Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 5, den 2 november 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR S DAG
^fUr fotograf i. KlicM: £fÜ£< Si^versparre.
ENGLANDS NYE LORDOFVERDOMARE, SIR RUFUS
ISAACS. Vid sir Rufus (*) sida går hans efterträdare sir
John Simon
Attorney
general sir Rufus Isaacs
har, efter lörd Al-
verstone som
trädt tillbaka från
ämbetet, utnämnts
till
lordöfverdo-mare för England,
den högsta
värdighet en engelsk
jurist kan
Den nye
lord-öfverdomaven har
en mindre vanlig
lefnadsbana
bakom sig. bon till
en handlande i
London och af
israelitisk börd
kom han som
yngling till sjös,
misslyckades
sedan som
börsspekulant, ägnade sig
åt juridiken och
blef efter hand en
af bnglands mest
bemärkta och
aktade sakförare.
År 1904 inträdde han i engelska parlamentet dar han genom
sina omfattande kunskaper, sin stora begåfning och rättrådighet
kommit att intaga en synnerligen framskjuten plats. Förra året
inkallades han såsom medlem af Asquith’s kabinett,
% • *
Den tyske författaren Gustav Frenssen, för svensk publiV
mest känd genom sin roman "Jörn Uhr, har i dagarne fyllt 50 år
Frenssen har vid upprepade tillfällen nämnts bland kandidaterna
till det litterära Nobelpriset
Efter portratt. slUihé! gfgg* Stljvenpaim.
GUSTAV FRENSSEN, den berömde tyske
författaren, 50 år den 19 okt.
nas låga register 1 första aktens religiösa ceremoni,
hur violoncellerna sjunga i Aidas uppgörelse med
sin fader; hör det heliga allvar som.susar genom
orkestern, då ridån går upp öfver Nilens
månbe-lysta vatten. Musiken ger där en förnimmelse af
torr, het ökenluft, dödsstillhet och en förunderligt
urgammal, hemlighetsfull egyptisk kultur, som jag
ej kan tänka mig återgifven på ett snillrikare
sätt.
Äfven denna opera var skrifven på beställning, på
anmodan af Khediven af Egypten, för att gifva ökad
glans åt den stora fest, som ägde rum i Kairo 1871
i anledning af Suezkanalens öppnande. Premiären
blef en väldig seger för Verdi. Han gick vidare på
sin nya väg och skref ett requiem öfver Manzoni,
hvilket jämte Alda bildar öfvergången till den
hy-permoderne Verdi, Othellos (1887) och Falstaffs
(1893) kompositör. Hur Verdi kunnat skrifva dessa
operor vid respektive 74 och 80 års ålder, är helt
enkelt ofattligt. De beteckna ju den högsta höjden
af hans skaparkraft. Genom Othello går från
början till slut en ström af lidelse, så brännande och
våldsam, att ingen annan opera kan uppvisa ett
motstycke. Allt är därtill buret af sublim patos
och största konst. Särskildt tänker jag härvid på
första aktens stormiga scener och framför allt på
deri underbara episoden under dramats senare
förlopp, då Jago skämtar så grymt med den intet ondt
anande Cassio och Othello bakom pelaren vrider
sig i helvetets alla kval. Där synes mig Verdi
utveckla en symfonisk konst, som på intet sätt står
tillbaka för de förnämsta mozartska operapartituren.
Verdis konstnärspersonlighet är en bland de
originellaste och själfständigaste, som musikhistorien
har att uppvisa och den utvecklingsförmåga,
hvarom hans långa lifsgärning bär vittne, är enastående.
Under hans första skede var nog Meyerbeer den
närmaste förebilden, men Verdi gick mer och mer
in i sig själf, till allt större själfständighet. De
tyska musikskribenterna vilja naturligtvis med all
gewalt ha honom till Wagners lärjunge, men jag
tror att man åtminstone i Verdis musik fåfängt skall
söka något om Wagner påminnande drag. Snarare
skulle det då ha varit en del af Wagners
reformatoriska konståskådningar, som Verdi assimilerat,
fast det i så fall skett på ett sätt, som gjort dem
till hans eget kött och blod.
I Falstaff närmar sig Verdi flerstädes
kammarmusikens rågångar genom det fina och förnäma
detaljarbetet. Han skämtar, ler och svärmar som en
yngling allt under det han spinner den skönaste
väfnad af öfverlägsen kontrapunktisk konst. Till
slut tar han afsked med en fuga, där alla
uppträdande bära fram mästarens sista visdomsord till
mänskligheten: allt i denna världen är endast skämt
och gyckel! Gomorron mitt herrskap! Han glömde
alldeles bort att göra som så många andra gjort,
då de blifvit gamla och fått känning af grafvens
svåra pustar: att besinna sina synder, leta fram
psalmboken och säga halleluja. Han log i stället åt
det underliga lifvet ett satiriskt men godmodigt löje.
Döden träffade honom i Milano 27 januari 1901.
- 75 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
