Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 15, den 11 januari 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
ningom befanns, att han skött dem alla — men själf
hördes han ej af. Han hade af en händelse fått reda
på en kofferdist, som skulle segla till Indien och
följt med denna. Fram mot hösten, när man på
allvar började undra, kom bref härom. Han mådde
för öfrigt bra, skref han, och hoppades alla
detsamma. Punkt och slut.
Jacob blef borta i femton år.
Hemma på Tvegarn gick löjtnant Markus
emellertid och väntade svar på sitt bref. Dagarne blefvo
veckor och månader och ingenting förspordes. På
Jacob tviflade han ej. Stoltheten förbjöd honom
att skrifva på nytt, löftet han gifvit sig själf förbjöd
honom att resa till staden. Han fruktade också
staden, inbillningen grodde allt fastare upp, att faror
väntade honom där, fiender, kanske försåt. Han
blef tyst, misstrogen och bitter. Det gick tre eller
fyra år, och en dag erfor han, att hans hjärtas dam
gift sig med en annan. Hon hade gjort ett rikt
gifte. Hon- hade ringaktat hans bref, sä förstod han
det, ringaktat fördettingen och hans kärlek!! Men
ingen hade Markus att förtro sig till, och han
förtrodde sig ej. Endast ett fåtal sidor i lösa
anteckningsböcker från den tiden ha långt senare förrådt
något om hans dagars stämningar.
Omkring sig sköt han eljes alla bort. Han flyttade
tran hufvudbyggningen ner i gårlsflygeln och lät
där inrätta tva små rum åt sig. Där hade han bästa
utsikt öfver fjärden, och de långa vinterdagarna
hände att han satt timtals med blicken öiver spåren
i! snön, där postforan till Stockholm eller resande
fonders slädar följt de utsatta enrisruskorna. Han
väntade, men utan att mera själf veta på hvad.
Efter femton år kom Jacob hem igen, åldrad till
gubbe. Om sin färd berättade han ingenting. Den
var hans ensak. Han återtog sitt lif och sina vanor,
kartorna och jordgloben, just där han lämnat dem.
Tyst var han förut, lika tyst förblef han. Och nu
teg också Markus. Åren gingo — tio eller
femton till.
Det är från denna epok min sagesman, kyrkvärden
Valentin Svenssons första minnen af herrarne Gille
datera. Själf var han då ännu ett barn. Den första
ångbå-tenbörjade trafikera öarna därute, och det nya
sam-tärdsmedlet var herrarne på Tvegarn mycket emot.
Det spolierade fiskevattnen och satte oro i hufvudet
på ungt folk. Stadens trolöshet och fördärf ryckte
inpå knutarna. Lycksökare och obekanta kunde
godtyckligt färdas ut och in för en ringa pänning,
tiill förfång för fredsälskande och bofast folk. Sådan
var deras mening.
i De gjorde Tvegarn till ett Kina. Ingen slapp in
där utan pass. Umgänge hade de två gamla, allt
bittrare bröderna’ intet. Besökare afvisades utan
krus, och dem man var tvungen taga emot
bemöttes med knappaste höflighet, under hvilken
misstänksamheten hos Markus, den djupa liknöjdheten
hos Jacob öppet stucko fram. Sin gård höllo de i
skick, det syntes vara deras enda intresse, och de
lefde i yttersta sparsamhet. Men som arftagare
hade de endast en aflägsen släkting, som ingen af
dem sett.
— Du borde ha gift dig, du, Jacob, kunde
Markus säga.
— Jag? Nej, nej! Men du, svarade Jacob strax,
och mer talades då aldrig om detta ämne!
Men periodvis föll tungsinnet öfver den fordom
så briljante unge löjtnanten, och under flera veckor’
kunde han gå utan att rikta ett ord till någon. Värst
var det hvarje vår, i islossningen. Men på Tvegarn
vande man sig småningom vid hans sätt och
upphörde att reflektera öfver det.
Markus dog först och Jacob följde honom ett par
månader senare.
Det kom ny herre till Tvegarn, en ung spelevink
med förlofningsring på fingret och vidlyftiga planer.
Det blef lif och luft i de gamla byggnaderna, upp
med fönster och dörrar, ut med bråten!
Spelevinkens första åtgärd blef att ställa till auktion, och
han gick själf omkring i sjubbskinnstulubb, ty det
var midvinter, och knuffade glad och lifvad på
bönderna och eggade deras köplust genom att bjuda
dem på het brännvinsglögg uppe i stora salen.
Sängkläder, som målen ätit igenom, och gamla
kostymer, som legat decennier i kistorna af
kam-f rträ, langades ut på gården och ropades ut
slumpvis. Bland köparne stod unge Valentin Svensson
och önskade sig en varm rock för skogskörslorna
vintertiden, och han fick också en, märkvärdigt
billigt, tillsammans med en brokig väst och en
viol-blå frack från 1830 — en af löjtnant Gilles
kostymer från balerna i Stockholm, den gången.
Just i denna varma rock från auktionen, Jacob
Gilles forna reskappa, var det unge Valentin
Svensson hittade- brefvet. Brefvet... Det hade glidit in
mellan tyget och det tjocka fodret och stannat där.
Synnerligen mycket använd blef väl aldrig kappan,
ty den var hel och snygg ännu och brefvet
alldeles oskadadt, med sin adress till en hökarbod vid
Kornhamnstorg, som alldeles upphört att finnas.
Valentin tummade betänksamt papperet, vecklade
till sist upp det och läste. I sin hand höll han det
ringa yttre verktyget till ett par människoödens
omgestaltning.
Han var emellertid ingen förste bäste, denne
Vallentin Svensson, som i sinom tid skulle bli en at
kommunens betrodde. Nej. Han nöjde sig inte
med att kasta papperet i en låda som en lustighet,
att vid tillfälle taga fram och visa grannarna. Han
tog tvärtom märke på den, unga damens namn för
att göra sina efterforskningar, och hon blef inte
svår att hitta.
Hon var nu en liten hvit, gammal, gammal dam
och satt på ett ålderdomshem, dit släktingars
beskydd skaffat henne in. Hon var enka sedan mer
än fyrtio år, hade sett sina, barn dö och rikedomen
försvinna. Valentin Svensson, sökte upp henne och
bar redligen fram det så länge försenade brefvet.
— Och hvad gjorde hon, Valentin, hvad gjorde
hon?
— Hon tackade så artigt och kanske en smula
darrande, och så sade hon, att hon hade redan ett par
andra små minnen kvar af löjtnant Gille, som hon
sparat under alla dessa år och det skulle nog bli
kärt att nu få lägga detta till dem.
— Och sedan, Valentin?
— Sedan ingenting mer. Hon blef alldeles tyst
och jag tror nog, sade Valentin Svensson, att hon
hälst såg att hon fick bli ensam igen. Brefvet var
femtio år gammalt, när det. ändtligen kom i hennes
händer. Besinna, det kan allt ha en del att säga
i enrum, ett sådant där litet stycke gulnadt papper
från länge, längesedan!
Forts. fr. sid. 231
Bland det icke obetydliga antal kvinnor som i Mexiko ställt
sig i rebellemas led, intager den unga, till sergeant
avancerade Marié Terrazos, äfven kallad den mexikanska Jeanne
d’Arc, främsta platsen. Hon är chef för general Villas ärehöljda
kvinnobrigad och känd lika mycket för sitt oförfärade mod scm
för sin stora skjutskicklighet. Under slaget vid Mesa laia
icke mindre än tjugo fiender ha stupat för hennes säkra lod.
- 238 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
