Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 11, den 14 december 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Forts. fr. sid 166.
— Intressant säger doktorn, och hans uppsyn
motsäger honom inte. Nå, hurdan var hon den
tiden — mot herrar?
— Alldeles som nu, svarar Elsa rappt — hon
struntade i dem.
Elsa har med ens blifvit röd af ifver på Birgits
vägnar. Hon tycker, att hon försvarar kvinnokönet,
när hon försvarar henne — eliter, som hon ett
ögonblick erkänner, af alltsammans.
— Såå, spörjer doktorn allvarligt och liksom en
smula kuschad, — men det är väl knappt rätta
sättet att bli gift?
— Gift, utbrister Elsa och formligen, studsar från
marken. Som om det bekymrade en praktkvinna
sådan som Birgit! Hon är mycket för god för er
allesamman.
— Så, så, så, lugn i stormen! Hvilket loftal öfver
en konkurrent!
— Hon är ingen konkurrent — till mig
åtminstone, svarar blondhufvudet höfligt.
— Det har ni rätt i, infaller han litet tvetydigt
och med en suck.
— Fröken Hedström, tillägger han efter en kort
och pinsam paus, — är naturligtvis en
utomordentlig kvinna. Men just därför — hm — en smula
otillgänglig för oss vanliga dödliga.
— Bevars, så blydsam! Ni som eröfrat den
filosofiska lagern!
— Tja, å yrkets vägnar.
— Ni förtalar er själf.
— Kanske. Men i alla fall, ser ni — en man
binder inte en kvinna för att få strida med henne,
utan för att få hvila sin själ —
Elsa rodnar igen och kanhända af harm.
— Det blir i längden säger doktorn, — detta att
vara gift med sitt tget bibliotek —
— Hahaha —
— Att ständigt vid sin sida se en person, som
genomskådar er, kritiserar ens bockar och slår en
på fingrarna i grammatiken.
— Och rubbar tron på ens påfliga ofelbarhet, säger
Elsa hvasst.
— Kanske det. När vi lärde tvistat i katedern —,
doktor Haglund bemödar sig att låta ironien framträda,
— så vilja vi inte hemma upplysas om, att
vedersakaren i sak hade rätt. Hemma vilja vi möta ljusa
leenden, blida ord, vackra visor och en omedveten,
blygt rodnande prinsessan Törnrosa —
— Som sofver, medan prinsen är borta — ?
— Ja -
— Och vaknar, när honom behagar — ?
— Ja —
— Fy katten, hvad ni är egenkära, ni herrar!
— Inte alla! Jag vet dem, som skulle föredraga
fröken Hedström.
— Det vill jag nästan hoppas till ert köns heder.
— Men inte många. Hvad tror ni annars det
betyder, att man bjuder unga damer rosor?
— Betyder? Naturligtvis, att — att man håller
— att man vill visa dem en uppmärksamhet?
— Nej, att man på en gång räcker dem en
förskrift och en spegel.
— En förskrift och en spegel, usch då!
— Jo — just det! När jag räcker min dam en
ros, så menar jag: Sådan är ni, eller sådan bör ni
vara! Omedveten, blygt rodnande eller
oskuldshvit — en ljuflig och värnlös blomma — en ros!
— Värnlös? En ros har törnen.
— Nåja, det märker man först, när man brutit den.
— Verkligen?
Elsas sista utrop gäller inte bara doktorns
påstående. Hon upptäcker, att löjtnant Ekecrona
ändtligen inställt sig och nu gör syster Ingeborg sin
uppvaktning. Det gläder henne så mycket mer,
som hon själf och doktorn nu kommit riktigt i gång
med att prata.
Elsa lånar i alla fall ett halft öra åt löjtnantens
ord. Det är roligt att höra en ny röst, i synnerhet
när man försäkrar sig om (den gamla. För öfrigt
vet hon, att löjtnanten har ett godt öga äfven till
henne, och hon har ingenting emot att göra Ingeborg
svartsjuk. Betaldt, kvitteradt!
— Jo, dom säger uppe i salongen, säger
löjtnanten, — att Meissonier passerar i kväll eller i natt.
Doktorn, som märker, att hans dam blifvit
tankspridd, uppfångar löjtnantens fras.
— Meissonier är ju död, vet jag, säger Haglund
spefullt. - Dog 1891.
— Meissonier — äsch, inte är han död? skulle
varit i dag då. Tidningarna —
— Ni menar väl inte Meissonier den yngre?
— Yngre? Visst är han yngre. Tjugotvå på sin
höjd.
— Målaren? Föddes 1848.
— Asch, målaren? Hvem talar om målare?
Flygaren Meissonier, menar jag förstås. Han passerar
i kväll eller i natt, sägs det. Ja, man kan säkert
se honom från stranden.
Där befinner sig sällskapet redan. Några
droppar i en lång skumrand af hvitklädda människor,
som i strandstolar eller — au naturel — njuta
sandens varma hvithet och saltluftens ljumma friskhet.
Äfven Birgit Hedström har hittat en bekväm plats.
Hon lutar ryggen mot en sanddyn. Här och där
omkring henne ritar draget långa skugglinier från
tufvorna af blått, sträf t strandgräs.
Birgit sitter litet afsides, och hon döljer inte för
sig, att hon känner sig ensam. Det är ett tomrum
på båda sidor om henne. Man tycks af någon
orsak undvika henne — kanske därför att man tror
henne vilja vara i fred.
Ingenting är oriktigare. Birgit vill visst inte vara
i fred. Hon är bara inte nog framfusig att tvinga
sig på någon, och hon är utled på vanligt banalt
kallprat. Hon tycker det underligt, att det i denna
skara på flera hundra människor inte skall finnas
en enda att pa allvar byta tankar med.
Tankar? Ibland förargar henne blotta ordet. Hon
vet, att hon klämmer ner folk med sina kraf på
innehåll, på intelligens och allvar. Dessa kraf skrämma
människorna ifrån henne.
Man kallar henne ett tungt temperament —
tråkig på sina håll.
Men hon vet ju, att hon inte är så torr och
saftlös, som de tro. Hon är ung, och man har sagt
henne, att hon är vacker. Hur gärna ville hon inte
höra det omigen, omigen — af någon, som kunde
ge glans och glitter åt ordet och en smula mening!
Hur gärna skulle hon inte vilja skratta, prata, leka
med ord som de andra, leka och le sorglöst och
medvetslöst —!
Hon vet, att hon skulle kunna det. Hon känner
det spränga inom sig af alla sparade skratt och
innestängda kvickheter. Bara någon ville, bara den
riktigt ville — en, som en intelligent människa inte
behöfde skämmas för alltför mycket!
— Hon småler — men allvarnar till, när hon
märker, att leendet blifvit bittert.
Hon reser sig och tittar längs den bågformiga
strandbukten. Detta yra, hvita vimmel, inte hör
hon dit? Hon har i förbifarten uppsnappat doktor
Haglunds fras om rosorna. Det här liknar verkligen
en ofantlig rabatt af hvita, omedvetna, tanklösa
rosor...
Hon anar, i hvilket sammanhang frasen
förekommit. Hon minns sagan om prinsessan, som inte
Forts å sid. 176.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
