Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 26, den 29 mars 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MASKERADEN.
FÖR HVAR 8 DAG AF BO BERGMÅN.
FTER sin skilsmässa lefde
skådespelaren Knut Rålin ett
högst anständigt lif. Han
hade nämligen beslutat att
på allvar återvinna sig själf
från alla förirringar, till hvilka
hans olyckliga äktenskap
ytterst burit skulden. Men när
det blef mörkt om kvällarna,
greps han af ångest. Han
dränkte den emellertid inte
längre i wisky. Han tog promenader. I timtal
kunde han ströfva omkring, vädret gjorde detsamma,
frusen och genomblåst gick han och gick tills knäna
ville vika sig under honom och det värkte mellan
skulderbladen som af den ilsknaste reumatism. När
han kom hem dödstrött, utpumpad, med tom hjärna
var han fri från sina minnen och somnade vid en
tjugufemöresbok.
På detta sätt hade en half vinter gått. Han var
för tillfället ur repertoaren, och han hade inte satt
sin fot på teatern under tiden. Af kamraterna
hörde han att hans f. d. hustru gjorde lycka i en
engelsk komedi där hon spelade en hysterisk diva
som älskade en präst, en chaufför och en tenor
med samma uppriktiga kärlek. Han ville inte gå och
se henne. Han var i alla fall rädd att hon skulle vara
dålig; och det kändes som han ännu hade del i
henne på något vis. Det satt i nerverna.
* Men en kväll befann han sig ändå plötsligt
utanför teatern. Det var tämligen långt lidet på
aftonen; halfva pjäsen borde vara gången. En loge stod
ledig, och Rålin smög sig in. Nedanför sig hade
han parketten, med skjortbrösten som hvita fläckar
i skymningen och de främre radernas ansikten
rampbelysta. Ibland sköt en blixt från ett
bröstsmycke eller ett kollier. På scenen stod hans hustru
mellan sin tenor och sin chaufför. Rålin
betraktade henne med nyfikenhet. Han kände knappast
igen henne. Hon tycktes på en gång ha
föryngrats och förgrofvats, och när hon manövrerade sin
dubbelhaka i kränkt majestät och rullade med ögon
och näsduk verkade hon primadonna på någon
enklare landsortsscen. Hon gjorde sin sortie i ett sus
af siden och beundran. Och så föll ridån.
Det applåderades, och hon visade sig igen med
sitt charmantaste leende i det redan flottiga
ansiktet. Rålin kröp bakom gardinen.
Hon är sämre än jag trodde, sade han till sig
själf. Hvad hade jag här att göra? Och jag som
inte får dricka wisky mera! Men hon ser
verkligen yngre ut än senast vi träffades. Jag kan undra
hvem som är hennes älskare. Jag har inte velat
fråga.
Det sista ridåfallet medförde en ny storm af
applåder. Ja, hon gjorde verkligen lycka. Rålin stirrade
förvånad på den entusiastiska parketten; halfva första
bänkraden stod kvar och klappade. De unga
männens ögon glänste, och när divan kom tillbaka med
en nejlikknippa, brast det åter löst. Hon bugade
och log och bugade igen, medan hon backade ut i
kulissen. Rålin följde riktningen af hennes
afskedsblick. Midt på parkett stod en ung man med
militärisk hållning. Han var den enda som inte rört
sina händer till applåd. Öfver hans hårda romerska
brottareansikte gled bara ett lätt och belåtet leende
— segrarens som njöt sin egen triumf i den
besegrades.
— Det är alltså han, tänkte Rålin. Hon får det
svårt, stackars Elise. Han blir min hämnare. Han
ser dum och stark ut; det är farliga karlar.
Och plötsligt uppkryad, beslöt han att bjuda sig
själf pä supé. Han gick till operakällaren. Han
längtade inte efter sällskap, men han längtade efter
att se folk omkring sig och höra ett sorl utan ord,
det kunde lugna det också, alldeles som
ensamheten» och stillheten ibland. Han fick ett litet bord
strax invid den gröna marmorspisen, med utsikt
öfver hela salen. Gästerna strömmade in i långa
rader. Med ens fick han syn på sin f. d. hustru
och i hennes sällskap den unge mannen från
parkett. Utan att genast observera honom slogo de
sig ner vid ett nyss ledigblifvet bord i närheten.
Mannen fixerade matsedeln med den grymma blick,
som anses höra till utelifsetiketten hos oss, och
hon smålog med sitt rosigaste och fetaste leende.
Hon kryper redan, tänkte Rålin; och han kände en
svag skymt af medlidande.
Nu hade hon upptäckt honom. Han bugade
höfligt och obekant, och hon hälsade med ett par heta
fläckar på kinderna. Hennes kavaljer hånlog lätt åt
sin företrädare utan att se på honom. Och nu
började hon dra upp hela sin arsenal af bébéminer,
små korta och kluckande skratt, stora blanka
blinkar, detta koketteri inför tredje man som ingen
kvinna riktigt kan låta bli. För henne gällde det
att affischera sin nya lycka, d. v. s. att förödmjuka
den förra mannen. Hon spelade en roll.
Rålin skämdes på hennes vägnar, men han kunde
inte förmå sig att gå.
— Att hon bara gitter! mumlade han. Men det
är ett energiskt folkslag, kvinnorna. De fråga inte
efter hvad de kosta på sig. Nu måste man visa
sig artig.
Och han anlade, långsamt och försiktigt, masken
med de fallande linjerna. Hans ansikte förvandlades
på några minuter. Trötta och med ett ohjälpligt
svårmod sågo hans ögon ut i luften, medan han
tankspridt läppjade på konjaken och kaffet och
beslöjade sin sorg i dyr cigarrök. Efter tio minuter
stai han sig att se på sin f. d. hustru. Han
konstaterade utan svårighet effekten. Hon hade också
fått något frånvarande, drömmande, smärtfullt öfver
sig. Den blick hon gaf honom var inte längre
hatfull och sårad; den tycktes gömma på en god
portion medlidande. Rålin suckade. Han inbillade sig
höra ekot i hennes fylliga barm, och han njöt.
Det var bistert kallt när han kom ut, och genom
bilens frusna rutor såg han lyktorna som grön- och
orangefärgade nebulosor. Han åkte hem i en troll
värld. Allt förekom honom underligt och
oförklarligt, och han blygdes öfver sitt beteende. Nu tror
hon naturligtvis att jag älskar henne ännu, tänkte
han; och hon är mig likgiltigare än en amputerad
lem. Hon är död och borta för mig.
Men han såg henne alltjämt, med det feta
leendet och de blanka ögonen. Och han såg henne
inte ensam. Hon hade en ung man i sina armar.
Det var ett elände att man inte hade wisky hemma,
så att man fick sofva! Knut Rålin gick af och an
i sina rum, där det elektriska ljuset brann i alla
lampor. Rätt som det var fann han sig själf
sittande vid skrifbordet. Det var något som måste
sägas i natt, tyckte han.
Och han skref:
Förlåt mig dessa rader, Elise. Jag har inga
rättigheter längre öfver dig; men jag ville be dig akta
dig för den man som jag såg i ditt sällskap i går.
Du älskar honom. Om jag nu hyste något hat till
dig, så skulle och borde jag glädjas. Ty jag har
sett nog för att förstå att han blir ditt gissel.
- 406
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
