Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 23, den 8 mars 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LILJEKONVALJERNA.
EN STUDENTNOVELL FÖR HVAR 8 DAG AF ARTUR MÖLLER.
ET var på väg till
universitetet, som Ernst Gustaf Dahl
mötte sina vänner Grave,
Stenström och Eriksson.
— Hvarthän? prejades han
af Stenströms något gälla
pojkstämma — ska du gå in
och ta en grogg på
Föreningen så kan du få sällskap.
— Nej, jag är på väg till
Frit-zells seminarium, sade Dahl.
— Seminarium! härmade Grave med sin
trettioåriga rullbas — går du verkligen ännu på sådant?
— Ge fan i det, så kan vi få ett parti bridge i
stället, ifyllde Eriksson.
Dahl sökte komma förbi.
— Jag har varit borta två gånger, sade han. Blir
det tre så räknar Fritzell det som om man inte hade
gått på kursen. Och jag tänkte tentera för honom
i maj.
Grave skrattade doft.
— Jaså, han antecknar hvilka som äro borta. Då
ha ni väl upprop hvarje gång, liksom andra
skolpojkar.
— Dja, inte håller jag på systemet, men hvad skall
man göra ..
— Det finns inga studenter mer, sade Grave med
ett visst patos. Förr i världen satte man en ära i
att vara en fri akademisk medborgare. Ni äro
läx-läsare, kurspluggare. Jag däremot är en liber
studiosus, som ..
— Ja, liber, insköt Dahl.
De andra skrattade och långe Eriksson stack sin
arm under Dahls.
— Var nu kamrat och ge tusan i den där tråkiga
Fritzell. Jag gick också ett slag på hans
seminarium under höstterminen, men när han började ställa
frågor också, då tyckte jag det blef för magstarkt.
Ska vi spela på Erikssons kula eller hvar ska vi
ta vägen?
— Jag har inga marker, eftersinnade den tilltänkte
värden. Och Dahls rum är mycket större.
— Det lämpar sig inte riktigt...
— Du vill kanske ogärna att din mamma skall
konstatera, att du inte är på seminariet.
— Min mamma lägger sig inte i mina studier,
replikerade Dahl med en viss skärpa. Det vet du
mycket väl. Men för det första drack vi
samvetsgrannt ut hvad som fanns i går kväll, och...
— Det gör ingenting, sade Grave liberalt. Vi
köper en liter karlshamn på vägen — den som
vinner får betala den sedan.
— En anslående idé, sade långe Eriksson, som
fortfarande behöll Dahls arm under sin liksom för
säkerhets skull.
Men det hade knappast behöfts
Familjen Dahl hade mist sitt öfverhufvud, då sonen
var fjorton år. En fanjunkaränkas pension är ej
så svindlande och bekantkretsen tog för gifvet att
Ernst Gustaf omedelbart skulle få sluta i
"latin-skolan". Det hade varit Dahls dröm att pojken skulle
aflägga denna studentexamen, hvars sociala
betydelse han så eftertryckligt fått erfara inom sitt yrke.
Om han själf fått gå som subaltern i hela sitt lif, tills
han fick detta "löjtnants afsked", hvilket då nästan
föreföll honom som ett hån, så skulle sonen från
början komma på rätta sidan strecket. Han skulle bli
"öfverklassare". — Fanjunkar Dahl trodde att detta
var lyckan.
Men denna plan fasthölls af änkan, och till allas
förvåning och beundran lyckades hon genomföra
den. Att det måste ha kostat både ansträngning
och umbäranden var ju själfklart — men i hvilken
grad visste man ju inte så noga.
Fru Dahl kunde en konst: spetsknyppling. Och
då hon specialiserade sig på au dessous fick hon
snart ganska mycket beställningar — mer
beställningar än dagen räckte till för att utföra. Man
kunde möjligen se det på hennes rödsprängda ögon,
men det tjänade ingenting till att tala med henne
därom. Ernst Gustafs syster, som var ett år yngre
än han, lyckades nästan ofördröjligen få plats på en
skrifmaskinsbyrå. Hon hade inte fått något sådant
öfverklassigt dubbelnamn som brodern, utan hade
blifvit kristnad till Lina.
Med sina fyrtio kronor i månaden, hvilka efter
ett år höjdes till femtio, kunde hon emellertid
afsevärdt bidraga till det gemensamma målet. Och om
hon höll sig tillbaka den dag han satte
studentmössan på sitt hufvud, af fruktan att genera honom
med sin tgtn tarfliga hatt och kappa, svällde hennes
bröst för den skull lika högt af stolthet och jubel.
Ernst Gustaf hade högsta betyget i mogenhet,
och båda damerna funno det helt naturligt att han
skulle följa sina böjelser och gå den lärda vägen.
När ödet dessutom fogat det så gynnsamt att man
bodde i universitetsstaden, och Ernst Gustaf
fortfarande kunde bo hemma! Nu var han ju student
förstås och måste ha rum med egen ingång för att
inte känna sig beroende; men den saken lät också
ordna sig. Det största och förnämligaste rummet
åt tamburen blef hans, medan damerna, som
inrättat sig i de båda kyffena därinnanför, anlitade
köksvägen.
Ernst Gustafs rum — ordet fick efter hand en
alldeles särskild klang. Det var husets helgedom.
Det inneslöt hela familjens storhetsdröm.
Det var emellertid i denna helgedom som herrarna
Grave, Eriksson och Stenström inträngde en kort
stund efter det ofvan relaterade mötet, utan att i
något afseende dra sina skor af sina fötter.
Spelbordet slogs upp under ganska mycket stoj,
punschbuteljen likaså, hvarpå Ernst Gustaf ropade inåt
rummen till sin. syster att sätta fram glas och
wichyvatten.
Lina kom strax in med glas på den fina
^nickel-brickan, som aldrig användes vid familjens måltider.
Hon var klädd i en viyellablus med uppkaflade
ärmar och hennes kjol var den med hvilken hon
gick hemma i stöket. När de tre herrarna,
broderns kamrater, bugade sig för henne, steg en röd
sky upp på hennes kinder och hon gjorde en
hälsning emellan knix och nigning.
— Vichyvattnet är slut, hviskade hon hastigt till
Ernst Gustaf - men jag skall strax springa och köpa.
— Det var en liten söt pi... utbrast Stenström
efter henne, men Eriksson, mera inne i
förhållandena, afbröt honom snabbt:
— Hvarför presenterade du oss inte för din
syster?
En skugga af missnöje och obestämdt obehag
drog öfver Ernst Gustafs ansikte.
— Hvad skulle det tjäna till. Hon spelar inte
kort i alla fall. Grave, vill du kupera!
Det spelades till klockan elfva, hvarefter det var
hög tid att bege sig till Standard, ifall man skulle
hinna få "en smörgås" och kaffe. Här nådde
lifsstämningen sin kulmen. Under nachspielet hemma
hos Grave, som stod i maltdryckernas tecken,
stämdes samkvämet i en lägre tonart.
- 357 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
