Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 4, den 26 oktober 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS EKHOLM.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Meteorologien som vetenskap kan visserligen
räkna sina anor ända från Aristoteles och firade
som öfriga naturvetenskaper sin renässans redan på
1600-talet, men är i sin modärna form som
väderleks/ära en af de yngsta. Som sådan gör den
väderlekens växlingar i tid och rum till föremål för
vetenskaplig undersökning, medan den äldre
metero-logien hufvudsakligen sysselsatte sig med att
efterforska de konstanta medelförhållanden, som äro
oberoende af väderlekens tillfälliga växlingar (hvad
man numera kallar klimatologi). Förutsättningen
för en väderlekslära af detta slag var på grund af
de med dess undersökningsmetoder förenade dryga
kostnaderna, att den skulle kunna praktiskt
utnyttjas, och denna förutsättning fanns för handen först
då den elektriska telegrafen möjliggjorde ett snabbt
utbyte af väderleksobservationer, så att
väderleksutsikter och stormvarningar kunde åstadkommas
med tillhjälp af synoptiska kartor. Den första
synoptiska väderlekskartan i egentlig mening såg
dagen först den 11 sept. 1863. I de skandinaviska
länderna voro norrmannen Mohn, dansken
Hoffmeyer och svensken Hildebrandsson föregångsmän,
ehuru Sverige ej förr än med 1873 års början
erhöll en särskild meteorologisk centralanstalt. Först
på 1890-talet fick denna emellertid sin tjänst så
utvidgad, att den blef af större betydelse för
allmänheten. Den man, som haft hufvudsakliga förtjänsten
af den svenska väderlekstjänstens senare
utveckling, har varit amanuensen, d:r Nils Ekholm.
Nils Gustaf Ekholm är född i Smedjebacken i
Dalarna den 9 okt 1848, son till apotekaren
därstädes, sedermera fabrikören Nils Petter Ekholm
och hans maka Kristina Ulrika Forsgrén. Efter
mogenhetsexamen i Norrköping 1868 blef han 1869
student i Upsala. Han aflade därstädes filosofie
kandidatexamen 1876 och licentiatexamen 1887 samt
förvärfvade 1889 filosofisk doktorsgrad. Han hade
redan vunnit högt anseende som meteorologisk
vetenskapsman. Allt sedan 1876 hade han varit
anställd som amanuens vid Meteorologiska
observatoriet i Uppsala och här kommit under H. H.
Hildebrandssons intresserade ledning. Redan 1882-83
hade han varit chef och en af de vetenskapliga
ledarne för den på L. O. Smiths bekostnad utsända
svenska fysisk-meteorologiska expedition, som
öfvervintrade vid Kap Thordsen på Spetsbergen och
gjorde en mängd värdefulla iakttagelser. I
redogörelsen för densamma, som utkom 1887—89,
författade Ekholm utom den historiska inledningen de
meteorologiska och astronomiska afdelningarne. I
detta arbete liksom i de tillsammans med K. L.
Hagström utgifna afhandligarna "Mesures des
hau-teurs et des mouvements des nuages" (1885) och
"Molnens höjd i Uppsala under sommaren" (1887)
framlade han noggranna mätningar af molnens höjd
och hastighet, hvilka hörde till de tidigaste, som
öfverhufvud blifvit utförda. Härtill slöto sig vidare
synnerligen värdefulla arbeten rörande
bestämmandet af luftens fuktighetshalt, af hvilkas resultat en
del offentliggjordes i gradualafhandlingen 1888.
Denna hade ock till följd Ekholms kallelse till
docent i meteorologi vid Uppsala universitet samma
år. På denna plats stannade han emellertid icke
länge. Redan 1890 blef han nämligen t. f. amanuens
vid meteorologiska centralanstalten och inträdde
därmed i den praktiska väderlekstjänsten.
