Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 32, den 10 maj 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
K. G OSSIAN-NILSSON.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Det har dröjt, innan Skåne gjort sig ett namn
inom skönlitteraturen. Att klimatet ej lade hinder
i vägen, visste man allt sedan Esaias Tegnér just
där nere frambragte sina härligaste diktskapelser.
Men var det icke värmländskt ursprung och
värmländska ungdomsminnen, som härvid voro
utslagsgifvande? Den främste tegneriden var väl Assar
Lindeblad, och han var skåning. Men
epigondiktning är dock epigondiktning och efterklang ej annat
än efterklang. Det är först med A. U. Bååth, som
vid öfvergången från 1870- till 1880-talet en
specifikt skånsk, ursprunglig diktning bryter fram,
utmärkt för en nära anknytning till lifvets realiteter
i natur, i folkkynne, i sociala förhållanden, hvilken
törhända kan betraktas såsom något rent af
betecknande för skånsk egenart. Pa 1880 talet följa
"Ernst Ahlgren" och Ola Hansson, i mångt och
mycket himmelsvidt skilda, men dock med det
enande bandet lätt upptäckbart under motsatserna.
Och slutligen uppenbarar sig vid sekelskiftet ett
helt klöfverblad af diktare, alla unga, alla ännu. i
dag lofvande mera och nytt, alla med rätta
befinnande sig i besittning af hela nationens öra: Vilhelm
Ekelund, Anders Österling, K. Q. Ossian-Nilsson.
När H. 8 D. i dessa dagai, då allt Sveriges blickar
med anledning af Baltiska utställningens förestående
öppnande äro riktade på dess sydligaste provins
och dess hufvudstad, funnit sig böra presentera just
den sistnämndes bild för sina läsare, beror detta icke
på en estetisk jämförelse eller värdesättning af de
trenne: i själfva värket äro de inkommensurabla
storheter. Skälet ligger i själfva verket mycket
nära till hands. Af vårt lands nu lefvande diktare
är det ingen, hvilken så som Ossian-Nilsson trängt
arbetetin på lifvet, arbetet i dess dubbla bemärkelse,
sådant det framträder i arbetsgifvare- och sådant det
ger sig till känna från arbetstagaresynpunkter. Han
har diktat om "den röda sidan" som den rätta —
"den vänstra sidan, det är hjärtats sida, där lifvet
hamrar och där blodet glöder" — han har skänkt
arbetarskarorna deras "valsång", han har skildrat
massorganisationen som ingen annan i
"Barbarskogen". Men han har å andra sidan också, som
den dyrkare af de stora kraftmänniskorna han är,
t. ex. i "Hafvet" gifvit oss den med förståelse
målade bilden af den modärne industrieile företagaren.
Karl Gustaf Ossian-Nilsson är född i Lund den
30 juli 1870, son till orgelbyggaren Rasmus Nilsson
och hans maka Elise Timelin. Han hann
emellertid hvarken då eller senare att vänja sig vid
Lundaluften. Tidigt kom han till Malmö, och den staden
betraktar han nog framgent som den egentliga
fädernebygden. Här mottog han sin
läroverksutbildning, därunder inbegripen i ständiga strider med
kamraterna på sätt han väl med syftning just på
sig själf skildrat i sin roman "Ödets man". Sin
mogenhetsexamen aflade han 1894 och kom
därefter till Lund, hvarest han blef filosofie kandidat 1897.
I studentlifvet, åtminstone det officiella, deltog han
icke synnerligen och till de skildringar han lämnar
af detsamma torde han till hufvudsaklig del ha
hämtat stoffet ur andra hand eller ur fantasien. De tre
följande åren tillbragte han som lärare vid Eslöfs
privata elementarskola; från denna tid härröra väl
åtskilliga typer i hans "Slätten". Därefter var han
värksam bl. a. som litteraturanmälare i "Ny Tid" i
Göteborg och bosatt i ett af villasamhällena vid
Särö-järnvägen. Sitt slutliga hem har han grundat
ute vid Pålsjö utanför Hälsingborg och om turen
är god, kan man här få se kraftskalden och
kraftmänniskobeundraren med idel milda ord på sin
tunga ägna sig åt den lycklige barnafaderns och
uppfostrarens icke mindre än skaldens viktiga Kall.
