Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 29, den 19 april 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Julens skugga hängde emellertid ännu öfver
horisonten. Det var inte alldeles förbi med julbalerna
och soaréerna. I professorshusen dansades och
skämtades det upp till småtimmarna. De tre
filosoferna råkades här och där i sällskapslifvet, de
råkades till sist också hos sin professor i filosofi.
Kvällen var munter, dubben var en treflig och
underhållande värd. Han var ett godmodigt original
och visste om sina egenheter. Han visste också,
att andra visste om dem, och att särskildt unge
Odelgren excellerade i att härma honom.
Varm af vin och ungdom, ungdomen omkring
sig, anmodade han plötsligt den unge skämtaren
att ge ett prof på sin konst.
— Härma mig, när jag föreläser, och när jag
tenterar, bad han, — ja, jag menar — mbö — härma
mig inte, när jag tenterar, utan nu, när jag inte
tenterar — mbö — ja, jag menar — mbö — herr
Odelgren vet mycket väl hvad jag menar!
Odelgren liknade en röd vårballong, han hade
svårt att hålla sin munterhet tillbaka, men bakom
munterheten bäfvade förskräckelsen. Härma sin
professor — det kunde hämna sig, när det kom så
långt som till en verklig tentamen.
— Seså, sjåpa sig inte — mbö, rådde professorn
och såg så humoristiskt beslutsam ut, att
Odelgren inte längre kunde neka. Skämtaren tog sitt
parti. Hans härmningsseans blef en stor succés.
Professorn själf vek sig för skratt, han skrattade,
så tårarna runno, och då var det inte lönt för
andra att låtsa indignation. Det blef en oförglömlig
stund, som omåttligt stegrade kvällens stämning.
Den ende, som bevarade ett orubbligt allvar, var
Sahlqvist Han var utan tvifvel en verklig filosof
och en verklig melankoliker. Han var filosofien
själf, och filosofien skrattar ju aldrig. Han vände
sig plötsigt med en fråga till professorn. Det var
en högst allvarlig filosofisk fråga. Men den kom
på sätt och vis i det psykologiska ögonblicket, just när
professorn höll på att dystra till efter sin munterhet
— Hur sa du — mbö — hur sa herr Sahlqvist
— om Lotze satte värde på Comte — mbö — det
vet jag verkligen inte — det — mbö — men det
står nog i — låt mig se Philosophische Jahrbiicher,
Torne XCIX, tredje hyllan till höger — mbö —
ser jag verkligen så löjlig ut, när jag tenterar?
Sahlqvist svarade inte, men han rodnade i alla
fall. Han fann, att han frågat alldeles idiotiskt.
Han hade menat någonting helt annat, men i
tankspriddhet och väl äfven förlägenhet, därför att han
fann Clara Ytterdahls blick riktad på sig, hade han
frågat, som han frågat.
Professorns ifver var emellertid väckt. Han ville
ögonblickligen bege sig till sitt bibliotek för att slå
upp om det intressanta spörsmålet. Äfven han var
i kväll en smula virrig.
Men ungdomen kände professorn. Ingen ville
tillåta honom lämna rummet. Man visste, att han
i så fall var förlorad för verkligheten. Ville gubben
Sahlqvist ta reda på någonting, så kunde han göra
det själf. Den senare lösningen, som till sist äfven
"gubben" Sahlqvist biträdde, blef den giltiga.
Sahlqvist fick låna en lampa och trippade viKtig, belåten
och förlägen å^tad till biblioteket en trappa upp.
Soarén fortsatte. Man åt och drack, och så
började balen. Den blef naturligtvis animerad, den blef
mer, den blef berusande, tyckte Odelgren, som
ordentligt lade beslag på Clara Ytterdahl. De voro
ypperligt dansanta båda och njöto dansrytmen som
en sällhet, en dröm. I dessa ögonblick, under dessa
timmar hade de fullkomligt glömt sin filosofi, sina
diskussioner — ja, t. o. m. sin vän Sahlqvist.
Det blef rätt sent. Ännu några danser, så stun-
dade damernas vals. Men i en paus erinrade sig
Clara plötsligt sin afglömde vän. Hon blef förskräckt,
hon blef ledsen. Hon ville själf skynda ut för att
söka upp honom. Han satt kanhända — ja,
kanhända han satt kvar uppe på biblioteket — i - i
bittra betraktelser och minnen!
Clara hade tårarna i ögonen.
Odelgren betraktade henne nästan hätskt. I detta
nu skulle han kunnat mörda gubben Sahlqvist. Det
var också halft med afsikt att göra det, som han
erbjöd sig att hämta "gubben" tillbaka. Clara nickade
och smålog — hon såg knappast längre Odelgren.
Odelgren i väg. Uppför trappan i fyra språng.
Försiktigt öppnar han dörren, tittar in. Mycket
riktigt! På golfvet står lampan, och på motsatta
väggen rör sig en skugga, skuggan af "filosofen",
som väl som bäst balanserar på en af stegarna.
Odelgrens blick blir mordisk. Med en beslutsam
rörelse drar han sig tillbaka och trycker igen dörren.
Hvarefter han energiskt vrider om nyckeln och
kastar den ner i tamburen samt själf återvänder till
balen och Clara.
— Han hade inte tid, svarade Odelgren och gjorde
sin min ogenomtränglig.
— Tid? Hvad håller han på med så flitigt i
kväll? I kväll när vi roa oss?
— Han håller på med Lotzes samlade arbeten.
— Prat, jag vet nog hur det hänger samman.
Du eller någon annan har gjort honom ledsen.
— Filosofen kan inte bli ledsen. Han kan bara
bli lärd, och det är det han håller på att bli just nu.
— Du känner honom inte — hans bittra
erfarenheter —
— Han, pappas och mammas gosse — som aldrig
sett åt en jänta. På dig kanske? Du är för honom
bara världens tåligaste människa. Dessutom är ju
karlen dum, vet jag. Han blandar samman Lotze
och Comte — och struntar i damernas vals!
Clara Ytterdal rynkade sina bågiga bryn och såg
åskdiger ut.
— Det gör åtminstone inte du, sade hon i det hon
gjorde en liten spefull nigning och bjöd upp honom.
— Nej då, hviskade Odelgren, i det han valsade
ut med henne, för mig är hela tillvarons urgrund
bara en damernas vals. Min tillvaros urgrund,
tilllade han och såg bedjande ut.
— Tyst, svarade hon och log — du är
åtminstone en trofast vän.
— Jaaa då, instämde han och valsade
samvetslöst vidare. ___________
Boyscout förolyckad
Under en utflykt som
boyscout-föreningen vid
Realläroverket i Stockholm företog den
9 april omkom en af
bcou-terna, Julius Bos rom från
Sundbyberg genom
drunkning. Olyckan inträffade,
då Boström, som skulle
taga en genväg öfver den
isbelagda Sabysjön till
lägret. Då ynglingen kom en
bit ut från stranden brast
isen under honom. Medels
en medhafd vxa lyckades B.
hugga sig fram till saker is
och åter komma upp, men
da han nu skulle söka
springande nå andra stranden
brast isen under honom och
han gick till botten.
Kamraterna åsågo den
drunknades förtviflade kamp for
lifvet utan att kunna skynda
honom till hjälp.
B. tillhörde första ringen
af gymnasium och var son
till direktör Emil Boström i
Sundbyberg.
454 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
