Hvar 8 dag / Årg. 15 (1913/1914) / 438 (1899-1933) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 28, den 12 april 1914 - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

IMPONERANDE GYMNASTIKFEST

Foto. Küller, Malmö. FRÅN GYMNASTIKFESTEN I MALMÖ. Klichè: kem. A,-B Bengt Silfversparre, Sthlm-Gbg.

De IV allmänna svenska
gymnastikfesterna, anordnade af Skånes
Idrottsförbunds gymnastikkommitte ha i
dagarne egt rum på ett 10-tal platser i
Skåne och med en oerhördt stor
anslutning: Ej mindre än 80 afdelningar
med sammanlagt omkr. 1 800 gymnaster
hade anmält sig till aktivt deltagande
och festerna samlade öfverallt fulla
hus Vidstående bild är tagen vid festen
i Malmö som samlat 14 afdelningar med
cirka 500 gymnaster och pågick under
fyra dagar.

det dröjde och dröjde Vid åbädden mötte hon
räntmästare Svala, en åldrande ungkarl, en hedersman
utan vank, lätt hypokonder, och hällre än att gå
ensam med förtviflade tankar och tusen obesvarade
frågor i sinnet, så promenerar man med räntmastar
Svala, om hvilken aldrig ett ondt ord fällts.

Ja, hösten kom, som sagdt. September. Då flytta
de sista in från sommarnöjena, då får staden sitt
rätta lif igen, då stängas badorterna, och de unga
underläkarne resa därifrån på en titt till sina hem
En vacker morgon fick Ingrid höra, att medicinaren,
hennes trolöse medicinare, vart synlig i
Stadsparken och den dumma, lilla, förtviflade flickan,
det kunde hon inte uthärda, det kände hon, nu
måste hon göra något, måste slå till, så det märktes!

Hvad gör hon? Hon ilar till räntmastar Svala,
med andan i halsen och där får hon fram, att hon
nu tänkt närmare på hans frieri i förra veckan, och
nu säger hon inte längre nej, utan tvärtom, ja
Och hon vill att förlofningen skall stå i tidningen
strax, samma dag. Hon säger upp sin plats på
banken, de kunna gifta sig första oktober, försäkrar
hon, hon har ju inga föräldrar ingen alls, bara
honom, Svala Och hon gråter ut, medan han, rörd
och lycklig och mycket god, stryker hennes hår
och lofvar att alltid göra allt hvad hon önskar.

Detta var Ingrids historia, och jag tror, att hon
nu är en den förnöjdaste hustru till den fogligaste,
mildaste af man, sitter i ett vackert bo och ler åt
sin flicktids dårskaper.

Men Lars-Olof var bortrest, han hade farit
utomlands och hördes inte af på flera månader.

När han dök upp på nytt, var det åter vår och
en mycket bättre vår, en riktig vår med sol och
blåst och kvartettsång i utvärdshusens bersåer.
Ingrid var gift, och af kotteriet från förra året fanns
ingenting kvar. I grund och botten var det ingen
ide med ett kotteri utan Lars-Olof, utan någon att
skämta med och syssla med och inte kunna
undvara. Jag för min del saknade det inte mycket,
jag hade fullt upp att göra, jag skref en bok, det
är underligt att komma ihåg, att jag redan den
tiden hade hufvudet fullt af dylikt...

En förmiddag, som jag kommer på gatan, midt i
solen, ty den måste man njuta af, när den finns,
skyndar oväntadt någon öfver från andra trottoaren
och hälsar mig med dessa förgrymmade ord:

— Ni, ni är en häxa, ni!
Det var Lars-Olof.

— Ni ar en häxa, säger han. Ni kan spå! Minns
ni för ett år sedan, ni spådde mig? Låtsa inte ha
glömt bort det! Allt har slagit in, hvartenda smul.
Damen — ja, har hon kanske inte fått en annan
herre? Brefvet, som jag skulle akta mig att bryta?

Jag aktade mig också. Jag for utrikes med det och
sade till mig själf: du bryter det först i Rom! Jag
bröt det också i Rom — och vet ni hvad det
innehöll? En invit, en utsträckt hand. För sent nu,
naturligtvis! Mitt öde, mitt öde! En olycka? Det
är hvad jag själf är, en komplett olycka, min fröken!
Men ni, ni är en häxa och en farlig person.

— Kära Lars-Olof, sade jag, tag inte i sa hett!
Jag kan inte spå mer än ett nyfödt barn, om nu
ens någon alls kan spå, och det hela var bara en
lek, en fantasi, gjord att glömmas som den kom!

— Det tror jag inte, svarade han envist Det är
något ni vill inbilla mig nu. Jag tror det inte.

— Nå, frågade jag, men det där om de myckna
pengarna, har det också slagit in?

Han hajade till och kom ihåg sina trassliga
affärer, hvilka Romresan icke bättrat upp.

— Nej, sade han, det har det visserligen inte.
Men det kommer, det kommer! Så sannt jag står
här, pengarna komma, de med!

Och med nästan gråtfardigt uttryck, förföljd af
medvetandet om ett ofrånkomligt öde tog vår vän
Lars-Olof farväl och gick vidare, liten och allvarsam
som alltid, blinkande bakom pinsnén, en skeptiker,
som fallit sönder som ett luftslott vid första chock,
men som åtminstone ville ställa upp en stoikers
lugn ehvad som hädanefter månde komma.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>