Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 16, den 18 januari 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖR TIDIGT.
HISTORIETT FOR HVAR 8 DAG AF GUSTAF JANSON.
11LHELM GRÖNROS log sitt
mildt humoristiska och litet
själfironiska leende.
— Nåja, eftersom jag varit
nog oförsiktig att lof va, sade
han och tände en ny cigarr
i stället för den utrökta.
Men ni får inte anklaga mig,
ifall historien hvarken skulle
bli intressant eller lustig.
Fast smått lustig är den
nog, åtminstone för mig.
Vi beredde oss förväntansfullt att lyssna, och de
unga damerna i sällskapet kröpo intill hvarandra
och bildade en treflig grupp på divanen utefter
väggen. Att den tystlåtne och allvarlige Vilhelm Qrönros
verkligen ämnade hålla sitt många gånger gifna men
hittills alltid glömda löfte och tala om historien var
i alla fall roligt. Tänk bara, en karl, som eljest
aldrig sade något.
— Hela lifvet är ju en fortlöpande kedja af
obetydligheter, började berättaren och riktade blicken
mot en fläck i taket öfver sig. Och mycket ofta
är det ett litet misstag eller en beskedlig dumhet,
som ger en persons återstående lefnad dess riktning.
— Aj, hostade någon ur dunklet längst bort i
rummet, och vi växlade en rad talande blickar.
"Gamle Grönsak", som vi kallade honom, gick
alltså i den filosofiskt-sentimentala genren. Det
här kommer att bli månljust, sade ögonkasten. Men
han hade tålmodigt åhört våra historier, det var vår
enkla skyldighet att också lyssna till honom. För
öfrigt var det inte han, som väckt förslaget om hvars
och ens skyldighet att ge en upplefvelse eller en
situation eller hvad som hälst, blott det var något
han eller hon ansåg värdt berätta.
Nå, de unga damerna på divanen kurrade af
belåtenhet alla tre, de behöfde tydligen något
gammalmodigt och bastant.
— Vi gjorde hvarandras bekantskap på isen,
fortsatte Grönros utan att låtsa om meningsyttringarne.
Det var den obetydligheten att hon satte en bastant
röfva, som fäste min uppmärksamhet vid henne.
Jag skyndade naturligtvis fram för att erbjuda min
hjälp. EnÄ gemensam bekant fanns lyckligtvis till
hands och presenterade mig. Händelsen försiggick
nämligen under det solida tidehvarfvet för tjugufem
år sedan eller mer. Man var nog realistisk på den
tiden, men man höll också på formerna, och det
var knappt man vågade hjälpa en ung dam på
fötter utan föregående presentation. Jag var
emellertid nog djärf att göra det men lagade att jag blef
officiellt föreställd strax efteråt. Sedan åkte vi
några slag, hon och jag. Och veckan därpå blefvo
vi kära, jag först, hon litet senare.
Det är klart, att jag inte talade om det genast,
det kom någonting emellan. Någonting var löjtnant,
en synålsmässig passagerare med glasbit i ena ögat.
Ni kan inte göra er en föreställning om, hur jag
hatade gossen. — Jag märker, att det här blir en
otäckt gammalmodig historia, men jag är ju den
äldste i sällskapet... ni torde benäget ursäkta...
Han åkte tre hvarf med Inez — min tillbedda lydde
inte detta poetiska namn — och jag knogade bakom
och svor som en borstbindare tyst förstås. Mitt
fasta beslut att bulta gossen till biffstek, en riktigt
mör och blodig en, skänkte en viss tillfredsställelse.
Men Inez var värd mycket mer.
Nå, det var lyckligtvis falsk allarm den gången.
Det var inte Inez utan systern gardisten slog för.
Jag fick veta det sedan. När allt kom omkring var
hansen hygglig prisse ja litet snobbig förstås,
men det ursäktade jag honom. När vi kommit på
det klara med hvarandra, blefvo vi vänner för lifvet.
Det var ju ingen idé med mindre, eftersom vi skulle
bli svågrar sedermera. Jag sa, att jag beundrade
honom, och han kvittade med att högakta mig. Vi
lofvade förstås att hålla ihop. Sen var det
ingenting mer om honom.
Nå, en kväll, just som belysningen var hygglig
nog att strejka för en stund, berättade jag Inez,
hvilken oreda hon ställt till i mitt hjärta. Hon
spetsade sin förtjusande mun, och som ingen hade
tid att tänka på oss, måttade hon en kyss ungefär
åt det håll, där jag borde ha organen för mina
synlukt- och smaksinnen placerade. Hon träffade ena
örsnibben, men meningen var i alla fall
genomgående god. Och så voro vi förlofvade — hemligt
att börja med.
— Nu måste du ställa dig in hos pappa, hviskade
hon, när jag följde henne till porten. Det ljöd som
sfärernas harmoni i kvadrat för mitt kyssta öra,
och jag lofvade. Och så beskref hon sin far som
en barsk men vådligt hygglig gammal hedersknyffel.
Jag lofvade om igen.
Lyckligtvis voro vi inne på nyåret, och staden,
där denna i mitt lif märkliga händelse tilldrog sig,
skulle begå den stora årliga nyårsbalen. Det hade
förut varit min allvarliga afsikt att strunta i
tillställningen, men nu - ni begriper nog, att jag greps
af en vild längtan efter högtidligheten.
Jag var en af de allra förslå, som antecknade sig
på listan. Rektorn nickade nådigt åt mig följande
dag. Han tyckte om, att lärarne deltogo i
sällskapslifvet. Han trodde visst också, att jag var ett
stycke streber, och sådant folk är det ju all
anledning beskydda, de kunna kanske ge ett litet
handtag igen någon gång.
Jag log i mitt stilla sinne åt min vördade förman,
kanske jag inte ens gjorde det, jag hade ju annat
att tänka på.
Pro primo hade jag ett väldigt knog att hyra en
hygglig frack, min egen examensdito grinade väl
mycket i sömmarne och tålde inte vid en
exposition i starkare ljussken. Nå, jag fick fracken af en
hygglig kollega. Värre blef det med lackskorna.
Stadens förnämsta affär hade nog dylika, men inte
ett par, som passade till mina fortkomstledamöter,
och de äro ändå inte värre än andras. Jag har många
gånger funderat öfver denna tillfällighet. Nå, staden
var ju inte stor, det var kanske därför, man bara
hade små skor på lager. Men utan lackskor ville
jag inte visa mig, och att hinna få några från
Stockholm tillät inte tiden. Jag köpte ett par sådana de
nu voro och betalade. Jag har sedan hela mitt lif
ångrat båda delarne.
Just da funderade jag emellertid inte närmare på
saken. Inez upptog så fullständigt mina tankar, att
jag knappt skulle märkt om jag gått barfotad.
Mycket mindre då, att skorna voro ett nummer försmå.
— Kom minst en kvart för tidigt! bad Inez, när
vi som vanligt råkades kvällen förut.
— För din skull kommer jag en halftimme före
tiden, svarade jag och höll ord. — Det var det
dummaste jag gjort.
Jag kom precis en halftimme före alla andra och
klef in i stadshotells bankettsal. Där fanns inte
en människa mer än en gammal kärnpojke, som
stod vid ett fönster och hade tråkigt. Jag förstod
strax att han var min tillbeddas gubbe. Han hade
också kommit för tidigt, preparerad af den energiska
dottern. Jag kände genast igen honom på den
beskrifning Inez gjort. Det vill säga, jag kände inte
alls igen honom, men det var lika säkert i alla fall
- 253 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
