Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 22, den 1 mars 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR
^ >, *. -w <
ger, presenterade brorsonen och började ett sirligt
samtal om skörden, väderleken, sparbankerna och
hälsan. Då och då rusaäe Johannas syster upp
-frän stolen och larmade: (
r — Nu skall jag ut och sätta på kaffe! hvarpå
hon omedelbart satte sig själf på stolen igen.
Krister harklade sig:
— Och så var det ju om den här ängen vi skulle
snacka. Se, jag börjar ju bli litet gammal nu, så
jag har ofta sagt, att nu skall jag sälja mitt ställe
och flytta till byen, och spekelanter har jag ju
nock. Så jag vet inte
Hanna smålog:
— Bevara mig väl, gammal är Krister då inte,
så hvad det anbelangar får jag säga, att där är inte
många som har hällt sig som I. Se på Jeppa,
som ligger med ryggskott och reumatism hela
dagarne, och han är i alla fall tie år yngre.
Krister betraktade mattan och såg allvarlig ut.
— Ja,’ hälsan har jag ju nog, och så blir det
liksom litet ensamt, när man flyttar från och inte har
mer att skötta. Så det är svårt att veta, hur en
skall ställa det.
Johanna smålog ännu en gång:
— Ska vi först göra undan med ängen? Vill I
se på stycket en gång till, så går jag med. Vi
ska nog bli eniga.
Johanna och Krister aflägsnade sig ur rummet,
och Johannes blef plötsligt ensam med systern.
— Hvad sköter 1 där i Trelleborg? började hon.
— Jag går i latinskolan.
— Se där! skrek hon, utom sig af förtjusning.
Johannes betraktade henne skyggt, men fann snart,
att^detta^utrppfvar ett af hennes talesätt.
-"— hfår val lära farligt mycket där i latinskolan?
— Åhja,’ en del, svarade gymnasisten.
— Säg någet! v
Johannes tänkte på sitt sista vårterminsbetyg,
som ingalunda var särskildt lysande. —
Främmande språk, tyska till exempel, svarade han tve-v
k¥i\de efter några sekunders tankediger tystnad. »*
\ — Se där! säg något på tyska!’ Hvad heter en
hund på tyska? _ u
— Ein Hund, svarade Johännes förläget. Men nu
hördes ett förkrossande gapskratt. Med tårar på
sina runda kinder frustade den gladlynta bondkvinnan:
— Aj hund! Aj hund! Jagu, då kan jag osse
tala tyska! Förnärmad å lärdomens vägnar iakttog
Johannes hennes vulkaniska munterhet. I detsamma
hördes lyckligtvis röster från trädgården, och hon
störtade upp med ny försäkran, att hon skulle sätta
på kaffe. Krister och Hanna, kommo in, den förre
lika tankfull som förr. Emellanåt gaf Johanna den
fundersamme ungkarlen en stickande, forskande
sidoblick. Den första lätta skymningen hade börjat
falla, och mellan aplarnas vridna grenverk glänste
solskifvan i klar orange.
— Så äro vi eniga om hundrafemti riksdaler,
sade Krister." Jag kan lämna dem nu.
—’Det hastar inte, svarade Johanna. I-kommer
väl inom litet längre fram?
Krister tackade tveksamt.
— Vill 1 tända en pipa? Johanna gjorde en gest
mot pipstället, där hennes salig mans rökdon stod
uppställdt som ett helt litet museum. Och
kandidaten?
Johannes afböjde, medan en förtjust rodnad flög
förbi på hans ansikte.
— Vi får allt tänka på att köra snart, sade Krister.
— I skall åtminstone ha kaffe först!
— Tack, om det är färdigt så.
— Selma! ropade väninnan. Har du inte
kaffetåren färdig? Krister Nils skall åka nu.
DAG
Selma komjn, svettig och bestört: Ä’ % r .
