Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 12, den 21 december 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
— Hur länge tror Qreta att en människa kan lefva
på minnena?
— Det var en något oklar fråga.
— Hm.
— Det beror väl på hvad det är för minnen
— Det gör väl det.
Han hade kommit in från balkongen och gick
fram till henne.
— Tack, sade han och kysste hennes händer.
Och så började han tala, långsamt och lugnt och
återigen som om han talat till sig själf.
— Ja, minnena... För sex, sju år sedan var jag
också här. Jag var förlofvad på den tiden och skulle
just resa hem för att gifta mig. Men i stället for
jag till Amerika — orsaken var en kyss på kinden.
Jag minns att vi satt här i salongen alldeles som
nu och Qreta spelade. Jag satt och såg på Ludvig.
Han halfsof i ett soffhörn; det var en orubblighetens
och själfsäkerhetens hvila som jag beundrade och
som gjorde mig rasande. En afundsvärd man, tänkte
jag, när jag såg Qretas blick. Och så frågade Qreta
mig något om min fästmö, jag minns inte hvad,
men något galet var det jag svarade, för vi brast i
skratt bägge två och Ludvig vaknade Allt det
här har ingen särskild betydelse. Jag kan bara inte
få det ur hufvudet. Det hör ihop med Qreta, det
är väl saken. Visste du verkligen inte att jag
älskade dig då . att jag älskat dig sen tio år? Åhnej,
hur skulle du kunna veta det. Du kysste mig på
kinden när jag tog farväl. Då förstod jag att jag
var på väg att begå det som var värre än en
dumhet, när jag inbillade mig att någon annan kvinna
skulle kunna hjälpa mig till rätta i världen Och
jag for inte till Sverige. Jag for ut för att blåsa af
mig. När jag återsåg dig var på Ludvigs begrafnfng,
och då såg du inte mig, ingen lefvande, endast den
döde. Och nu
— Nu, sade hon stilla, skulle Ernst inte ha
kommit. Eller inte ha talat.
— Nu måste jag tala. Jag kan det därför, att jag
ingenting begär längre. Och jag gör ingen
människa orätt. Ludvig är borta, och för Qreta har jag
bara vant ett namn.
— Åh
— Men är det inte i alla fall underligt hvad man
kan lefva på litet
— Käraste vän!
Hon satt och såg på honom som på en ny
människa, och det förvånade henne själf att hon kunde
ta allt detta, som hon nu fått höra, så pass lugnt.
Hon hade ju ingen aning om det hela. Och det var
Ekmanska hvHöhemmet för
skolkökslärarinnor, dar dessa
mellan kurserna skola kunna
hvila ut efter sin ansträngande
verksamhet, står nu färdigt att
mottaga sina gäster. Hemmet
ar inrymdt i en villa i Hjärtums
socken i Bohuslän, hvilken för
ändamålet inköpts af
konsulinnan Maria Ekman och hennes
son godsägaren Oscar Ekman
på Bjerka-Saby. Hemmet,
hvilket" samtidigt kan mottaga fem
pensionärer, har till husmoder
fröken Lotten Lagerstedt.
FRÖKEN LOTTEN LAGERSTEDT,
som brutit vag for
skolkoksverksam-heten i Sverige — Foto. tagen i det
nya Ekmanska hemmet for
skolkoks-lararinnor (se vignetten å sid 177),
Foto Backlund, Gbg
bara i första ögonblicket som hon menat, att han
inte bort tala. Hon var tvärtom glad och stolt
öfver hans cPrd; finns det en kvinna som hör en
kärleksbekännelse från en man, som hon inte direkt
afskyr, utan att känna sig växa under bikten? Och
hans tal brände inte. Det var som en röst ur det
förflutna. Han var på femtiotalet, och hon var redan
öfver sitt lifs höjdpunkt. Det var det som gjorde
henne lugn att hon icke blef yngre, när hon satt
och hörde på honom. Det föreföll henne som om
de talade om två människor, som de båda kännt
en gång och som inte kunde komma tillbaka.
Plötsligt märkte hon att hon grät.
— Det är så underligt alltihop, tycker inte Ernst?
Han nickade utan svar.
— Nej, jag försummar tåget. Jag återvänder till
Sverige och går i ide. Det är skönt att inte ha
någon som väntar. Farväl alltså, kära Qreta. Och
tack för de här timmarna.
— Går Ernst?
— Hälsa pojkarna. Det blir väl några riktiga
sjöröfvare. Jag tittade på deras porträtt. Jngen är
ändå lik Qreta.
— Nej, det är Ludvig båda två, tror jag.
De märkte att de talade i luften. Han tog hennes
hand och skakade den — det såg nästan muntert
ut. Hans ansikte hade fått ett bekymmerslöst och
på samma gång frånvarande uttryck.
— Förlåt, sade hon. Och i ett spontant begär
att pä något sätt försona gjorde hon en rörelse för
att räcka honom kinden.
Men han märkte det inte eller ville inte märka
det. Med några steg var han nere på gatan, och
när han lyfte hatten såg hon först riktigt hur
grått hans hufvud var. Ja, det var en gammal man
som gick sin väg. Det gjorde ondt i henne, hon
ville ropa åt honom, men hon visste inte hvad, hon
ville trösta, och hade ingen tröst att ge, det ha
människorna så sällan nar den som bäst behöfs,
och långsamt försvann hon in till sig.
Öfver en sekretär hängde mannens porträtt. Hon
stannade och betraktade det, och för hennes blickar
blef det nytt i dag. Det släppte henne inte med
de stora, litet utstående ögonen under tjocka bryn.
Det regerade ännu öfver hennes lif. Ansiktet i den
ovala ramen såg till och med hårdare ut än vanligt
— som om det hade hört hvad som yttrats i
rummet för en liten stund sedan. Men nu voro orden
bortblåsta och syréndoften strömmade in i
skymningen och kvällen var sval som minnena.
182
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