Framgent fortsatte han emellertid sitt vetenskapliga
forskningsarbete. Det skulle föra för långt att här i
detalj redogöra för alla de afhandlingar han inom
meteorologiens skilda grenar offentliggjort. I korthet
må blott omnämnas hans viktiga undersökningar
angående den afvikande riktning från den [-ursprung-l}P^som-] {+ursprung-
l}P^som+} vindarne erhålla genom jordens rotation,
(1889-94) och hans studier öfver de s. k. isodenserna,
d. v. s. de linier på väderlekskartorna, som angifva
de punkter på jordytan, å hvilka atmosferen har
lika täthet. Hvilket värde man i fackmannakretsar
tillmätte dessa forskningar, framgår däraf, att
Ekholm redan 1892 kallades till hedersledamot af Royal
meteorological Society i London. Vidare bör erinras
om hans intressanta uppsatser i Ymer om Sveriges
temperaturförhållanden jämförda med det öfriga
Europas samt om klimatets ändringar i geologisk och
historisk tid. Slutligen har han under samarbete
med Svante Arrhenius utfört betydande arbete, om
månens inflytande på jordens elektriska tillstånd,
om månens inflytande på polarskenen och åskan,
om polarskenens och åskans 26-dagars-period m. m.,
till hvilka ytterligare äro att lägga studier rörande
himlakropparnas energiförråd, temperatur och
strålning, solverksamhetens periodicitet,
lufttrycksvariationerna och -deras relationer till de högre
luftlagrens temperatur o. s. v. — Som bekant var han
äfven en af deltagarne i Andrées nordpolsexpedition
i ballong 1896, hvilken ju icke hann längre än tilf
Spetsbergen, då vindförhållandena förbjödo
uppstig-ning. På grund af de undersökningar af ballongen,
Ekholm under sommaren utfört, påyrkade han
bal-longmaterielens förbättring, och då Andree var af
annan åsikt, fransade han sig deltagande i nästa års
expedition, hvilken som man erinrar sig fick en
olycklig utgång.
För den stora allmänheten har Ekholms
praktiska gärning i centralanstalten emellertid haft den
största betydelsen. Tack vare i främsta, rumm et
honom ha metoderna för de telegrafiska
väderleksmeddelandenas bearbetning i hög grad fullkomnats,
och allt flera och fullständigare väderlekstelegram
från in- och utland anskaffats. Från och med juli
1890 uppritades på grund af morgontelegrammen
tre synoptiska kartor, en för föregående afton och
två för morgonen, den ena åskådliggörande
lufttrycksfördelningen, vindarne och väderleken, den
andra luftens täthet och fuktighet. Sedermera
ersattes sistnämnda karta genom temperaturens
införande å de förstnämnda kartorna samt (från 1903)
af isallobarer, som i de flesta fall jämte isobarer,
vindar och väderlek ge bästa upplysningen om
instundande väderlek. Då den nuvarande metoden
för väderleksförutsägelser kräfver en mycket stor
samling fullständigt utarbetade väderlekskartor från
de föregående åren, nedlades på framställandet af
dylika ett mycket stort arbete, som hufvudsakligen
utfördes af Ekholm, så att anstalten nu för sitt
område äger en fullständigare samling af sådana
noggranna Kartor än något annat institut. På Ekholms
initiativ organiserades slutligen från september 19C5<
en särskild stormvarningstjänst, om hvilken utan
öfverdrift kan sägas, att den redan förebyggt
förlusten af hundratals, kanske tusentals fiskares och
sjömäns lif. Också har tacksamheten för
stormvarningssignalerna bland kustbefolkningen varit lika
stor som allmän. Om allmänheten i öfrigt stundom
är missnöjd med d:r Ekholms
väderleksförutsägel-ser beror det nog mest på förbiseende af, att
dessa vid ombytlig väderlek icke kunna sträcka sig
mer än ett dygn framåt.
Ekholm vann 1902 befordran till — ordinarie
amanuens! I detta hänseende har han fått dela öde
med Oscar Montelius, hvars officiella ställning ända
till hans sextiofjärde är var amanuensens. Det
skall vara Sverige, som har råd att på det sättet
belöna sina framstående män.
- 50 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
