Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 13, den 28 december 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
(Forts, fr sid. 196).
— Tro det ginge an, att en finge se kära frun?
Eftersom hon var så god i lifstiden —.
Den lilla truppen af fattiga och lytta gör halt som
på kommando. Svaret dröjer, slutligen:
— Ja, så kom då. Men slå af snön och skrapa
fötterna —.
Som sig bör brinna ljusen vid den dödas
hufvudgärd. Ansiktet är litet och blekt, icke mycket
förändradt ännu. Hakan är uppbunden med en hvit duk.
Gummorna ha snyftat ut, gubbarna ha suckat och
tummat sina mössor. Nu sitta de i köket vid faten.
Skolmästaren ensam har stannat hos den döda. Han
sitter på en stol vid sänggafveln och rullar kryckorna
fram och tillbaka öfver knäna. Just så satt han
förr i tiden, när han höll förhör med socknens gossar
och flickor —
Och det liknar ett förhör. Icke så som skulle
skolmästaren drista sig att fråga; han vågar knappt
se upp. Men den andre talar och talar, och det
hörs att hvad han säger är väl inlärdt och väl
öfvertänkt, länge och väl öfvertänkt. Han tar då och då
några steg åt sidan eller bakåt eller framåt men
vänder aldrig ryggen åt den döda.
Så gick det till ja. Och nog är det underligt. Jag
visste inte annat än att jag gjort det I åtta års tid
visste jag inte annat. Och så i förrgår — och gud
vet, hvad jag nu vet.
Ja, nu kommer folk att säga, att jag reste hit ut
och skrämde ihjäl mor. Men då kan Mårten intyga,
att det är lögn. Jag fick bud i förrgår morse, att
hon låg i själatåget och reste genast hitut. Det
var inte annat än godt oss emellan i det sista.
Början — det var då i höst för tretton år sen.
Ja, mäster minns ju Helge? Jo visst. Jag säger
det ännu, fast jag har sextio och sex på nacken, att
jag aldrig har sett en säkrare skytt. Det är inte
skryt det, hvad skulle det tjäna till att skryta?
Mor var inte så glad åt det, hon. Men eftersom
det var enda sonen, så var jag ju stursk öfver
honom, det må vara sagdt.
Ja, och så gick det så. Det är från min salig
fars tid, se. Han hette ju också Helge. Och
Helgedagen, som är den sista september, brukade han
samla vännerna här på Hilleborn. Älgjakt förstås.
Vi ha nu alltid haft ett rikt älg-bestånd här, det
syns min. själ på ungskogen. Na hvarför ska man
inte hålla på bruk och skick? Pojken hette Helge
han ock, så den dagen var ju som bestämd. Och
så bar det sig så, att de långväga gästerna kommo
kvällen förut, och då blef det ju välkomma och fest.
Nu menade hon, jag menar mor där, att om inte
fästen varit kvällen förut, så hade förvaltarn sett
klarare, ©ch Helge hade inte fått kulan i lungan.
Nå, det vet inte jag, det är väl bara Qud, som har
reda på den saken, tänker jag. Men aldrig såg jag
förvaltaren nykter, när han gick på jakt, så jag
tänker, att fästen gjorde inte så mycket till. Och
inte kan man väl låta bli att bjuda färdegäster på
mat och dryck?
Nå, det tvistar vi inte om. Det är tretton år sedan
och Helge dog han. Ho vet, hvems skulden var?
Och nu är mor också död.
Så efteråt, första året — ville mor inte höra talas
om jakt. Nå, det var sorgeåret, så det kunde nog
vara riktigt, och på två år sköts här inte en älg.
Han må tro, att det syntes på skogen. De blef så
djärfva, så de gingo in i hafren tillochmed. Andra
hösten sa jag, "nu blir här jakt". Först sa mor
nej, så gaf hon med sig. Men det fick inte bjudas
färdegäster, utan jägarna skulle komma samma
morgon. Ingen fest kvällen förut. Var det möjligt?