— Genast^ på ögonblicket!,hvarefter hon brusade
bort. En halftimma gick. Samtalet rörde sig trögt.
Jphannes iakttog att farbroderns ansikte i
aftonljuset fick ett slutet, melankoliskt drag. Johanna såg
på honom ibland som om hon väntade, att han
skulle säga något särskildt.
— Boel har I väl kvar? frågade Johanna.
— Ja, svarade Krister, henne, har jag kvar, det
skrået, och hon får väl stanna, så länge hon trifs.
Sedan yttrades föga mer. Selmas kaffe blef
färdigt i allra sista minuten o,ch dracks i stor hast.
Med hvar sin ros i knapphålet körde Krister och
Johannes ut i den gröpa skymningen, hvari vägen
lyste med spökaktig hvithet. Bakom sig i den
glödande solnedgången hörde de påfågeln skrika på
Hannas gård. Det lät öfvernaturligt och främmande
i det hvilande skymningslandskapet.
— Hvad tyckte du om henne? mumlade Krister
slutligen.
— Hanna? jag vet inte. Men hennes syster
var inte vidare slug af sig.
— Det kan du ha rätt i. Men Hanna är ett klokt
fruntimmer. Förr i världen såg hon bra ut. Jag har
ofta dansat med henne i Bökeberg inna%hQn blef gift.
Och,nu,är vi gamla, jaha! Så får m#n sina
konstigheter/ hvar och en på sitt håll, och så har man
ingenting att språka om och passar inte ihop. Som
sagdt var, man blir gammal.
— Åh, sade Johannes. Och så tego de.
När de stannade på pilvägen ned till Kristers gård,
hade fullmånen stigit öfver markerna, och pilbladen
tecknades i daggdrucket silfver. Johannes fick hålla
tömmarna, medan Krister steg af och spatserade in
i klöfvern för att flytta de tre betande korna, som
redan lagt sig. Där stqd han nu, mager ocrf
dvärgliknande, inne i det månbadade klöfverstycket,
knäckebrödsfracken omslöt hans tunna ligur, och
Johannes måste småle åt synen. Krister ställde
tju-derklubban från sig, torkade panrian och dröjde
ännu en stund,derinne. Han föreföll tänka tillbaka
på en betydelsefull dag, och Johannes trodde sig
höra en suck. Så kom han tillbaka, satte sig upp
och smackade åt Tippan, som stod och ångade i
nattluften.
Här låg nu gården, dimmigt hvit med
omram-ning af almarnas dunkla massor. Vid bullret af
vagnshjulen kom Boel ut på trappan med
glasögonen på näsan ’och Skånska Dagbladet i hand.
— Godkväll, sade hon. Kommer I så snart? och
efter en paus, en smula illfundigt: Hur blef det så
med ängen?
— Den blef vi eniga om, sade Krister kort. Och
nu kan du ställa ut en flaska af äpplevinet i bersån,
så sitter Johannes och jag och snackar en stund.
Jag är litet torr i halsen efter kaffet. -
Och medan månskenet speglade sig i vinglasens
syrliga innehåll och stockrosorna vid gafveln
kas.-tade genomskinliga skuggor öfver rappningen, sutto
de två, ungkarlen och skolynglingen, länge och
låg-mäldt pratande. De förstodo hvarandra .rätt väl. De
talade om Andrées nordpolsballong, men också om
stjärnbilderna och lifvet efter detta, hvarom de visste
precis lika mycket. Och de enades därom, att
ensligheten i alla fall är en god sak, när man vill ha
ro i gemytet och tyst omkring sig för sina tankar.
— Skål på det, sade Krister, drack och gäspade.
De hade väl hvar sitt stycke vemod att bära på,
ett för gammalt och ett för ungt, men kanske
kände de båda hvar för sig tyngden af naturen själf,
den stora slätten därute, sofvande med sina
half-kvädna idyller och full af påminnelser om
vanebun-den lifsrytm, som ej kan brytas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
