Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 6, den 9 november 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VILHELM VON BRAUN.
Den 8 November blir det
hundra år sedan han kom till
världen på det ruckliga lilla
kompanichefsbostället, därden
urgamla svenska nöden så
trofast stod på post kring de
gråa timmerknutarna, där
hafren växte tunn och ynklig
på de mödosamt odlade
sandjordsplättarna och där de
svarta, tungsinta skogarna
bildade barriär mellan den
lilla krushåriga, mörkhyade £
junkern och det stora
kungariket, där han omsider skulle
göra så många tokerier, så
många verser, så många
skulder och så manga bålar. Där
han skulle kuska omkring på
hvarje herregård, förälska sig ’
i hvarje fager tärna, finna en
vän för lifvet i hvarje kam- ^
rat och till slut få ett namn,
om inte bland de store dik- C
tarne, så dock bland dem, d>
som aldrig glömmas. h
Flerfaldiga gånger har jag "
stött ihop med honom. — ^
Hemma på landet hade vi en ^
uråldrig skogvaktare, f. d.
fanjunkare, som brukade
hjälpa mig att ro drag och sätta
ståndkrokar, en hedersknyffe 1, hvilken höll jakt och
fiske för de enda sysselsättningar, som voro
människan värdiga. Denne hade varit hans svåger, men
kunde aldrig förmås att yttra sig i saken, att
Komma med den allra obetydligaste biografiska detalj.
Då voro de mycket mindre förbehållsamma, de
skarhyade gamla damerna, med mössor af violetta
sidenband och spetsar, hvilka gärna berättade om
landshöfdingebalerna i Linköping, där löjtnant von
Braun, tjock och svart och svettig, jämte alla de
andra kavaljererna med tupé, polisonger och blåa
frackar med smala skört "och stora blanka knappar,
dansat med dem, så att de hade hål på de hvita
sidenskorna, då de åkte hem i sina sufflettslädar.
Jag har en anteckning från hästmålaren,
öfverstelöjtnant John Arsenius, hvilken visst kände alla
människor. Dessutom var han ju landsman med
Braun, eftersom båda voro västgötar.
En dag, i förra hälften af 50-talet, då han ätit
middag på Fenix i Stockholm, fick han på kaféet
se den välbekanta gestalten i en soffa och
ombads att slå sig ned.
Braun berättade, att han hade ett ärende ut till
Karlberg och frågade Arsenius om han hade lust
att göra sällskap. Hvartill denne jakade.
Följaktligen gingo de till droskstationen vid det
närbelägna Adolf Fredriks torg. Men på Brauns
anmodan att köra dem till Karlberg, svarade
åkaren tvärt:
— Det skulle väl f-n köra åt herrn, som aldrig
betalar!
Kamratens anbud att lägga ut det lilla beloppet
ville Braun emellertid inte höra talas om, utan
man slog Karlbergsfärden ur hågen och följdes åt
till Vattugatan, där den vackre unge husarofficeren
bodde som ogift.
De kommo att tala om Boråsiaden. Braun fick
papper och panna och skref af den långa dikten
utantill från början till slut. Arsenius bevarade
ännu detta prof på skaldens märkvärdiga minne.
Så sutto de och sprakade tills klockan led mot
nio, då Arsenius beklagade
att han måste köra af sin
gäst, emedan han var
bortbjuden på bal.
— Hvart skall du då ta
vägen?
— Jo, till exellensen Due.
— Fy f-n, umgås du med
sådant folk, fnyste Braun* och
lommade af.
Ehuru ju ännu några år
återstodo af hans tämligen
nyckfulla jordevandring, hade
skalden burit prägel af
för-p**f fall och vårdslöshet, hvilket
väl framträdde så mycket
bjärtare vid sidan af den
elegante Arsenius.
Nu hafva de väl brutit upp
alla vänner och kumpaner
till den burdust gladlynte,
mjältsjukt sorgmodige
sångaren. Dock, ännu förra året
lefde hon kvar, hans sista
svärmeri, fröken Maria
Elisabet Glassel, hvilken,
nittiosex år gammal, afled i
Stockholm den 8 mars 1912,
sedan hon i långliga tider
innehaft en silkesaffär1 på
Vesterlånggatan. Mot slutet af
sin fyrtiosexåriga lefnad
vistades Braun tidvis i Lidingö- och
Djursholmstrakterna, hvars fagra scenerier tilltalade honom
lifligt. Ofta gäst hos den gamle
Stockholmsköpmannen Nils Wilhelm Renckner — firman Renckner
& Björck -, sammanträffade han där med
fröken Glassel, hvilken trots sina påbördade
emancipationstendenser, tyckes hafva tilltalat honom.
Vid utredningen af den gamla damens bo hittades
ofvanstående handskrift af "den sig så kallande Brna,
som sedermera älskvärdt öfversändes till min
autografsamling,
en liten dikt,
hvilken i
olikhet med det
mesta af hans
hand, aldrig
publicerats.
Det är ingen
stor poesi,
men på
hun-draårsdagen
är det
kanske ändå
inte ur vägen
att framlägga
detta lilla
gulnade, men så
länge och så
omsorgsfullt
förvarade blad
ur diktarens
lefnadssaga.
Mari Mihi.
EN AF DE
RESTAURERADE
GAMLA
VA-PENSKOLDAR-NE I MARIA
KYRKA I
STOCKHOLM
Epitafium öfver
Albrecht
Linden-creutz.
H S,f)»- SlOCKJWLM&FOlOGrAF
- 94
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