Skulle jag inte bjuda gamla vänner, därför att de
bodde långt borta? Och så skulle det inte få ske
på Helge-dagen. Men det var ju sed här på gården.
Så här sa jag till mor: "Far min hette Helge, och
sonen hette Helge. Båda voro de min siäl goda
jägare. Skulle jag då inte fira Helge-dagen?" Mor
sa ingenting, men jag plitade och bjöd. När det
sen led till, blef mor sjuk, och jag fick skicka
återbud. Det stack i mig, för jag trodde inte på sjukan.
Året därpå blef det likadant, året därpå likadant,
men femte hösten sa jag ifrån: Nu ligger du eller
ligger inte efter behag, jag kan nog förpläga mina
gäster".
Det sa jag. Mycket riktigt låg mor till sängs,
när gästerna kommo. Hon tänkte väl, att det skulle
gå mera stillsamt till. Men si, nu slapp hin lös,
för jag hade gått i tre år och förargat mig invärtes.
Jag trugade och bjöd, jag släppte dem inte, förrän
det var ett sådant ståhej i salen —
Då kom mor. Hon var het i ögonen, så det kan
väl vara möjligt, att hon hade feber. Hon gick bara
in i salen och det blef förstås tyst. Alla tysta så
när som på förvaltaren, som sjöng i ett hörn. Tänk
att jag minns det — han sjöng om en blå hufva,
en flicka och sånt —
Mor gick fram till mig och sa: "Hvem tänker du
mörda i år?". Jag förstod inte riktigt, hvad hon
sa. Efteråt har jag kommit ihåg att hon sa så.
Men hvad jag hörde, det var förvaltaren som skrek:
"Nu får Hillebornsgubben stut —"
Då slog jag henne. Hon gick genast. Jag gick
också. In på mitt rum. Jag tyckte, att jag hade
gifvit henne en enda rungande örfil. Jag satt på
soffan därinne och dåsade. Först skämdes jag och
ville ha det ogjordt, sen var det som om alla
tankar gifvit sig i väg. Men bäst jag sitter där, får
jag höra^ bjällror på gården. Och såg ljus i trappan.
Det vår nämdeman i Vassvik, som for. Och så
kom den ena släden efter den andra —
Då rann sinnet på mig, och hade hon då varit
när mig, så hade jag slagit igen. Jaså, tänkte jag,
hon skickar iväg mina gäster. Han har blifvit en
sån harpalt, Hillebornarn! Jag gick ut i förstugan.
Sista gästen var förvaltaren, och han stod redan
på trappan. Och så hör jag mors röst. Hon bad,
att han skulle stanna. Hon hade stått där på
trappan och bedt dem allesamman, att de skulle stanna.
Men ingen ville. Och den där envise fyllebulten
säger: "Jag stannar inte hos en karl, som slår sin
sjuka hustru".
Alla hade sagt detsamma, förstås, han sa som de
andra.
Jag gick in igen och satte mig på soffan. Jag
satt där hela natten, sof lite ibiand, men handen
värkte och höll mig mest vaken. På morgonen var
den alldeles svullen. Då lät jag spänna för. Jag
sa inte adjö. Det är klart att jag skämdes. Och
så kunde jag inte förlåta henne, fast det väl
egentligen var hon, som skulle förlåta.
Det är tio år sedan dess och tre månader. I
förrgår kom jag tillbaka, och så fick jag då säga adjö
till sist. Och annat med.
Nå, jag kan inte säga, att hon skött gården så
väl under de åren. Hon hade ju inte så mycket
krafter. Och jag tog ju kontanterna. Nu blir det
att se, hur det kan ordnas.
Prosten var den, som först sa det. Och underligt
är det, underligt är det. Han sa ett för ett år
sedan, det var förra julen. Hör han på, skolmäster?
Förra julen säger prosten åt mig: Hvad ska ni
båda gamla sitta och tjura på hvar sitt håll? Far
nu ut till Hilleborn och jula hos gumman. Det där
höll han på med flera gånger. Till sist sa jag:
(Forts, å sid. 205)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
