Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 9, den 30 november 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Forts• fr sid. 138.
bli trott på ämnet; men log gjorde hon ändå,
möjligen af yrkesvana.
— Tänk, att ni är så nyfiken! Det trodde jag er
knappast om — ni ser ju rätt stadig ut — — och
så bröt skrattet löst igen, ett skratt så smittande
hjärtligt och uppsluppet, att frågaren tvangs att le med.
När skratlreprisen var öfver, kom en medelålders
dam för att likvidera. Hon hade setat långt inne i
ett hörn, så att de två vid disken inte lagt märke
till hennes närvaro. Rätt bak i den lilla runda hatten,
som missklädde betydligt, satt ett par ensamma
iånga, vippande fjädrar, i någon stark kulör, och så
bar människan stor fjäderboa. Hon fumlade en god
stund nere i en liten väska, fick slutligen upp en
liten portmonnä, ett verkligt petitexemplar, där en
tvåkroria bestämdt inte hade gått ned. Tummen
och pekfingret borrade mödosamt nere i trängseln,
och slutligen lyckades det verkligen att få upp i
dagen en 25-önng.
— Varsågod!
Den betalande sneglade åt sidan med en
obehaglig kastblick först öfver disken och därpå hän emot
mannen med hatten. Ändtligen gick hon.
Hufvudet knyckte och de båda ensamma fjädrarna
dallrade indigneradt. På knarrande, högklackade chevrå
trippade hon i väg; antagligen kände hon nog fyra
ögon i nacken på sig, det syntes åtminstone så.
Ett sista försök, tänkte mannen, som, han förstod
ej hvarför, blifvit smittad af det här ämnet.
— Nåå? — — Han såg på henne med frågan
spelande i kisande ögon.
— Det var ingenting — hon strök under — inte
ett dugg.
— Jaså, verkligen inte.
Han såg stort på henne ett par ögonblick. —
Präktig kvinna, tänkte han. Stor och solid. En
begynnande liten dubbelhaka gjorde sig riktigt bra
ihop med det öfriga.
— Nåja, så var det väl ingenting då! — Det var
kapitulationssignalen. Han gaf tappt.
Hon hade vändt sig om från disken mot en hylla,
där hon ordnade med några blommor i en vas —
några hänghufvade dalior, som inte hade lång tid
kvar. I en snabb vändning fick hon handen upp
mot kinden och strök bort något, som bestämdt
inte hörde samman med skämtet och skrattet och
som hälst inte borde synas.
— Ja, då får jag väl
— Gud vet hvad han ämnade komma med för
en banal replik, då han just kom att få syn på
hennes snabba handrörelse mot kinden, och tystnade,
tämligen skamsen.
Hvad rätt hade väl han att stå här och envisa sig
in uti hennes privata lif, i hennes tysta sorger! Ett
stundens infall blott, litet tidsfördrif för att fylla ut
en tråkig eftermiddagsstund! Hvad verkligt intresse
hade han af det hela? — Ingenting alls.
Han kände sig dum och öfverflödig. För att
komma in på något, som kunde utgöra en lämplig
öfvergång till afskedsrepliken, hvilken han nu
hjärtligt önskade få utsagd så fort som möjligt, hostade
han, såg på klockan, och med ett brådskande,
fram-mumladt "åh sjutton" knäppte han öfverocken.
— Redan fem, mumlade han som fortsättning på
monologen.
Nu hade han hatten på, det fattades bara ett "tack
och adjö" eller dylikt, då ett par ynglingar i
skol-mössor kommo instormande och i ett andetag
begärde kaffe och cigarretter.
— Jaha, så gärna!
Hon nickade och log mot de inträdande — log
riktigt vackert och varmt, kanske också en smula
moderligt. En kaféägarinna, hon måste ju le emot
kunderna.
Efter fotogrf MATSALEN. KlicM, JSengt Silfversparre Bjr„ fnfnor„„ VID STORA SPISELN.
- 140 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
