag hade märkt att
uppasserskan kallade honom så) — för det första
kommer jag troligtvis att resa till Dresden i
morgon bitti och måste alltså tyvärr afstå från ett re-
vancheparti. Men för det andra: ni känner mitt
yrke och min nationalitet, det är redan något; ni
har sett mig och talat med mig och till och med
spelat schack med mig, det är ännu mera; och om
jag finner er karaktäristik träffande — hur skall jag
då kunna veta att den är grundad enbart på min
handstil?
— Ack, herr doktor, svarade han — ni har
tydligen ingen aning om att grafologien är en
vetenskap! Det är mycket sannt att jag på grund af de
omständigheter ni nämnt redan kan ha bildat mig
ett svagt och opålitligt omdöme om er karaktär.
Men så snart jag har en enda skrifven rad af er
hand till undersökning håller jag mig enbart till den:
det lilla jag på förhand visste eller trodde mig veta
om er försvinner ur min föreställningskrets; jag
rannsakar skrifttecknen och lyssnar till deras
vittnesbörd, och till intet annat! Men — eftersom ni
skall resa till Dresden
Han lade sorgset sitt flintskalliga,
smutsrödskäg-giga hufvud på sned och såg på mig med bedjande
ögon — det ena var för resten ett emalj öga.
Jag såg på min klocka, och vi skildes under
manifestationer af oerhörd högaktning.
II.
Jag reste nästa morgon, men inte till Dresden utan
till Thiiringen, och genom ödets och
kommunikationstabellens outransaklighet hamnade jag i en
liten håla vid namn Saalfeld. Det är en liten stad
på 12,000 själar, eller kroppar om man så vill, och
det är ingenting märkvärdigt hvarken med staden
eller invånarna. "London har tre millioner invånare,
mest narrar", skref en gång för många år sedan en
berömd engelsman, och med en liten förändring i
sifferuppgiften skulle han kanske ha sagt detsamma
om Saalfeld. Men jag fann omgifningarna vackra
och slog mig ner där tills vidare. Och värden på
mitt hotell var åtminstone ingen narr, ty han var
sitt eget factotum, portier och kypare och värd i en
person och uppbar i sina olika egenskaper både
hufvudlikviden och olika sorters drickspengar.
Invånarna i Saalfeld tycktes ha en formlig mani
att gifta sig: bara på mitt hotell hölls det bröllop
minst ett par gånger i veckan. Att det var bröllop
och inte födelsedagsfester eller andra jubileer kunde
jag se bland annat på serveterna: de voro brutna i
form af två fåglar som kysstes. Det skulle väl vara
dufvor, men det var mera likt ankor.
Och naturligtvis fanns det också i denna afkrok
af Thiiringen en "Schwedenhiigel", en
höjdsträckning litet utanför staden, där Johan Banér en gång
i tiden hade slagit läger med sina svenska och
finska bondpojkar och sitt ytterst blandade sällskap i
öfrigt. Och naturligtvis fanns det en gammal kyrka,
ett gammalt rådhus, ett par gamla stadsportar och
en gammal borgruin — men alltsammans andra
eller tredje klass, ingenting jämförligt med de gamla
städer som turisterna ha "skyldighet mot sig själva"
att se. Och mer än allt detta intresserade det mig
under mina vandringar att se, att bönderna i stadens
närhet begagnade sina kor som dragare. Det har
jag aldrig sett i Sverige. Och något som jag heller
aldrig har sett i Sverige är tröskning med slaga;
redan i min barndom — för trettio år sedan! — såg
jag aldrig annat än tröskverk på logarna. Slagan
trodde jag var ett redskap som numera bara fanns
på Nordiska Muséet och liknande inrättningar. Men
i Saalfeld fick jag se slagorna i verksamhet — en
dag i slutet af juli kom jag förbi en loge, dörrarna
stodo öppna, och åtta gamla kärringar tröskade säd
med slagorna i högsta hugg! Det såg hvart ögon-
- 10 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
