Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 11, den 14 december 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROSOR.
FÖR HVAR 8 DAG AF lf. G. OSSIAN-NILSSON.
]ADORKESTERN spelar
sista eftermiddagsnumret —
en vals — och tonerna
trippa och sväfva utför den
gröna sluttningen, där
badhotellet ligger uppklifvet.
Samtidigt börja
middags-kotterierna bryta upp.
Rabatt efter rabatt af
hvitklädda badgäster upplöses och
sprides utför’ trappor och
gångar på väg mot stranden.
Stämningen, som en stund varit rätt hög,
förefaller nu så där lagom lyftad. Pratet och skratten
dämpas, de klinga musikaliskt mot bakgrunden af
tonvället, alldeles som i en melodram. En och
annan af herrarna gnolar några takter af valsen efter.
Och en och annan af damerna lyfter litet på
klänningen och gungar med i dansrytmen, hvilken ju
är dem alla medfödd och naturlig.
Det är bara de äldre, som ännu hålla samman i
flock. De unga trifvas bättre i trio eller allra bäst
i par. När en trio spränges, sker det just af den
anledningen. Den uteslutne har fått sikte på en
lämplig halft. Det är sällan som någon med hälsan
i behåll nu och här nöjer sig med sig själf till
sällskap.
Handlar någon mot dessa regler, är det taktik, i
de flesta fallen åtminstone.
— Birgit, följer du inte med oss? Birgit?
Den ljusa rösten låter litet orolig, och pupillerna
irra i de långa, smala, något sneda blickstrimmorna.
— Birgit?
Den frågande har vändt sig om efter dröjerskan.
Frågan klingar så ifrig, kanske därför att den är
säker om svaret.
— Tack, inte nu — om en stund kanske!
Det är Birgits svar, som godtages med en liten
axelryckning. Elsa är lika belåten. I själfva verket
önskar hon alls inte ha Birgit att dela Edv—
doktor Haglunds intresse med. Doktorn har ibland ett
sätt att bliga på Birgit, så det kan förtreta ett lamm.
Men för ögonblicket är Ingeborg en farligare
medtäflerska. Doktorn är förstås ombytlig och delar
gärna sina gracer. Det förefaller ibland, som om
han önskade hela badorten till sitt — jaktmonopol.
Han är stygg, som så där kan gå och göra henne
svartsjuk pa hennes egen syster. Nå, däruppe
an-rycker ju löjtnanten. Då är eftermiddagen räddad,
löjtnanten kommer att lägga beslag på Ingeborg för
sig. Och Elsa får obestridd rå om sin doktor.
Birgits behöfs alltså inte länge.
— Hon är något till underlig, eller hur, doktor
Haglund.
— Hur? Hvem? Jag ber om ursäkt — jag hörde
inte, hvem frågan gällde.
— Naturligtvis! Så som Ingeborg lyckats
intressera — med sin vackra stämma. Jag menade
annars Birgit — fröken Hedström — som står
däruppe på afsatsen — mol allena som vanligt.
— Säger ni det? Som vanligt?
Doktor Haglund har ovillkorligen vändt på
hufvudet och tittat sig tillbaka. Ögonkastet blir
långvarigare, än han kanske själf vet om.
— Nå, kan ni henne nu?
— Som vanligt, säger fröken? Men jag kan då
inte kalla fröken Hedström någon enstöring. Man
ser henne inte så sällan tillsammans med oss andra.
Och är ingen annan till hands, brukar jag själf —
Elsa skrattar litet tvunget. Hon förstår ju, att det
är skämt. Den obeständige doktorn tycker om att
retas. Och ibland retar han henne verkligen. Hon
- 166 -
vet knappt, om hon egentligen håller af honom —
tillräckligt i alla händelser för att —
Men det får bli en senare fråga. Han har inte
förklarat sig ännu. Ibland önskar hon, att han gjorde
det — så att hon ettdera kunde få ge honom en
korg eller förpassa honom under toffeln. Något
straff bör egenkärleken ha.
Elsa skrattar —
— Ja ni, ja — hvem är ni inte tillreds att trösta
— i brist på andra?
Doktorn vände sig hastigt till syster Ingeborg.
Han hvarken ser eller hör längre åt Elsas sida. I
början roar det henne, emedan det bevisar, att det
träffat. Men snart ångrar hon sig. Hennes
spetsighet hade varit alldeles för träffande. Och sådant
förlåta människorna aldrig — tacka för det!
Rättnu har löjtnanten hunnit fram. Nej, nu
fastnade han för fröken von Buhre. Hur länge han
ämnade låta sig uppehållas af den — ?
Doktorn fortsätter sin konversation med Ingeborg.
Om man kan kalla det konversation! Ett struntprat
hit och dit om ditt och datt. I den vanliga sorglöst
och ytligt muntra tonarten.
Det ger ett sting i Elsa själf: är den tonarten
inte hennes egen? Finns det egentligen någon
utom Birgit Hedström, som kan föra ett allvarligt
samtal? Birgit, hennes forna skolkamrat, begåfvad
och — och, nåja, men så tråkig!
Löjtnanten dröjer alltjämt. Snart är han ur sikte.
Det duger inte att gå här och tiga och höra på.
— Säg, doktor — ursäkta, att jag stör — får jag
inte ett litet ord med i laget?
Elsa har förrådt, hur enträgen hon är, och ändå
låtsar den grobianen om ingenting. Det är, så hon
kunde brista i gråt. I gråt, nej, i skratt — nej,
klösa honom, slå honom, öfverösa honom med
nålhvassa ord, drifva honom ifrån sig i smälek —. Åh
den här stunden skall han en gång få betala för!
Hon skall skrifva upp alltsammans i minnet.
— Allvarsamt taladt, doktor —
Han vände sig hastigt till Elsa.
— Sa ni: allvarsamt taladt?
— Just det, ouppfostrade människa — barbar —
grobian — egenkär!
Doktor Haglund betraktade Elsa road och
förvånad. Hon förstår inte själf, hur orden kommit öfver
hennes läppar.
— Är det jag, alltsammans, skrattar han, men
tillägger i försonlig ton: Förlåt, om jag var oartig!
Men jag hade någonting så viktigt att säga er
fröken syster.
— Hvad kunde det vara för viktigt?
Hon är allvarsamt stött
— Att fru Bolméen väger hundratjugo — trots
allt hvad baddoktorn svettats för hennes skull!
— Fy, hvad ni vitsar! Kallar ni det någonting
viktigt? Är det i den stilen ni underhåller fröken
Hedström, undrar jag inte på, att hon undviker er.
För konversera, det kan nu Birgit, man må säga
hvad man vill.
— Det har ni rätt i, det kan hon, svarar Haglund
litet spydigt, — men så har hon också förberedt
sig grundligt. Läst specialarbeten om Kant och
alltsammans af honom. Utom en mängd krimskrams
af andra filosofer och poeter, förstås.
— Kallar ni det krimskrams, doktor? Hvarför
har ni då läst sådant själf?
— För att förbereda mej för badorterna, antar jag.
Liksom fröken Hedström.
— Åh, ni egenkär, tror ni Birgitt offrar en tanke
på att lysa inför herrar? Jag känner Birgit se’n
skoltiden, skall jag säga er.
Forts å sid. 173.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
