Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 19, den 8 februari 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN FJÄRDE BILEN.
F:R HVAR 8 DAG AF if. G. OSSIAN-NiLSSGN.
ALEN kom framrusande utan
signal, saktade nödtorftigt
vid trappan, medan någon
sporde: Är detta Boheda,
hvarefter den åter satte fart
och försvann neremot bron.
Gästgifvaren, som stod i
skjortärmarna och njöt sin
pipa och
skymningsljumhe-ten, hann nätt och jämt svara
ja och bocka sig, så var hela
fenomenet öfver och förbi. Det hade suttit fyra
herrar i bilen. Inte godt att veta, hvad det var för
konstiga vägfarande.’ Men inte var det på sådana,
som gästgifvarna blefvo feta. Kunde åtminstone
unnat sig en rast och ett glas öl, tyckte gästgifvarn
indignerad, fian skulle just bege sig in, emedan
fukten och myggen började göra sig påminta, då det
åter brusade uppifrån landsvägsbacken och en ny
bil vardt synlig. I bilen sutto fyra herrar.
— Är detta Boheda? sporde en barsk stämma.
— Ja, det är det, svarade gästgifvaren och svalde.
Det var verkligen svårt att bevara sin artighet
under dessa omständigheter.
— Har någon bil passerat här för en stund se’n?
— Helt nyss. Det kan inte vara fem minuter
se’n. Den. körde ner därborta öfver ån, tillade han
i ett kör, hvarefter han vände sig mot dörren och
klef in. Han tog för gifvet, att äfven den nya bilen
skulle köra hans dörr och bord och källare förbi.
När han hunnit in, förstod han, att han haft rätt.
Nu brusade bilen nummer två fram öfvet träbron.
Och för den händelse flera sådana bilar tänkte
passera hans trappa, foresatte han sig att inte längre
agera lefvande milstolpe. Han satte sig i
skänkrummet, tryckte på knappen till elektriska ljuset
och räckte sig efter gårdagens Stockholmstidning.
Gästgifvaren hade verkligen bra ledigt för
närvarande. Alla turister voro som bortblåsta. Det
fanns knappt en gäst i något enda rum. Bara den
där handelsresanden, som kommit i morse och visst
tänkte stanna ett par dagar, kanske en vecka.
Alltid en tröst. Fast gud vete, hvad karlen skulle få
att göra i den här trakten. Störste handelsmannen
hade i förrgår spelat bank. Kanhända kom han
rentaf för att reda ut affärerna. Nå — gästgifvarn
gäspade — det angick honom egentligen icke.
Hvad angick honom förresten den här gamla
tidningen? Han hade studerat den från början till
slut. Jovisst, nu erinrade han sig, att han inte
hunnit — eller orkat — med det intressantaste, det där
bankrånet, som sysselsatte hufvudstaden och hela
landet också för rästen.
Tydligen en internationell liga, som varit framme.
Det var också polisens och tidningens mening.
Man hade redan en tråd, man hade flera trådar —
hvilket just var det knepiga, eftersom den ena
tråden trasslade in det för den andra. Inte godt att
veta, hvilken tråd, som borde följas.
Detta bankrån hade varit så skickligt iscensatt,
att det medgaf de mest olika hypoteser. Kassören
i den lilla filialen hade för tillfället varit ensam.
Han hade erhållit ett slag i hufvudet bakifrån af
någon, som smugit sig, utan att kassören sett, om
det var en eller många. När kassören åter
hämtade sig ur sin svimning, hade han haft händerna
bakbundna, en stark kloroformlukt hade ännu suttit
i näsan, och han hade sett, att skåpdörrarne stodo
på glänt. Undersökningen hade också bekräftat,
att det saknades tjugutusen kronor. Det var för
öfrigt synd om bankkassören, som ej helt förmått
fria sig för misstankar.
Det hela var en härfva, en mycket trasslig härfva,
och de åtskilliga trådändar, som erbjödo sig för
dem, som skulle reda upp den, kunde förvirra den
bäste. Hvem eller hvilka hade föröfvat rånet? Hvar
kassören helt oskyldig? Hvart hade de skyldige flytt ?.
Gästgifvaren läste i ro och mak, men han var
helt fången. Läsningen väckte honom ur den
halfdvala, den overksamma dagen försatt honom i.
Hans hjärna började arbeta med det nya stoffet.
Den detektiv, som slumrade i honom som i hvarje
människa, blef intresserad och började deltaga i den
människojakt, som väl nu pågick öfver hela landet.
Och intresset drog allahanda ointressanta smånotiser
inom sin krets, alla dessa smånotiser om dödsfall,
födelser, utnämningar, automobiltäflingar, just
auto-mobiltäflingar .. naturligtvis jagades rånarna nu som
bäst af beväpnadt folk i vildt framrusande automobiler.
Gästgifvaren spratt till. Än en gång hördes
töf-fande af en bilmotor. Det kom en automobil
framrusande uppifrån vägen. Nyfikenheten fick honom
halfvägs ut i förstun. Hvarifrån han emellertid
förargad återvände till skänkrummet och sin stol. Han
hade ju lofvat sig att inte låta locka sig ut på
trappan. Ville vägfarande galningar ha reda på, hvad
byn hette, så kunde de fråga någon annan. En
gästgifvare var ingen konduktör eller tågtidtabell,
så mycket var då säkert.
Gästgifvaren hade nätt och jämt hunnit sätta sig,
då han ånyo halfreste sig. Bilen höll tydligen på
att sakta farten eller stanna, om den inte redan
stannat. Godt, de kunde få fråga, hvem de
behagade — han skulle inte låta lura sig den här
gången. Med ett demonstrativt prassel återtog han
läsningen.
Den förmådde dock inte helt fängsla honom nu.
Han hörde alltjämt det envisa tötfandet, dämpadt,
tycktes det — men nu afstannade, det alldeles.
Någon gick ute i trappan, stegen klirrade mot
stenarna. Nu rycktes förstudörren upp. Skulle det
vara möjligt? Var der någon, som tänkte stanna
eller åtminstone rasta? Gästgifvaren lade tidningen
åt sidan och knäppte afvaktande händerna öfver
den lilla kullriga magen.
Steg, röster. Groft mål. Nu stod det en herre
i dörröppningen.
— Det här är ju Boheda, frågade herrn, som
utrustad med khakifärgad bilrock liknade en vanlig
ungdomlig turist.
— Ja, det är det sannerligen, svarade husets herre
i en ton, som var betydligt snäsigare än vanligt.
— Nana, ta inte eld för det, gästgifvare,
uppmanade den nykomne, medan ett tydligt fnitter
ackompanjerade ute i förstun.
— Man kan inte annat än ta eld, svarade värden
litet skamsen, — alla människor rusa fram i bil här
i kväll, och alla ska de fråga mig, om jag bor i
Boheda. Det måste jag väl veta och de med, för
resten, om de äga en karta: kostar femtio öre!
— Generalstabens kartor är litet föråldrade på
sina ställen, ursäktade sig bilisten, — men hvad
säger gästgifvaren: har det kommit någon bil här
förbi i eftermiddag?
— I eftermiddag, upprepade värden nästan
förnärmad och sprang upp ur stolen, — nej nyss,
för — för en halftimme se’n eller kanske en kvart,
och kort förut, ja, fem minuter förut kom det en,
och nu kommer herrarna, och inte en människa
har så mycket vett, att de be om ett glas öl af en
fattig gästgifvare.
— Öl, det kunde verkligen smaka, erkände
bilisten, och ett harklande instämmande hördes -ute
från förstun, — låt langa hit fyra glas, men raskt,
- 301 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
