Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 34, den 24 maj 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FERDINAND BOBERG.
VY ÖFVER
BALTISKA
UTSTÄLLNINGEN. Till
koger prins Eugen, arkitekten F
Boberg och professor O- Björck
Ferdinand Boberg, som återigen
fullbordat ett nytt storverk i och med Baltiska
utställningens öDpnande är en af de svenska arkitekter som
i ordets fuiia meaing kunna nämnas konstnärer. Hans
mångsidighet är allbekant och det är väl få
konstgrenar i Sverige som icke ens indirekt haft nytta af
hans impulsiva uppslag och utomordentliga
kunskaper. Det är förvånande att tänka sig hvad han
redan medhunnit — och hans bana dalar ännu icke
nedåt. Han är alltjämt lika arbetskraf ti g och lika
outtröttligt verksam; det ena året är det en kyrka,
det andra en stor utställning, det tredje ett väldigt
afiärspalats som gått ur hans hand.
Boberg ar bcrdig från udiarna och född i Falun den 11
april 1860. Han studerade i Konstakademiens arkitekturskola
åren 1882—84 och foretog omedelbart darpa den första
studieresan till Italien och Frankrike. Öfverhufvud ar han en af
våra mest beresta konstnärer, ständigt i kontakt med modern
utländsk aktitektur och konst. Särskildt på två håll blefvo
hans stud er genast fruktbarande: Den gamla arkitekturen i
Spanien och den nya arkitekturen i Nordamerika kommo att
betyda det mesta for honom i smakbildande riktning. I
Förenta staterna har han vant vid tre olika tillfällen, senast for
ett par ar sedan for att göra studier af moderna affärshus.
Som själfständig arkitekt debuterade Boberg 1890
med Gäfle brandstation som väckte mycken
uppmärksamhet .som ett den moderna skolans program
i Sverige. Äfven Stockholms elektricitetsverk vid
Regeringsgatan som fullbordades två år senare
bidrog till hans tidiga berömmelse. Den sinnrika
dekoreringen af glödlampor i sten kring det senares
portal betraktades af mången som en ganska vådlig
djärfhet och i alla händelser som nyhetsmaken. Boberg
var under dessa år den eminent moderna kraften i
svensk arkitektur, och hans inflytande måste räknas
med som ett af de mest ingripande i 90-talets
uppfattning af konst och ställning till konstfrågorna.
Stockholms-utställningen 1897 gaf honom några alldeles
nya tillfällen. Då grundlade han sitt anseende som
en af nutidens fantasifullaste och djärfvast
uppfinnande utställningsarkitekter. Före 90-talet hade de
stora utställningarna i regeln varit en smaklös
anhopning af hallar och nöjeslokaler utkastade huller
om buller på ett lagom stort fält. Den nya tiden,
som ville estetisk ordning och skönhet på detta
som på andra områden, grep sig an med den nya
uppgiften att söka göra ett tilltalande helt af
virr-varret. Boberg har i detta arbete tagit en mycket
betydande del. Hans stora industrihall på
Stockholmsutställningen var en stöt mot gammal
schablon, och hans konsthall hade trots förgängligt
material och efemär tillvaro ett arkitektoniskt värde
som ännu efter många år är lefvande hos dem som
sett den. Han gjorde ett nytt försök med
Sveriges paviljong på världsutställningen i Paris 1900
som ju visade originalitet, ehuru denna gång kanske
af mera ansträngd art. Sitt stora slag gjorde han med
Konstindustriutställningen i Frisens Park på
Djurgården: här åstadkom han med naturliga medel en
genial skapelse af sydländsk skönhet midt i
Djur-gårdslandskapet. Det geniala låg kanske närmast
i förmågan att utnyttja den egendomliga terrängen:
en smal jordremsa mellan två parallellt löpande
vägar i en svag sluttning ned mot sjön. Han
byggde på denna sin utställning som ett enda
sammanhängande byggnadskomplex med fasaderna vända
in mot gårdar på orientaliskt vis. öfverhufvud ha
Bobergs orientaliserande studier i Spanien kommit
utmärkt till pass för hans utställningsskapelser.
Han har gjort dem till fépalats uppståndna, om icke
som Aladdins på en enda natt, så dock med en
trollsk overklighet som passar rätt väl till
byggnader som skola stå en kort tid och sedan försvinna.
Men de ha på samma gång blifvit bra mycket
främmande på den mark där de stå, och det har några
gånger klagats öfver bristen på nordisk karaktär.
Vid Baltiska utställningen har Boberg sökt finna
några anknytningar till skånsk arkitektur med
trapp-gäflar och röda tak och sålunda visat sig sentera
denna kritik. Men det egna hos honom är icke
detta utan den geniala planeringen, användningen
af grönska mot rent hvitt i byggnaderna och den
slösande rika dekorativa uppfinningen i detaljerna.
Men utom detta har arkitekt Boberg som bekant
medhunnit en mängd solidare ting. Hans betydelse
för det nya Stockholms fysionomi är mycket stor.
Rosenbads hus vid Strömmen blef färdigt 1903 pa
det gamla Bondeska palatsets grund, posthuset vid
Vasagatan året därpå. I posthuset har han utan
tvifvel gjort sin mäst monumentala byggnad,
pompös och naturligt modem, med det nya sinne för
fasadens färg som sedan utbildats af den nya
tegelskolan i svensk arkitektur. För öfrigt är hans
namn för alltid bundet vid Djurgården genom de
stora palatsen för prins Eugen, för prins Vilhelm
och prins Carl samt de smärre husen på Eolskulle
och Parkudden.
Det kan icke här bli tal om att utförligt ingå på
Bobergs rent konstnärliga insatser och arbete:
hans stora tapet "Begrafning i Leksand", hans
möbler som höra helt till lyxkonsten, hans etsningar
som äro i sin art fulländade och delikata. Det är
som utställningsskapare han i dessa dagar gör sig
påmint; i den egenskapen är han ensam i Sverige
och hör till de mest själfständiga och egendomliga
krafterna i samtiden.
- 530 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