Det var, som diktare i bunden form
Ossian-Nilsson först vann allmänhetens gunst. Sitt
debutarbete, diktsamlingen "Masker", utgaf han år 1900
och hade glädjen se det mottaget med ett efter
svenska förhållanden osedvanligt bifall. Än mer
blef detta kanske fallet med hans andra diktsamling:
"Hedningar", som följde den första tätt i spåren.
Hvad man beundrade var framför allt den
utomordentliga formgifningskonsten, den käcka friskheten,,
så fri från allt känslopjunk och sjukligt
själsdisse-kerande, den lifskraftiga handlingsviljan, slutligen
och icke minst den varma fosterländskheten parad
med en äkta känd och äkta uttryckt medkänsla
med de små i samhället. Man erinre sig blott
dessa strofer ur "Sverge", inledningsstycket i hans
samlade dikter:
Tusen röda droppar, Sverge,
liksom vatten,
o, i morgon som i går,
tas en, tusen, åter tusen–––-/
Hvem skall tända stuguljusen ?
Tomma stugor stå i natten —
allt ditt lif jörrinner, Sverge,
lifvet rinner
ur ditt öppna sår.
Bandet, veckla bandet, Sverge,
som förbinder
dina skurna ådrors ström,
bind med bandet, kärleksbandet,
Sverges barn i fosterlandet,
bind dig kraft i arm och kinder —
lef en gång på allvar, Sverge
lef och handla,
bryt din döda dröm!
Huru fjärran från hvad man dittills trott allena vara
patriotisk diktning! Huru varmt, huru eldande, huru
nära anknytande till hvad som närmast gjordes behof l
Under sina yngre dagar hade Ossian-Nilsson haft
intima förbindelser med det socialdemokratiska
partiet, särskildt med den socialdemokratiska
ungdomsrörelsen. I längden kunde dessa förbindelser icke
upprätthållas. Därtill var skaldens individualitet och
personlighetskänsla för stark. Men han hade varit
med tillräckligt länge för att kunna tillbörligt
uppskatta och trovärdigt skildra arbetarmassan i dess
egenartade manifestationer. Den bild han i dea
första af sina stora samhällsromaner, Barbarskogen,
gifver af ett Folkets hus skall väl i alla tider få
gälla för klassisk. Och äfven i de båda därefter
följande "Slätten" och "Havet" har han gifvit
värdefulla bidrag till förståelse af samhällsförhållandena i
Sverige under det första, af sociala jäsämnen
uppfyllda årtiondet af 1900-talet.
Men Ossian-Nilsson utmärker sig för en
häpnadsväckande produktivitet, kanske för stor för att det
skall blifva möjligt för honom att vinna en fullt
rättvis uppskattning af sin förmåga. Här skola vi icke
upptaga utrymmet med ett uppradande af alla hans
författaralster. Det finns knappast någon konstgren,
hvari han icke försökt sig; äfven vår dramatik har
i "Tigerhuden" fått ett bidrag af hans hand. Och
ännu kan Sverige vänta att i med- och motgång
få höra honom tolka sin glädje och stolthet såväl som
sin förbittring och harm. Taga vi icke miste, skall’
just han bli äfven den skånska industrifestens
specielle skald. I den skall han finna förverkligadt
mycket af hvad han sätter främst: den djärfva
tanken, det käcka utförandet, arbetets ära och den
skånska fosterbygdens, framför allt dock Sveriges:
"Nu komma de svenske — de kommo dock en gång —
från slätterna, från bergen de svenske storma ned:
vårt lif var en längtan, vår längtan blef oss lång,
nu vilja vi, nu måste vi, nu måste alla med!
Nu måste framtids-Sverge bli drömmens Sverge likt
den gamla storhetsdrömmen, som ej är vaken än —
nu gör vår kärlek under, nu stiger stort och rikt
Atlantis, vår Atlantis, ur hafvets sömn igen!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
