Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 30, den 26 april 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖFVER PARAGRAFERNA.
FÖR HVAR 8 DAG AF ARTUR MÖLLER.
ILL N:r 38 BERGFELDT.
Cellfängelset, —stad.
Min fröken,
Ni undgår sannolikt inte att
blifva förvånad öfver detta
bref från en person, som är
er obekant äfven till namnet.
Då dess syfte är ärligt och
rent från baktankar, och då
det rör sig om en lifssak,
hyser jag emellertid den förhoppningen, att ni utan
otålighet och utan förutfattad misstro behagade läsa
det till slut.
Den man hvars namn ni ser härunder, är ingen
af dem som sticka upp ur mängden. Jag är
emellertid min egen herre och kan afvisa hvarje försök
till inblandning i mina enskilda handlingar. Den
affärsrörelse jag drifver har för länge sedan fört mig
fram till fullt ekonomiskt oberoende, och jag tror
mig äfven vara på god väg att grundlägga en
förmögenhet.
Detta är nu inte utan sin betydelse.
Ehuru det är föga klädsamt att orda om sig själf,
torde jag böra ge er några upplysningar om min
person: Jag är 38 år gammal, något öfver
medellängd, af stark och felfri kroppskonstitution. Hvad
mitt utseende i öfrigt beträffar, tror jag mig kunna
påstå att det i hvarje fall inte kan betecknas som
omanligt. Jag vet knappt hvad spritbegär vill säga,
och jag har aldrig varit behäftad med någon af de
sjukdomar, som kunna bli ödesdigra för den
kommande generationen.
Om jag tillägger, att jag berest en god del af vår
jord, läser och talar fyra språk, är det blott för att
låta er förstå, att det inte är en stugusittare utan
världserfarenhet som talar.
Och nu, min fröken, måste ni ge mig tillåtelse
att öfvergå till mitt egentliga ärende till er.
Redan då jag läste en morgontidnings första torra
referat af edra handlingar, förstod jag att ni var en
ovanlig kvinna. Till och med det suddiga porträttet
i spalten fascinerade mig på ett säreget sätt.
Nog af, jag som afskyr offentliga gratisspektakel,
som aldrig förr satt min fot i en rättslokal — jag
försummade inte något af de tillfällen, vid hvilka
ni rannsakades. Någon gång hade jag till och med
en hastig förnimmelse af, att ni kände hur min
blick hvilade på er full af beundran och —
deltagande, att ni lyfte ögonen mot åhörarläktaren och
besvarade den under en sekund. — — Men redan
den nästa visste jag, att jag hade misstagit mig.
Ni hade endast öga och tanke för honom som stod
bredvid er framför de anklagades bänk.
Jag vill inte dölja för er, att min afund mot denne
man ofta stegrades till hat. Och det ehuru det
var er kärlek till honom som gjorde er stor i mina
ögon. Så ologisk är nämligen passionen.
Era åklagare och domare hade för ögonen de
yttre konturerna af de handlingar, till hvilka denna
kärlek förmått er. De konstaterade att ni under
en följd af år bedragit den firma i hvilken ni
var anställd — att dessa bedrägerier möjliggjorts
endast genom den obegränsade tillit ni åtnjutit. De
funno en försvårande omständighet i er envisa
vägran att uppge hvartill alla dessa brottsligt åtkomna
penningar användts. Och när ni — för att rädda
honom — med klar och genomträngade röst gick
eden, meneden, såg jag att de gamla korrekta
herrarnas ögon stodo riktade på er som om de
skådat ett monster af moral insanity, och man kunde
nästan tro sig förflyttad till häxprocessernas dagar,
då unga bedårande kvinnor ålades att bära
glödande järn på händerna för att bevisa att de ej
stodo i förbund med djäfvulen.
Men ni bar det glödande järnet i ert hjärta —
utan att blinka.
Först när ni redan trodde honom i säkerhet,
lyckades man afpressa er en bekännelse. Och den
kom i undertryckt triumf. Jag hörde det, om också
ingen annan, ty jag hade lärt uppfatta och förstå era
hemligaste tonfall.
Det erfordrades intet psykologiskt djupsinne för
att af de drag som framkommo under rättegången,
sätta samman er fästmans personlighet. Redan
hans yttre fysionomi med det borstiga håret, de
sammanvuxna svarta ögonbrynen och den muskulösa
halsen, röjde sensualism, hänsynslöshet och
brutalitet. Det är egenskaper som kvinnorna förstå
att uppskatta, och ni kan vara öfvertygad att det
var hyckleriet som talade ur deras mun, hvilka
proklamerade att er förbindelse med denne man
innebar ett bevis för att ni själf vore en tarflig
personlighet –––.
Ni har skänkt honom allt, er kropp och er själ,
er heder och er frihet. För att sätta honom i stånd
att fortsätta sitt spel med kort och aktier och sina
utsväfningar — ty det framgick tydligt nog att ni
inte var ovetande om dem heller — skaffade ni
ständigt nya utvägar genom era sinnrika falsarier.
Hvilken kärleksfull omtanke måste ni inte ha
nedlagt på dem, då nf så länge lyckades föra er
principal och hans revisorer bakom ljuset. Och under
hela denna tid har ni för hans skull dag och natt
uthärdat ångesten för upptäckt.
Tackade han er någonsin? — Ni svarar med
bort-vändt hufvud, som ni svarade domaren: det låg
inte för hans natur.
Ni å er sida var lycklig att få bistå och tjäna
honom. Så länge han ännu bara ville vara er,
föll det er inte in att göra några förebråelser. Det
låg inte för er natur. Men efter hand tröttnade
han, som den sortens män göra då de bli föremål
för en alltför oegennyttig och glödande kärlek. Det
kom den dag då han stötte bort er. Ni omfattade
hans knän och bad om nåd. Ni bönföll blott att
fortfarande få se honom någon gång, och att få
hjälpa honom som förut — —. Då blef han brutal
och använde våld.
Kära fröken, jag inser allt för väl att jag lägger
handen på sår, som kanske ännu inte hunnit läkas.
Men äfven om det svider som eld, kan det ej
undgås. Ty det är blott under förutsättning att vi äro
färdiga med den mannen som jag kan tala till punkt.
Jag kan sätta mig in i, att hans otacksamhet och
råhet inte vant tillräckliga att döda en kärlek sådan
som er. Men den dag, då han sökte beröfva sig
lifvet af fruktan för skandal och fängelse, måste det
väl ändå ha gått upp för er, i hvilken grad han var
ovärdig.
Min fröken, jag har kändt en del kvinnor, jag
har äfven varit trolofvad med en af dem. Hon
skilde sig för öfrigt icke i någonting väsentligt från
de öfriga. Hon inbillade si£ att hon älskade mig,
och en kort tid lyckades hon inbilla mig detsamma.
Hon tyckte om att promenera vid min arm på de
fashionabla gatstråken och att sitta vid min sida på
teatrarna, emedan jag var en välklädd och ståtlig
man, och ett godt parti. Hennes släkt var också
för giftermålet. En afton, då hon begått den
oerhörda dristigheten — hon försummade inte att
framhålla hvilket vågstycke det i själfva verket var —
att hälsa på i min våning, blef jag sjuk. Kanske
mindre rent fysiskt. Jag öfvermannades plötsligt
- 469 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
